Ett gammalt mönster av intolerans framträder på nytt
UNDER en period av tre år, från 1972 till 1975, var Moçambique en tillflyktsort för mer än trettio tusen Jehovas vittnen från grannlandet Malawi. Dessa män, kvinnor och barn tvingades fly från sitt hemland, Malawi, på grund av våldsam förföljelse, och de fann ett mått av frid i tio flyktingläger i Moçambique. Aktuella rapporter visar att när detta skrivs, befinner sig fortfarande ett antal av dessa vittnen i Moçambique. Jehovas vittnen jorden utöver är tacksamma mot folket i Moçambique för allt detta.
Det intensiva angrepp som vissa element nu riktar mot infödda Jehovas vittnen i Moçambique hotar emellertid att förvandla en tillflyktsort till en skärseld av brutalt förtryck.
I Moçambique har radion och tidningarna spytt ut en ström av propaganda mot Jehovas vittnen. De beskrivs som ”agenter som lämnats kvar av den portugisiska kolonialismen”, ”före detta ’Pides’ [portugisiska hemliga polisen]”, vilkas syfte är att ”omstörta samhällsordningen”. (Noticias, 9 oktober 1975) Det sades att de ”vildsint håller fast vid en religiös fanatism ... såsom ett medel att inte betala skatter, inte visa respekt för samhällsordningen, omintetgöra folkets mobilisering och organisering” i avsikt att åstadkomma ”anarki” — detta enligt A Tribuna för 22 oktober 1975.
Jämför detta med en annan skildring från en helt annan informationskälla. Den handlar om ett tillfälle då en pöbelhop hade försatt en hel stad i uppror och en folkskara samlade sig inför stadens styresmän och ropade: ”De män, som har uppviglat hela världen, har nu också kommit hit. ... Alla handlar de tvärt emot kejsarens lagar.”
Denna skildring gäller en händelse som inträffade för nitton hundra år sedan. Och anklagelserna riktades då mot den kristne aposteln Paulus och hans följeslagare, Silas. (Apg. 17:6, 7, Hedegård) De ord som då uttalades var lögn. De var helt och hållet osanna.
Sådana ord är helt och hållet osanna, när de i våra dagar uttalas om Jehovas vittnen, som i mer än 200 länder i världen är välkända för att vara laglydiga kristna. De anklagelser som nu riktas mot dem i Moçambique är i grund och botten samma anklagelser som riktades mot de första kristna i det första århundradet. Och det är samma intolerans som medför lidande för sanna kristna i våra dagar.
Detta mönster av intolerans i Moçambique började inte i och med regeringsskiftet år 1975. Och detta avslöjar hur falska de påståenden är som går ut på att Jehovas vittnen där i landet på något sätt tjänar den portugisiska kolonialismens intressen. Fakta visar att ingenting kan vara mera fjärran från sanningen.
Under de gångna fyrtio åren har Jehovas vittnen i Moçambique fått känna av den diktatoriska intoleransens piska. De blev mycket brutalt behandlade av PIDE (den portugisiska hemliga polisen). Ta nu del av vad historiska fakta visar:
Den historiska skildringen bär vittnesbörd
År 1925 fick några män från Moçambique, som arbetade i sydafrikanska guldgruvor, tag i några av Jehovas vittnens publikationer, som förklarade bibliska läror. När några av männen samma år återvände till sina hem i Vila Luisa (norr om Lourenço Marques, huvudstaden i Moçambique), började de tala med sina grannar om det de hade fått lära sig.
Det var alltså män som härstammade från Moçambique, och inte utländska missionärer eller portugisiska agenter, som introducerade det budskap om Guds rike som Jehovas vittnen predikar jorden utöver.
År 1935, under den portugisiske diktatorn Antonio Salazars regim, kom två vittnen från Sydafrika, Fred Ludick och David Norman, in i landet för att samarbeta med vittnena i Moçambique i deras verksamhet. Vad hände? De blev snart arresterade av den portugisiska polisen och utvisades ur landet. Liknande ansträngningar år 1938 och 1939 fick samma resultat: omedelbar utvisning.
