Kan chockbehandling, läkemedel eller hjärnkirurgi lösa problemet?

BEHANDLINGEN av de mentalsjuka har skridit framåt avsevärt i de flesta länder. Hur behandlade man de mentalsjuka förr i tiden? En expert säger: ”Det var rutinåtgärder att låta de mentalsjuka svälta och frysa, att stänga in dem i trånga celler och skrämma dem, och en av de minst grymma metoderna var helt enkelt att slå dem — med påkar, piskor, metallspön, kedjor och knytnävarna.”

Särskilt ökänt var Bethlehem Royal Hospital i London, som kom att bli känt under namnet Bedlam. Vissa dagar kunde man där betala en penny för att få se hur de mentalsjuka misshandlades. Ännu i denna dag används det engelska ordet ”bedlam” om ”en plats eller ett uppträde som kännetecknas av vilt, vansinnigt raseri”. Man skonade inte ens de kungliga, om de blev mentalsjuka. Ett av dessa olyckliga offer var kung George III av England.

De mentalsjukas lott ändrades från grym till likgiltig behandling, som resulterade i vedervärdiga förhållanden av snusk och ohyra i fängelserna. Men i början av 1800-talet började några humanitärt sinnade män ändra de mentalsjukas behandling till utbildning, rekreation och mänsklig, omtänksam behandling. Man betraktade dem inte längre som besatta av djävlar, utan som sjuka människor. Sedan slutet av 1800-talet har många nya teorier och metoder för behandlingen av de mentalsjuka kommit i förgrunden.

Å ena sidan finns det psykoterapeutiska metoder, som ofta uppkallats efter sådana män som Freud och Jung. Och å andra sidan används de ”somatiska” eller ”organiska” metoderna, av vilka chockbehandling och farmakoterapi är de vanligaste. Hjärnkirurgin, som en gång var mycket populär men sedan föll i vanrykte, börjar nu åter användas, men i avsevärt förändrad form. Vanligtvis använder man mer än en av dessa skilda metoder vid behandling av en viss patient.

Chockbehandling

Chockbehandlingen av de mentalsjuka kan sägas ha genomgått tre stadier. Den första chockbehandlingen introducerades av Manfred Sakel och framkallades med hjälp av insulin. Men den hade sina nackdelar. För att bli så verkningsfull som möjligt måste den med insulin framkallade chocken vara mellan 30 och 50 timmar, och ibland kom patienterna aldrig ut ur chocktillståndet. Behandlingen var också kostsam, eftersom den krävde en hel del tillsyn av sköterskor eller biträden. Efter omkring tio år, på 1940-talet, upphörde man i stor utsträckning med denna metod och började med andra former av chockbehandling.

Den andra formen av chockbehandling inbegrep läkemedlet cardiazol och infördes av psykiatrikern Meduna. Han fann att cardiazol framkallade epilepsiliknande konvulsioner, som han antog kunde bota mentalsjukdom. Denna metod befanns emellertid också brista i flera avseenden, inte minst däri att konvulsionerna ibland vållade benbrott.

Dessa behandlingsmetoder har i stort sett ersatts av elektrochockbehandling, som i våra dagar ofta ordineras. Den består i att man utsätter hjärnan för elektriska strömmar för att framkalla krampryckningar i kroppen; man ger vanligen också ett läkemedel, så att patienten inte känner något. Behandlingen varar i omkring 50 sekunder och framkallar ett förvirrat sinnestillstånd, som kan vara i en timme, eller också framkallas minnesförlust, som kan vara i flera veckor. Många psykiatriker och patienter menar att denna metod åstadkommit mycket gott.

Men elektrochockterapin, som är känd under förkortningen ECT, saknar inte kritiker. Bör man använda den så ofta som man gör? Inte enligt dr Perry C. Talkington, som är ordförande för Amerikanska psykiatrikerförbundet. Han gjorde följande uttalande år 1972: ”Elektrochock bör användas till att bota djupa depressioner, när andra former av behandling — kemoterapi [läkemedel], psykoterapi eller kombinationer av dessa — inte är framgångsrika.”

Ingen mindre än professor Cerletti, den förste som använde elektrochock, kallade behandlingen ”oestetisk — otäck ... kuslig” och sade att han gjorde stora ansträngningar att finna en ersättning för den. Doktorerna F. G. Alexander och S. T. Selesnick säger också i sitt verk The History of Psychiatry: ”Chockbehandling åstadkommer endast en lindring av symptomen. Den når inte den grundläggande psykiska störning som ligger bakom sjukdomen, och patienter som får elektrochock utan psykoterapi — som når upphovet till sjukdomen — får ofta återfall.”

En mycket läst självbiografi av en psykiatriker framkastade tanken att orsaken till elektrochockbehandlingens popularitet i Förenta staterna är att denna behandling täcks av sjukförsäkringen, och psykiatrikern får 35 dollar (år 1972) varje gång han ”trycker på knappen”.

Farmakoterapi

I början av 1900-talet gjorde man experiment med starka läkemedel, som med tanke på sin verkan tycktes vara rena mirakelmediciner — men verkningarna varade bara i några minuter eller timmar. Sedan blev det populärt att använda bromider. Men även dessa försök ledde till besvikelse. Det har sagts om alla dessa ansträngningar: ”Trots att läkemedelsdrömmen gång på gång gått upp i rök, hoppas läkarna fortfarande på att till slut med hjälp av kemiska medel kunna lindra människans inre stridigheter.”

