Hur skillnaden skakar världen

”MARKEN vi står på skakar. De välkända hållpunkterna har försvunnit”, klagade Walter Scheel, den västtyska regeringens representant vid Förenta nationernas särskilda konferens. Förr i tiden tycktes de enskilda nationerna själva kunna klara av sina problem. ”Men så förhåller det sig inte längre”, förklarade Förenta staternas utrikesminister Kissinger i ett tal han nyligen höll inför Förenta nationernas generalförsamling.

En värld som nu lever på själva gränsen av sin kapacitet har åstadkommit nya och bräckliga jämviktstillstånd nationerna emellan. Ekonomiska och politiska stötar som tidigare påverkat världen ungefär lika mycket som en loppa påverkar en elefant tycks nu drabba den lika hårt som när ett lejon slår en mus.

”Om vi inte kommer till insikt om att vi är beroende av varandra”, varnar Kissinger, ”är det så gott som säkert att den västerländska civilisation vi nu känner kommer att upplösas” till följd av självisk, nationalistisk rivalitet. ”Vi står nu och väger” mitt emellan ”förenade framsteg och gemensam katastrof”, varnar han.

Varför? Några exempel kommer att belysa hur de fundamentala skillnaderna i världens nuvarande sätt att fungera leder till att problemen intensifieras till kriser som är till synes omöjliga att lösa. Låt oss börja med ...

Råvarorna

De plötsligt fyrdubblade oljepriserna har mera än någon annan enskild faktor skakat världen och fått den att erkänna vilken prekär situation den nyligen blivit försatt i. Internationella institutet för strategiska undersökningar, som är stationerat i London, förklarade att denna prisökning var ”den största chocken, den starkaste känslan av en ny era, som åstadkommits av någon händelse under senare år”. Den kedjereaktion som denna åtgärd ensam åstadkommit i industrivärldens ekonomiska struktur hotar att splittra den, enligt vad världens ledare klart och tydligt har sagt.

Men oljan är endast ett av symptomen på de bakomliggande skillnaderna när det gäller råvarorna på världsmarknaden. Vad som en gång varit en ”köparnas marknad” — före vändpunkten — har plötsligt blivit en ”säljarnas marknad”, på vilken råvaruproducenterna kan begära nästan vilka priser de önskar.

Eftersom mycket av industrinationernas välstånd har varit byggt på att de haft gott om billiga råvaror från vissa underutvecklade nationer, hotar enbart denna förändring att omstörta hela deras levnadssätt. ”Det Europa vi nu måste bygga upp är ett Europa som kännetecknas av armod [ytterligtgående fattigdom]”, klagade Frankrikes president Giscard d’Estaing.

Ekonomin

Nära förbunden med råvarukrisen är den ekonomiska krisen. Den värsta världsomfattande inflationen i historien drabbar plötsligt oss allesammans. Man känner verkningarna av den varje gång man går och handlar. Den sammanlagda inflationen i industriländerna nådde nyligen en hastighet som var omkring fyra gånger så stor som på 1960-talet! Samtidigt har dessa nationer just ”genomgått den mest exceptionella uppbromsningen av [den ekonomiska] tillväxten som man någonsin upplevt”, heter det i en aktuell rapport från den internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling.

Enbart kampen för att hålla jämna steg med priserna och efterfrågan, som hastigt ökar, har plötsligt gjort många nationer djupt skuldsatta. ”Våra banker har nått gränsen för att kunna ge ekonomisk hjälp åt Italien, Frankrike, Storbritannien och andra”, varnar Pierre-Paul Schweitzer, före detta verkställande direktör för Internationella valutafonden.

Förenta staternas ekonomi är inte undantagen. Förenta staternas sammanlagda skulder, både statliga och privata, uppgår nu till mer än sex gånger så mycket som vid slutet av andra världskriget, ”och den största ökningen har inträffat sedan 1960”, framhålls det i Business Week.

Världens ekonomi fungerar så annorlunda nu att de flesta ekonomer villigt medger att deras mångomskrutna recept för att ”finstämma” nationernas ekonomi plötsligt har blivit föråldrade. Business Week förutsäger således att även om världen undgår ekonomisk ”katastrof, ... har den ingen möjlighet att undgå en förändring”. Vilket slags ”förändring”?

För första gången förutsäger många respekterade experter att den ”fria världens” sönderfallande ekonomi kommer att inbjuda till diktatoriska eller kommunistiska lösningar, som innebär förlust av personliga friheter.

