Skräckväldet bekantgjort över hela världen
DET som händer Jehovas vittnen i Malawi omtalas inte i Malawis tidningar. Man anstränger sig för att hindra dessa skändligheter från att komma i dagen. Orsaken till detta uttrycks klart och tydligt i följande ord av Kristus Jesus:
”Var och en som gör, vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart, att hans gärningar äro gjorda i Gud.” — Joh. 3:19—21.
Trots att man försöker svepa en tystnadens slöja kring landet har de verkliga fakta blivit kända. Den 6 januari 1976 hette det i The Japan Times: ”Västerländska nyhetsreportrar är utestängda från både Malawi och Moçambique och kan därför inte självständigt bekräfta sektens rapporter om förföljelsen där. Men de rapporter om att vittnena blir misshandlade som når Sydafrika är tillräckligt många för att ge dem trovärdighet.”
Tidigare, den 7 december 1975, skrev Colin Legum i London Observer: ”Rapporter om illdåd mot Jehovas vittnen, däribland grym misshandel, våldtäkt, sexuella övergrepp och tortyr, börjar nu sippra ut ur tiotals byar i Malawi. ... Detaljerade vittnesbörd om detta nya skräckvälde är grundade på uttalanden som insamlats av Sällskapet Vakttornet, men bekräftas också av inbördes oberoende rapporter som kommer från de olika byarna.”
Utanför Malawi har röster höjts för att ge uttryck åt bestörtning och starkt ogillande. I Förenta staterna hette det till exempel i Public Employee Press för 16 januari 1976 om Jehovas vittnens lidanden under rubriken ”Nazistliknande taktik i Centralafrika”:
”’Ufulu, ufulu!’ Detta rop ljöd den 6 juli 1964 i republiken Malawi, ett land som tidigare kallades Nyasaland, i Centralafrika. Detta var födelseropet. Landet var nu fritt från europeiskt herravälde. I översättning betyder det ord man ropade ’frihet’. Det nya namn man gav landet [Malawi] betyder ’flammande vatten’. År 1975 finns det sannerligen en flamma i landet; ja, en eld som ännu en gång har tagit ufulu bort från en minoritet av Malawis medborgare. I dess spår ser man våldtäkt, tortyr, obeskrivliga skändligheter och förstöring av egendom — alltsammans riktat mot laglydiga medborgare.”
Ett årtionde av terror
Historien om dessa illdåd mot fridsälskande kristna är lång och tarvlig. Det var år 1964 som den första vågen av förföljelse kom över Jehovas vittnen i Malawi. Orsaken då var densamma som nu. Jehovas vittnen känner Kristi Jesu uttalande att hans rike inte är av denna världen och att hans efterföljare inte skall vara någon del av denna världen. (Joh. 18:36; 15:19) På grund av sitt samvete och bibliska principer avhåller sig Jehovas vittnen — inte bara i Malawi, utan över hela världen — från att ta del i politik och gå med i politiska partier. Av den orsaken och endast den orsaken blev år 1964 omkring 1.081 av deras hem och mer än hundra av deras Rikets salar eller mötesplatser i Malawi nedbrända eller förstörda på annat sätt.
År 1967 tillkännagav tidningen The Times i Malawi att regeringen hade förbjudit Jehovas vittnen. Detta utlöste ett nytt landsomfattande angrepp. Man brände ner vittnenas hem och Rikets salar och misshandlade vittnena och satte dem i fängelse. Tusentals Jehovas vittnen flydde till grannländerna Zambia och Moçambique för att där finna en tillflykt, tills våldsamheterna hade lagt sig.
Fem år senare gick Malawis kongressparti till den ytterligheten att man formellt antog en resolution, som krävde att alla vittnen skulle avskedas från sina arbetsplatser, hindras i sin lantbruks- och affärsverksamhet och med våld drivas ut ur själva de byar där de hade sitt hem. Grymheterna i det angrepp som uppammades av denna resolution tog sig nu nya proportioner. Unga flickor blev våldtagna gång på gång, män blev slagna medvetslösa, och man använde olika former av tortyr — alltsammans i en ansträngning att få Jehovas vittnen att överge sin religiösa övertygelse, göra våld på sitt samvete och köpa medlemskort i det makthavande politiska partiet. När vittnenas hem brändes ner, deras gröda förstördes och deras boskap blev stulen eller dödad, företog vittnena en massflykt från landet. Så småningom hade omkring 36.000 personer, barnen inräknade, slagit sig ner i tio olika flyktingläger, som upprättats i grannlandet Moçambique.
Så kom år 1975, och flertalet av dessa läger stängdes av den nya regeringen i Moçambique, så att tusentals vittnen tvingades återvända över gränsen till Malawi. Den skrämmande redogörelsen för de förnedrande angrepp de blivit utsatta för efter denna påtvingade repatriering blev offentliggjord i Vakna! för 8 februari 1976, liksom i dagstidningar, tidskrifter och radio- och televisionsmeddelanden världen utöver. Något nytt fogades nu till listan över grymheter. Förutom den sedvanliga misshandeln, våldtäkterna och tortyren inrättade man nu också koncentrationsläger, som vittnena föstes in i.