Men nu gick de portugisiska myndigheterna längre. De började arrestera medborgare i Moçambique som fick tidskriften Vakttornet. Somliga av dem satt arresterade i två hela år innan de blev rannsakade. Somliga var deporterade till straffkolonin São Tomé i tolv år! Andra fick tio års straffarbete i arbetsläger i norra Moçambique.
Detta svåra motstånd under den diktatoriska Salazarregimen satte Jehovas vittnen i Moçambique på prov vad deras mod och uthärdande beträffade. När de träffades för att studera bibeln tillsammans, löpte de alltid risk att bli arresterade. Under årens lopp blev många arresterade, slagna, satta i fängelse eller sända till fängelseöarna.
Man avvisade deras försök att vinna lättnad. År 1955 sändes John Cooke, ett av Jehovas vittnen från England, till Moçambique för att ansöka om officiellt erkännande av Jehovas vittnens verksamhet. Så småningom fördes han inför en kommissarie vid hemliga polisen (PIDE) och blev föremål för ett långdraget förhör. Han anklagades för att vara kommunist och hålla hemliga möten. Denna intervju övertygade kommissarien om att Jehovas vittnen inte är kommunister, men han sade till Cooke: ”Men ni är i alla fall emot katolska kyrkan, och katolska kyrkan är vår kyrka. Den har hjälpt oss att bygga upp det portugisiska imperiet!” Cooke fick fyrtioåtta timmar på sig att lämna landet.
Dagstidningen Noticias i Moçambique citerar i numret för 9 oktober 1975 Frelimoledaren och Moçambiques president, Samora Machel, när han ställde frågan (i Massingir i Moçambique): ”När vi blev bundna och slagna av portugisiska kolonialister, var fanns då de här Jehovas vittnen?” Var fanns de? Många av Jehovas vittnen kan på den frågan svara att de då var fängslade av samma portugisiska myndigheter!
Francisco Zunguza till exempel. Han fick sitta i fängelse i sex månader i Lourenço Marques år 1956; tre månader 1964; ett år 1965; och 1969 blev han satt i Machavafängelset och fick stanna där mer än två år. Hans hustru och tio andra vittnen blev också arresterade vid samma tillfälle. Allt detta bara för att de var Jehovas vittnen, men inte för någon agitatorisk eller upprorisk handling mot den portugisiska regeringen.
Från och med 1969 intensifierade den portugisiska hemliga polisen (PIDE) sin verksamhet som var riktad emot Jehovas vittnen. Gång på gång kallade man in dem och förhörde dem. Och vilken kritik var det i första hand de portugisiska myndigheterna och hemliga polisen riktade mot vittnena? Att de vägrade att ta del i att kämpa mot Frelimo, det revolutionära parti som vid den tiden hade blivit verksamt och som nu utgör Moçambiques regering!
Jehovas vittnen klargjorde sin neutrala ståndpunkt vad beträffar all politik och krigföring i världens nationer. Deras ståndpunkt var i full harmoni med de ord som Kristus Jesus riktade till den romerske landshövdingen Pontius Pilatus: ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad.” — Joh. 18:36.
Under samma år, 1969, blev de äldste i Jehovas vittnens församlingar i södra Moçambique inkallade till poliskontoren. Man underrättade dessa äldste om att Jehovas vittnens verksamhet och möten var förbjudna. Även om vittnena blev svårt kringskurna, lyckades de ändå fortsätta med sin verksamhet och handlade i överensstämmelse med den ståndpunkt som Kristi Jesu apostlar intog, när myndigheterna i Jerusalem försökte tvinga dem att rätta sig efter ett förbud mot deras verksamhet. Apostlarna ställdes inför valet att lyda de judiska myndigheterna eller att lyda Guds befallning. De var laglydiga människor men förklarade med dristighet att ”man måste lyda Gud mer än människor”, när Guds och människors befallningar kommer i konflikt med varandra. — Apg. 5:29.