Särskilt sedan 1950-talet har man i Västerlandet börjat använda läkemedel som påverkar sinnet. Somliga sägs vara av största värde vid behandling av schizofrena sjukdomar, andra för att bekämpa depression och åter andra för att dämpa ångest.

Användningen av dessa läkemedel har gjort patienterna mera lättskötta och har lindrat deras lidande. Det verkar emellertid som om man använder dessa läkemedel till övermått, i synnerhet på institutioner för psykiskt efterblivna. I The National Observer för 11 januari 1975 citerades många psykiatriker, som hade stränga ord att säga om sådana vårdare som underlättar för sig själva ”genom att i grund och botten slå patienten halvt medvetslös”.

”Vi har i själva verket”, sade professor Dybwad vid Brandeis University, ”ersatt de fysiska hindren [tvångströjor och ensamcell] med kemiska hinder. Och det är ännu värre, eftersom man inte kan se det.” En annan expert sade: ”Vi måste bryta vad som har kommit att bli ett godtagbart mönster — att spärra in folk på institutioner och sedan droga dem för att hålla dem lugna.”

Läkemedel är ofta bara en krycka. De kan i själva verket fördröja tillfrisknandet i stället för att påskynda det och kan till och med skada nervsystemet. En psykiatriker fann till exempel att 20 till 30 procent av de patienter, som fått läkemedel avsedda att hämma våldsamma patienter, uppvisade bristande muskelkontroll.

En lärobok från 1970 gör följande sammanfattning av situationen när det gäller psykofarmaka: ”Trots de uppmuntrande framstegen ... behövs det mycket större ansträngningar. Vi är sorgligt okunniga om [vad som orsakar] de flesta av de sjukdomar vi behandlar. Vi förstår än så länge föga om hur läkemedlen förbättrar dessa tillstånd eller varför de ibland misslyckas med detta. Och även om vi har många patienter som blir bättre, så har vi fortfarande alltför få som blir bra.”

Hjärnkirurgi?

Hjärnkirurgi eller försök att bota de mentalsjuka genom att operera dem i hjärnan daterar sig i synnerhet till år 1936. Det var detta år den portugisiske forskaren Egas Moniz lade märke till att man kunde minska ångestsymptom genom att skära av nervförbindelsen mellan hjärnans pannlob och övriga delar av hjärnan. Men sedan han hade utfört tjugo sådana så kallade lobotomier, förbjöd de portugisiska myndigheterna detta kirurgiska ingrepp. Men ingreppet slog ändå igenom i Förenta staterna. Dess främste förespråkare, Walter Freeman, utförde 4.000 sådana operationer.

Operationen har liknats vid att ”vispa runt med en ispik bakom ögonhålorna för att förstöra delar av hjärnans pannlob”. I Science News meddelas det: ”Efter kanske 50.000 lobotomier i Förenta staterna och 15.000 i England dog vurmen bort på 1950-talet, förmodligen på grund av utvecklingen på elektrochockbehandlingens och farmakoterapins områden.”

Lobotomierna resulterade ofta i långt allvarligare personlighetsförändringar. Till och med deras amerikanske föregångsman, Freeman, intygade att de berövade en människa hennes ”moral”, hennes förmåga till abstrakt tänkande, till att vara förutseende och till att visa osjälviskhet. Patienten erfor en ”fortskridande förlust av ... insikt, empati, känslighet, självmedvetenhet, omdöme, känslomässig påverkbarhet osv.”, säger en ledande psykiatriker i Washington.

Men på senaste tiden har frågan om hjärnkirurgi åter kommit i förgrunden, eftersom man nu använder mera förfinade metoder för att förstöra vissa delar av hjärnan. Mellan fyra och sex hundra sådana operationer lär utföras årligen i Förenta staterna, och det heter att ”varje hjärnkirurg instämmer i att vi just har börjat bevittna en stark tillväxt för hjärnkirurgin”. Det är emellertid intressant att lägga märke till att dessa operationer är förbjudna i hela Sovjetunionen, vilket ger en antydan om deras icke önskvärda sidor.

Planerna att utföra hjärnkirurgi på mentalsjuka förbrytare, om de frivilligt samtyckte till detta, väckte folkstorm i Förenta staterna på våren 1973. Vad många fruktar är att dessa operationer skall bana vägen för påverkan och styrning av människor förmedelst hjärnkirurgi. Hjärnkirurgen dr A. K. Ommaya gör kraftiga uttalanden emot dessa operationer. Han menar att mentalpatienterna på detta sätt inte alls blir hjälpta, utan i stället skadade, därför att ”varje del av hjärnan behöver de andra delarna för att fungera”. — New York Times, 2 april 1973.

Det är uppenbart att elektrochockbehandling, farmakoterapi och hjärnkirurgi allesammans lämnar mycket övrigt att önska när det gäller behandling av mentalpatienter. Det råder faktiskt stora meningsskiljaktigheter om huruvida vissa av dessa metoder över huvud taget skall användas. Hur förhåller det sig då med andra alternativ?