Minnen av de nazistiska koncentrationslägren väcks till liv
Under tredje veckan av december 1975 hade mer än 3.000 manliga vittnen blivit inspärrade i koncentrationslägret Dzaleka i närheten av Dowa norr om Lilongwe. De hade alla blivit åtalade, fällda och dömda till fängelse i två år. Kvinnliga medlemmar av vittnena spärrades också in i sådana läger. Enligt de upplysningar man fått i januari 1976 hade då mer än 5.000 kristna män och kvinnor blivit fängslade i Malawi, och arresteringarna fortsatte. På några av dessa platser hade kvinnorna sina små barn med sig. Det kanske mest gripande i de rapporter som kommer från dessa läger är det stora antalet småbarn som dött på grund av brist på lämplig föda och andra vedermödor.
Ett av de fängslade vittnena skrev: ”Fångarna är så många, men det finns bara 400 tallrikar. Några av dem får därför het nshima [en vanlig malawisk maträtt] placerad på ena handen och kryddor på den andra. Bröderna måste ofta lägga ner den heta nshiman på marken och äta den därifrån.”
Precis som nazisterna har ledarna för dessa koncentrationsläger använt vittnena som slavarbetare. De sade till dem: ”Enligt regeringens anvisningar skall vi använda er som traktorer.” I Dzalekalägret visade man vittnena en kulle och sade att man skulle låta dem för hand gräva upp marken i kullen till ett djup av 30 centimeter. De kvinnliga vittnena blev först befallda att göra detta, och de som gav befallningen trodde att de snart skulle ge upp och gå med på att bryta mot sitt samvetes bud. Men de utförde i stället det mödosamma arbetet och stod fast vid sin övertygelse. Man lät manliga vittnen hugga ner och bära tunga trädstammar. Man tvingade dem också att bära stora stenar så långa sträckor som fyra kilometer. Också de sjuka tvingades arbeta, medan övervakarna hånfullt sade till dem: ”Er gud skall hjälpa er.”
Politikerna leder fortfarande förföljelsen
Inte nog med att Malawis myndigheter vägrat att skänka lindring åt Jehovas vittnen. Några av myndighetspersonerna har fortsatt att anstifta nya angrepp.
I ett område i Malawi höll Katora Phiri, en ledamot av parlamentet, tal på olika platser inför allmänheten och uppeggade folket där till att hemsöka och plåga Jehovas vittnen. Han uppmuntrade folket att utplåna vittnena från området. Till följd av detta utsattes fyra församlingar av Jehovas vittnen i detta område för angrepp, och de manliga vittnena blev misshandlade.
Den 11 november 1975 satte en annan medlem av parlamentet, Muluzu, eld på tre hus som tillhörde vittnena i byn Chiendausiku. Den 13 november gjorde sig Muluzu, åtföljd av byhövdingen, skyldig till att bränna ner ytterligare fyra av vittnenas anspråkslösa hem. Och den 15 november 1975 blev ytterligare två av vittnenas hem nedbrända i byarna Mdala och Mgochi.
Inte heller Malawis polis har varit fri från skuld. I Ncheuområdet blev kristna män och kvinnor på flera olika platser svårt slagna av ungdomar inom Malawis kongressparti. En av dessa kvinnor blev så svårt slagen att hon måste läggas in på sjukhus. Sjukhuset rapporterade detta fall till polisen. När vittnet blev utskrivet, kom polisen — men inte för att få hennes hjälp att gripa hennes angripare — utan för att arrestera henne! På polisstationen i Shape Valley blev kristna kvinnor våldtagna under en hel natt, innan de blev satta i fängelse.
Ja, även om det kan tyckas omöjligt att tro, har Malawis regering ännu inte funnit för gott att sätta stopp för den hemska upprepningen av brutala angrepp mot denna religiösa minoritet. Det har visserligen rått ett visst lugn i somliga delar av landet. En del ledare i byarna har visat sådan anständighet och sådant medlidande att de låtit de malawiska vittnena bo i sina hembyar utan att bli antastade och låtit dem bruka sina jordlotter där. Dessa ledare är en heder för landet, men de hör till undantagen.
I The Nigerian Chronicle för 26 december 1975 riktades uppmärksamhet på detta problem med passivitet från myndigheternas sida. Man citerade Kenyatidningen Daily Nation, där det hette att den afrikanska kontinenten ”höll på att bli alltmera ökänd för dubbelmoral”. Man förklarade detta genom att tillfoga: ”När människor blir förföljda i Amerika, Sovjet eller Sydafrika, Indien och Kina, höjer folk samfällt rösten för att fördöma dem som bär ansvaret. När sådant händer människor i afrikanska stater, yttrar sig inte ens representanter för den afrikanska enhetsorganisationen OAU.”
Ja, ännu en gång har myndigheternas passivitet eller till och med medbrottslighet i förföljelsen fått Jehovas vittnen att söka tillflykt utanför landets gränser. Somliga, som var i stånd till det, begav sig till flyktinglägret Milange i Moçambique. Enligt den rapport, som mottogs i januari 1976, fanns det då omkring 12.000 malawiska kristna i lägret och omkring 10.000 av deras medtroende från Moçambique, som får utstå ganska likartade prövningar.
Om detta grymma skräckvälde får fortsätta, kommer då Jehovas vittnens motstånd slutligen att bryta samman, så att de bryter sin ostrafflighet gentemot Jehova Gud? Eller kommer de malawiska myndigheterna till slut att inställa förföljelsen mot dessa kristna män och kvinnor?