År 1969 klagade man på att Jehovas vittnen inte kämpade mot Frelimo. Men år 1973 arresterade hemliga polisen (PIDE) ett antal vittnen, och den här gången löd anklagelsen att de var understödjare av Frelimo! Under denna anklagelse blev den 5 mars 1974 ett vittne, som var far till tre barn, inspärrad i en liten cell i Machavafängelset. Han fick sitta i ensamcell i två månader utan något annat än golvet att sova på. Detta är bara ett av många liknande fall av orättvis behandling under den portugisiska regimens sista år i Moçambique.
Kolonialismen borta — större frihet eller fortsatt intolerans?
Så kom den 25 april 1974. Nästan över en natt förändrades dramatiskt den politiska situationen i Portugal och dess besittningar på andra sidan haven. En statskupp i Lissabon gjorde slut på fyrtioåtta år av diktatur och skakade det portugisiska imperiet.
Utsikterna till större frihet i Portugal och dess territorier på andra kontinenter föreföll goda. Folket i Moçambique gladde sig. Jehovas vittnen själva undrade om de nu skulle komma ut ur en lång, mörk tunnel av omkring fyrtio års förföljelse.
En interimsregering upprättades i Moçambique som en förberedelse för Frelimostyrkornas fullständiga maktövertagande i juni 1975. Under denna period av relativ frihet kunde Jehovas vittnen hålla sina bibelstudier helt öppet. De höll till och med stora sammankomster, till vilka hela allmänheten inbjöds.
I april 1975 kunde de för första gången hålla en sammankomst för både afrikaner och vita i Lourenço Marques. Detta skulle ha varit omöjligt under den portugisiska diktaturen. Vittnena kunde glädja sig åt kristen gemenskap fri från all rasåtskillnad.
Men nu började politiska krafter lägga stort eftertryck vid yttre tecken på politiskt understöd. Aktivistgrupper gick omkring och uppmanade alla att vara med vid politiska möten, där de närvarande skulle ropa ”viva Frelimo” (”länge leve Frelimo”) och höja högra knytnäven (liksom i kommunisthälsningen).
Vilken ståndpunkt intog Jehovas vittnen? De förblev opolitiska. De intog samma ståndpunkt som Jehovas vittnen hade intagit i Italien under Mussoliniregimen, då alla förväntades ropa ”viva il Duce” och göra fascisthälsningen. De handlade som Jehovas vittnen hade gjort i Tyskland, då alla förväntades ropa ”heil Hitler” och göra nazisthälsningen. De handlade på samma sätt som deras bröder i av Japan ockuperade länder under andra världskriget, då folket befalldes att falla ner och tillbedja den japanske kejsaren.
Ja, de intog samma ståndpunkt som Jehovas vittnen intagit i Storbritannien, Förenta staterna, Portugal, Spanien och i alla andra länder jorden utöver. De bevarade sin kristna neutralitet i politiska angelägenheter, oavsett vilka svårigheter deras vägran att ropa politiska slagord eller göra politiska hälsningar skulle kunna innebära för dem. Tusentals av dem tillbringade flera år i tyska koncentrationsläger eller i stränga sibiriska arbetsläger.
Men liksom i alla andra länder i världen fortsatte Jehovas vittnen i Moçambique att visa hel och full respekt för de statliga myndigheterna i enlighet med bibelns bud i Romarna 13:1. Och de visade detta genom att troget fortsätta att betala sina skatter utan att försöka smita undan, genom att fortsätta att vara flitiga och pålitliga arbetare och genom att fortsätta att vara laglydiga medborgare. De lydde samvetsgrant alla lagar, om dessa inte klart och tydligt stred mot Guds egna lagar som tillkännages i hans ord, bibeln. Vad blev följden?