Livsmedlen

Även livsmedelskrisen är sammanvävd med de hastigt ökande problemen på råvarornas och ekonomins områden. ”Det finns historiska vittnesbörd om mera akuta [livsmedels]brister i enskilda länder”, heter det i en rapport som utarbetats för Förenta nationernas världslivsmedelskonferens, ”men frågan är om en sådan kritisk livsmedelssituation någonsin har varit så världsomfattande.” Don Paarlberg, som är ekonom vid Förenta staternas jordbruksdepartement, försäkrar också att ”det är uppenbart att vi befinner oss vid något slags vändpunkt” för jordbruket. Varför just nu?

Annorlunda jordbruksmetoder. Modernt jordbruk är beroende av energi — för gödningsämnen, traktorer, vattenpumpar, biocider, transporter osv. Ett ton gödningsämnen kan i många områden betyda så mycket som tio ton spannmål. Plötslig energibrist och hastigt stigande priser har drabbat hårdast där dessa metoder behövs bäst och jordbrukarna har svårast att betala för dem. De stora skördeförluster som nyligen inträffat i norra Indien kunde till exempel ha minskats, om kraftförsörjningen till bevattningspumparna inte hade avbrutits.

Annorlunda nivå på spannmålsreserverna. Att de före detta ofantliga reserverna plötsligt försvunnit har redan drivit upp priserna på jordbruksprodukter till flera gånger deras tidigare nivå. Den nuvarande spannmålsprognosen från Förenta staternas jordbruksdepartement går ut på att det blir minskningar i världsproduktionen, som ”sannolikt kommer att resultera i en ytterligare minskning av världens vetereserver” år 1975. Många experter menar att det helt enkelt inte finns rum för någon mera felmarginal. ”För första gången på 50 år finns det inte ett enda land i världen som har tillräckligt med livsmedel för att rädda de svältande massorna”, om det skulle bli torka, påpekar oroligt en medlem av Förenta staternas regering. Och det finns minst två milliarder fler munnar att mätta nu, dubbelt så många som för femtio år sedan!

Annorlunda väderleksutsikter. Klimatiska förändringar har varit en av de främsta orsakerna till att livsmedelsreserverna minskat på senaste tiden. Vad finns det för hopp om en återgång till ett för jordbruket mera gynnsamt väder? ”Vi måste komma ihåg att vädret under cirka 15 år före 1972 var det bästa jordbruksväder som förekommit under de senaste 150 åren”, påminner väderleksexperten Reid A. Bryson. ”Chansen att det skall inträffa igen är omkring en på 10.000.”

Med tanke på det som nu sagts kan man undra: Hur kan en värld som haft tusentals år på sig för att livnära och försörja sin befolkning men ändå misslyckats — utom beträffande ett privilegierat fåtal — någonsin hoppas på att lyckas med det, när den enligt egna beräkningar endast har trettiofem år på sig att öka produktionen så mycket att den kan försörja dubbelt så många människor som nu?

Redan nu har experterna för första gången börjat överväga en hårdhjärtad lösning — nationell prioritering — politiken att ge bistånd först åt nationer som har de bästa chanserna att överleva. Om en världsomfattande svält skulle drabba, skulle alltså livsmedelsproducenterna lämna hela nationer åt sitt öde till förmån för dem som bedöms ha bättre chanser att överleva. Många experter framhåller varnande att de livsmedelsproducerande nationerna kanske kommer att ställas inför detta hårda moraliska beslut inom ett år.

Världens ledare reagerar

Dessa kriser, tillsammans med fattigdom, förorening och andra problem utan tidigare motstycke, skakar nationernas ledare till att inse att de nu står inför någonting helt annorlunda än vad de gjorde för bara några korta år sedan. Deras reaktion är i sig själv det mest slående vittnesbördet om förändringen. Nationernas ledare vidtar nu mera målmedvetna åtgärder för internationellt samarbete än någonsin tidigare i en desperat ansträngning att rädda sina egna nationer.

Förenta staternas president Ford framhöll just detta, då han nyligen sade inför Förenta nationernas generalförsamling att ”nationerna är tvungna att välja mellan sammandrabbning och samarbete” och att nu, ”mera än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, måste nationerna vända sig till internationellt samarbete” för att kunna klara sig.

Men är motivet bakom dessa åtgärder något slags ny kärlek som nationerna har börjat hysa till varandra? Nej. Det är endast ”situationens allvar”, svarar FN:s generalsekreterare Waldheim, som ”kan framkalla denna utveckling i de internationella relationerna, som alla vädjanden till förnuft och välvilja hittills varit ur stånd att åstadkomma”.

Man medger alltså att varje samfälld aktion från nationernas sida vilar på en ostadig grundval av självupptagenhet och självbevarelsedrift, inte på äkta omsorg om medmänniskorna och nitälskan för rättfärdiga principer. Kommer ansträngningar som är byggda på en sådan grundval att krönas med framgång?