I folkrepubliken Moçambiques konstitution, som trädde i kraft den 25 juni 1975, lyder artikel 33:
”Staten garanterar alla medborgare i folkrepubliken Moçambique deras individuella friheter. Dessa friheter inbegriper hemmets okränkbarhet och garanterat privat korrespondens, och de kan inte begränsas utom i speciella fall som stadgas i lagen.
I folkrepubliken Moçambique garanterar staten medborgarna friheten att utöva eller att inte utöva sin religion.”
Artikel 25 i konstitutionen förklarar:
”I folkrepubliken Moçambique kan ingen arresteras och dömas utom enligt lagens bestämmelser. Staten garanterar den anklagade rätten till försvar.”
Har dessa ord verklig mening? Det som har hänt Jehovas vittnen i Moçambique gör detta till en allvarlig fråga.
Omkring en månad före proklamerandet av full självständighet samlades en församling av Jehovas vittnen på söndagen till sitt regelbundna bibelstudium i Chonguene, en plats några kilometer från staden João Belo. En grupp människor, romerska katoliker och protestanter, som var på väg till ett politiskt möte, kom in till bibelstudiemötet, avbröt det och frågade ut de närvarande, varför de inte var med vid det politiska mötet. De hotade vittnena och gick sedan sin väg.
Några dagar senare, den 23 maj, kom polisbilar med Frelimosoldater, som grep sex av dem som hade varit med vid vittnenas bibelmöte. Den som hade befälet gav sina män order om att slå och sparka dessa sex män och sedan föra bort dem och sätta dem i fängelse.
I fängelset slog man männen dagligen i ett försök att tvinga dem att säga ”viva Frelimo”. Tre av dem var bara nyligen intresserade personer och inte några döpta vittnen. Dessa tre föll till föga för misshandeln. De tre som var döpta vittnen vägrade ståndaktigt att bryta mot sitt kristna samvetes bud. De fördes då ut och blev beordrade att gräva ett hål som var djupt nog att stå i. Man tvingade dem att stå i hålet med bara huvudet synligt och sade åt dem att om de fortfarande vägrade att uttala det politiska slagordet, skulle de bli skjutna och begravna där. Men de höll fast vid sitt beslut att inte kränka sitt samvete. Till slut förde man dem tillbaka till fängelset.
När denna behandling rapporterades till försvarsministern i Lourenço Marques, gav han lyckligt nog uttryck åt sin förvåning och ringde till Frelimos befälhavare i området. Inom kort blev vittnena frisläppta. Men detta var bara en ljus fläck i en för övrigt mörk bild.
På självständighetsdagen, den 25 juni 1975, trädde så den nya konstitutionen helt och fullt i kraft. Skulle sådana brutala angrepp på religionsfriheten som det nyss beskrivna nu komma att höra det förgångna till? Skulle en framstegsvänlig, upplyst inställning komma att råda över trångsynt intolerans?
En våldsam kampanj
Svaret kom snabbt, nästan inom några dagar. En kampanj för att svärta ner Jehovas vittnen företogs över hela landet. Många av angreppen hade formen av radiotal av distriktsledare och andra politiker.
På anstiftan av aktivistgrupper blev Jehovas vittnen på olika platser arresterade och förda till Frelimos högkvarter för att förhöras. De blev ofta slagna. Tänk till exempel på vad som hände med församlingen av Jehovas vittnen i Choupal i Lourenço Marques-distriktet den 13 september 1975:
En besökande äldste bland Jehovas vittnen, Elias Mahenye, höll ett bibliskt tal till omkring 300 personer i församlingens Rikets sal. Mot slutet av hans tal kom medlemmar av aktivistgruppen på platsen in i salen och försökte avbryta mötet. Artigt men bestämt upplyste man dem om att mötet ännu inte var slut och bad dem vänta till dess.
Knappt hade församlingen sagt ”amen” till avslutningsbönen förrän dessa aktivister besteg podiet och krävde att hela församlingen skulle ropa ”viva Frelimo”. Tre gånger krävde man detta, men fick inget gensvar. Då befallde man församlingen att stanna i salen medan man sände efter Frelimosoldater.
När soldaternas befälhavare anlände, frågade han vem som var ansvarig padre (präst). Man förklarade att vittnena inte har någon padre; men Mahenye anmälde sig såsom den som hållit talet. Man ställde då honom och fyra andra på podiet, sedan man klätt av dem på överkroppen och befallde dem att ropa ”viva Frelimo”. När de inte gjorde det, blev de svårt slagna och sedan bundna med elektrisk ledningstråd. Mahenyes armar bär fortfarande ärr efter ledningstråden, som skar djupt in i armarna.
De fem fördes till de närbelägna militärbarackerna, och Mahenye anklagades för att lära människor att säga ”ner med Frelimo” — en medveten och illvillig lögn. Soldaterna slog honom sedan med knytnävarna och gevärskolvarna. Sedan blev alla fem slagna med soldaternas bälten. De blev inlåsta i ett smutsigt toalettrum under natten. Klockan 4 på morgonen tog man ut dem och slog dem på nytt. Mahenye anklagades lögnaktigt för att ha tränat soldater att kämpa mot Frelimo, och man slog honom ännu en gång. Senare medgav man att denna anklagelse saknade grund.
När det blev dag kom en Frelimosergeant och förhörde gruppen. Han sade till dem: ”Om ni inte säger ’viva Frelimo’, vill inte Frelimo ha er kvar här i landet. De kämpade i tio år, men inte för Jehova, och de fick ingen hjälp från Jehova. Alla skall säga ’viva Frelimo’, för Frelimo är Moçambiques gud, och Moçambiques andre gud är geväret. Vi vill inte höra talas om Jehova.”
Vad hände med resten av församlingen, däribland kvinnor, åldringar och barn, som hade varit i Rikets sal? De blev tvingade att stanna kvar där hela natten och in på nästa dag. Många blev slagna och bundna med ledningstråd. Soldaterna skrek också till dem: ”Vem är den där Jehova som ni talar om? Varför kommer inte han och hjälper er?”
Under dessa tjugofyra timmar tillät man ingen, inte ens kvinnor och barn, att sova, dricka vatten, få något att äta eller använda toaletterna. Biblar och biblisk litteratur som användes vid mötena brändes upp. Det var som om Moçambique hade blivit det medeltida Europa, som om de mörka tidsåldrarna och den katolska inkvisitionen hade återvänt. Till slut lät man vittnena gå, men man hotade dem att om de inte lärde sig att säga ”viva Frelimo”, skulle de råka ut för något ännu värre.
I Magude, norr om Lourenço Marques, blev tretton vittnen arresterade, slagna och tvingade att gräva upp träd med bara händerna. Sedan band man benen och armarna på dem och rullade omkring med dem som tunnor. Liksom i det gamla Rom inbjöd man invånarna på platsen att komma och se skådespelet med kristna som blev torterade.
I närheten av Manjacaze blev ett antal medlemmar av två mindre församlingar av Jehovas vittnen satta i fängelse. Sedan kom ledaren för Gazadistriktet till området, och man begärde att de kvarvarande vittnena skulle vara med vid ett offentligt möte. De rättade sig efter denna begäran. Sedan ledaren hållit tal om jordbruksverksamheten där på platsen, uppmanade han plötsligt alla närvarande vittnen att komma fram. De gjorde det. Ledaren befallde då att de skulle arresteras, både män och kvinnor. De blev svårt slagna, en del av dem så svårt att blodet flödade från ett öra eller ett öga. De blev sedan satta i fängelse.
I Gazadistriktet slog man också en grupp vittnen dag efter dag — varje dag under en tid av två månader — i ett försök att bryta deras ostrafflighet!
Men alla dessa händelser var bara förspelet till det dråpslag som skulle komma. Inom några veckor kom en officiell order: Alla Jehovas vittnen i hela landet skulle arresteras.
Denna order verkställdes systematiskt och hjärtlöst. Frelimoanhängare gick från hus till hus och krävde att de som bodde där skulle säga ”viva Frelimo”. De som inte gjorde det antogs vara Jehovas vittnen och sattes i fängelse. Man släpade skoningslöst i väg med hela familjer, också barn.
Detta betyder att antalet Jehovas vittnen som nu sitter i fängelse i Moçambique uppgår till flera tusen. Direktkontakt med dem har blivit så gott som omöjlig att uppnå. En del vittnen lyckades emellertid fly till grannländerna. De berättar att arrestlokalerna i och omkring huvudstaden, Lourenço Marques, nu är ”fyllda till bristningsgränsen”. På grund av att fängelserna blivit fulla, har man upprättat ett särskilt läger för hundratals vittnen i närheten av S:t Josés begravningsplats. Eftersom det inte finns tak över huvudet för så många personer, måste många av dem sova under bar himmel och utan några filtar. Man ger dem ingen mat. Vakterna tillåter släktingar att ha med sig mat till dem endast på torsdagar och söndagar. Dessa medlidsamma besökare löper själva risk att bli arresterade, om de vägrar att säga ”viva Frelimo”.
Myndigheterna planerar tydligen att sända många av de manliga vittnena till sådana städer som Nampula och Quelimane i norra delen av landet. Där skall de i själva verket användas som slavarbetare i samband med byggnadsprojekt. Barnen skall sändas till politiska skolor för Frelimoindoktrinering. Radiomeddelanden tillkännager att de vittnen som har bankkonton kommer att få sina pengar konfiskerade. Myndigheterna kommer också att konfiskera deras hem och bilar.
Ja, det är en hemsk upprepning av det gamla mönstret av diktatur. Staten görs till en avgud genom fullständig styrning och fullständig tankeövervakning utan att man tillåter någon att göra fritt bruk av sitt personliga samvete; det är en upprepning av de nazistiska slavarbetena och de sibiriska arbetslägren; man tvingar föräldrarna att lämna ifrån sig sina barn för att indoktrinera dem med partipolitik.
Press- och radiomeddelanden innehåller sådana uttalanden som ”Moçambique är inte Jehovas land” och ”de där fanatiska ’Jehovas’ måste omskolas”. Här följer ett exempel på det slags ”omskolning” som somliga förespråkar: Sedan vittnena blivit brutalt behandlade, krävde en del partianhängare inte bara att vittnena skulle ropa ”viva Frelimo” och höja knytnäven, utan de försökte till och med tvinga dem att förbanna Gud! De krävde att vittnena också skulle säga ”ner med Jehova” och slå ner med knytnäven.
Innan massarresteringarna började, kallade man in trettio medlemmar av Xinavaneförsamlingen av Jehovas vittnen och höll föreläsning för dem i flera timmar. När vittnena med stöd av bibeln förklarade orsaken till att de vägrade att blanda sig i politiken och ropa politiska slagord, drev Frelimoledaren gäck med dem och sade: ”Jag ger er Jehova fem minuter på sig att riva ner det här huset.” Han lät fem minuter gå, och sedan sade han: ”Jag är villig att möta er Jehova med ett gevär. De portugisiska soldaterna bad om seger men blev besegrade. Frelimo kämpade utan Jehova och vann. Vi skall bekämpa Jehova. Vi vill inte veta av hans namn i Moçambique.”
Så likt det forntida Egyptens farao, som skrytsamt sade: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg? Jag känner inte alls Jehova, och — vad mera är — jag ämnar inte sända Israel i väg.” — 2 Mos. 5:2, NW.
Vilken är då den verkliga stridsfrågan i Moçambique?
Frågor som skriar efter ett svar
Kan det på något sätt bli till godo för landet att man på detta sätt förnekar bestämmelserna i den nya republikens konstitution? Kan Moçambiques folk på något sätt få gagn av ett sådant illvilligt angrepp på religionsfriheten? Kan verkligen Jehovas vittnens vägran att ta del i politisk verksamhet hindra den nya regeringens ansträngningar att styra landet effektivt? Fakta talar för raka motsatsen.
Moçambiques nya regering har förklarat sig gynna många höga ideal. Detta inbegriper bättre utbildning för folket (den portugisiska kolonialismen lämnade efter sig 90 procent av befolkningen som analfabeter), undanröjande av prostitution och dryckenskap, befrielse från förtryck för folket. I själva verket bidrar Jehovas vittnen i hög grad till uppnåendet av dessa ideal.
Fråga dig: Kan man uppnå förbättring i ett land, som måste övervinna omfattande analfabetism, genom att ropa ett slagord eller göra en politisk hälsning? Är det realistiskt eller praktiskt att förfäkta detta?
Men hur förhåller det sig med Jehovas vittnens föredöme och verksamhet? Hela deras gudsdyrkan kräver en positiv inställning till utbildning och till att lära sig läsa. I land efter land har de i sin bibliska undervisningsverksamhet lett kurser i läsning och skrivning.
Enbart i Mexico har de under de senaste tjugoåtta åren hjälpt 48.000 personer att lära sig läsa och skriva. I Nigeria har under de senaste fyra åren mer än 5.000 personer fått hjälp på detta sätt. Och i Moçambique lärde Jehovas vittnen 3.930 personer att läsa och skriva bara under de senaste två åren! Så i detta avseende finns det inga människor som är mera inriktade på utbildning än Jehovas vittnen.
Eller kan man höja folkets moral helt enkelt genom att låta dem upprepa slagord och gester? Lyckades man med detta i Nazisttyskland eller det fascistiska Italien, eller har man gjort det i någon annan del av världen under någon period av människans historia? Fakta visar att man inte har lyckats med detta, och sunda förnuftet säger oss att man inte kan göra det.
Men på grund av att Jehovas vittnen hållit fast vid bibelns principer, har de under en tid av nittio år eller mer över hela jorden blivit kända för höga levnadsnormer, anständighet när det gäller moralen och ett rent liv. De har hjälpt hundratusentals människor i alla länder att övervinna sexuell omoraliskhet, alkoholism, narkotikamissbruk och liknande förnedrande vanor.
Den nigerianska tidningen The Daily Times sade följande om en av deras sammankomster: ”Det är till heder för dem att mer än 5.000 människor — både män, kvinnor och barn — kan komma tillsammans för att bedja, sjunga, äta och sova tillsammans under fyra dagar utan att det inträffar några stölder eller slagsmål. Och ändå fanns det inga polismän där för att hålla ordning.” Sådana människor är utan tvivel till gagn för vilken som helst nation. De tillhör inte dem som tynger ner regeringarna med de höga kostnaderna för bekämpande av brottslighet och sedefördärv.
Kolonialismen lät Moçambiques nya regering ta över stora skulder till utlandet, som uppgick till många hundra millioner kronor. Har slagord och gester någon betydelse, när det gäller att övervinna sådana ekonomiska problem? Eller är det arbete — arbete som utförs av människor som är flitiga, pålitliga och hederliga — som bidrar till en högre levnadsstandard?
Är slagord eller gester någon garanti för att man kommer att betala skatterna? Är det säkert att de som ropar högst också är de hederligaste, när det gäller att betala sina skatter? Fall av skatteflykt i det ena landet efter det andra visar att yttre uppvisningar av patriotism inte är något pålitligt tecken på frihet från skattesmitning. Men Jehovas vittnen har däremot tillvunnit sig djup respekt i alla länder för att de samvetsgrant rättar sig efter skattebestämmelserna och är ärliga och pålitliga när det gäller affärer.
I tidningspropaganda, till exempel i A Tribuna för 22 oktober 1975 och i Tempo för 26 oktober 1975, har skribenterna försökt anklaga Jehovas vittnen för ”obskurantism”. Detta definieras i ordböcker som ”motstånd mot framåtskridande och spridande av kunskap, i synnerhet genom språk, ritualer osv. av mycket komplicerad beskaffenhet”. Men vad visar fakta?
Människor över hela Afrika vet att Jehovas vittnen, mer än någon annan religiös grupp, har hjälpt afrikaner av alla stammar att göra sig fria från alla slags vidskepliga trosuppfattningar. Detta inbegriper svartkonst, förslavande ritualer, traditionell fruktan och stamtabun. Vittnena har hjälpt människor att tillägna sig en framstegsvänlig, praktisk syn på livet och dess problem, vilket bidragit till uppkomsten av enade familjer, ansvarsmedvetna arbetare och omtänksamma, fridsamma grannar. Detta är utan tvivel det slag av framsteg och upplysning som inte bara Moçambique, utan hela världen, är i stort behov av i denna tid.
Men hur förhåller det sig med dem som försöker förvränga fakta och få dem att se annorlunda ut än de i verkligheten är, som skymmer bort de verkliga stridsfrågorna med hatfylld propaganda mot en liten minoritet? De förtjänar sannerligen själva att bli kallade ”obskurantister”. De som brutalt undertrycker grundläggande mänskliga rättigheter använder metoder som är lika gamla som intoleransens och omänsklighetens historia i sig själv.
De som försöker uppamma avgudande av staten på bekostnad av mänskliga friheter följer ett forntida mönster som går tillbaka tusentals år i tiden till de forntida assyriska och babyloniska imperierna. Ett sådant handlingssätt leder sannerligen bakåt, inte framåt mot verkliga framsteg och spridning av kunskap. Sanningen är stark nog att inte behöva tillgripa sådan taktik.
Anser du att den politiska staten bör ha rätt att utöva fullständig kontroll över alla undersåtarnas tankar? Eller anser du att människor bör ha rätt att utöva gudsdyrkan i enlighet med sitt eget samvetes bud?
Om du fördömer diktatoriska ansträngningar att tvinga människor att rätta sig efter en politisk ideologi och om du känner medlidande med dem som får lida, därför att de håller fast vid sin uppriktiga tro, då kanske du önskar sända ett telegram eller ett brev med en vädjan till en eller flera av Frelimoregeringens ämbetsmän i folkrepubliken Moçambique, vilkas namn och adress anges här nedan.
[Ruta på sidan 12]
ÄMBETSMÄN ATT SKRIVA TILL
Presidente de República Popular de Moçambique
Samora Moisés Machel
Lourenço Marques, Moçambique
Comissário Político Nacional
Armando Emílio Guebuza
Lourenço Marques, Moçambique
Vice-Presidente da República Popular de Moçambique
Marcelino dos Santos
Lourenço Marques, Moçambique
Primeiro Ministro da República Popular de Moçambique
Joaquim Chissano
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro do Interior
P.O. Box 614 (Caixa Postal 614)
Lourenço Marques, Moçambique
Ministério dos Negócios Estrangeiros
Ac. Antonio Enes
No. 4
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro da Defesa
Alberto Chipande
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro da Informação
Jorge Rebelo
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro do Trabalho
Mariano Matsinha
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro da Agricultura
Joaquim de Carvalho
Lourenço Marques, Moçambique
Ministro das Obras Públicas e Habitacão
Julio Carrilho
Lourenço Marques, Moçambique
Vice-Director do Cabinete da Presidência
Luis Bernardo Honwana
Lourenço Marques, Moçambique
Nedanstående medlemmar av ”Comite Central da Frelimo” (Frelimos centralkommitté)
Lourenço Marques, Moçambique
Mariano Matsinha
Deolinda Guesimane
Jonas Namashlua
Olimpio Vaz
Armando Panguene
Nedanstående medlemmar av ”Comite Executivo da Frelimo” (Frelimos exekutivkommitté)
Lourenço Marques, Moçambique
José Oscar Monteiro
Daniel Mbanze
Gideon Ndobe