Den ”skrattande” hyenan och dess släkt
DET är natt. På himlen syns en silverglänsande måne. I dess milda ljus ser stenarna, träden — och landskapet över huvud taget — riktigt fridfulla ut. Men plötsligt hörs ett kusligt ljud! Det låter som en människa, som skrattar vilt och hysteriskt! Det får dig att rysa!
Men det är inte någon man eller kvinna som hörs där ute i vildmarken. Det är ingen av dina bekanta som just förlorat förståndet. Det där ”hysteriska skrattet” har ett annat ursprung. Vare sig du tycker om det eller inte, har du hört den ”skrattande” hyenans spöklika, förlamande ylande.
Det kanske är ditt första ”sammanträffande” med det här egendomliga djuret. Du kanske undrar: Hur och varför ”skrattar” somliga hyenor? Du har troligen hört historier om hyenor. Men var går gränsen mellan myt och verklighet? Det finns till exempel de som säger att vissa hyenor kan byta kön när de vill. Är detta sant? Många säger att dessa djur helt enkelt är asätare, men andra betecknar dem som jagande rovdjur. Vem har rätt? Det har sagts att hyenor angriper människor och dödar dem. Stämmer det med verkligheten? Hurudana är egentligen hyenorna?
Först en beskrivning
Hyenor ser ut som stora hundar. Men de är inte besläktade med hundarna. Hyenorna räknas till familjen Hyaenidae. Tre arter har identifierats: Den fläckiga eller skrattande hyenan (i Afrika, söder om Saharaöknen); den strimmiga hyenan (som förekommer från norra Afrika genom Mindre Asien och in i Indien); och den bruna hyenan (i södra Afrika).
Den fläckiga eller skrattande hyenan har gulgrå päls med svarta eller bruna fläckar. Den strimmiga hyenan ”bär” gråaktig päls med svarta eller bruna strimmor. Och den bruna hyenan är mörkbrun med gråaktig päls på halsen och nedre delen av benen. Både den strimmiga och den bruna hyenan är prydd med en långhårig man.
De olika arterna skiljer sig något från varandra, men i stort sett har hyenan ganska stora öron och kraftigt huvud. Djuret har långa framben, korta bakben och sluttande rygg. Varje fot har fyra tår, och klorna kan inte dras in. Hyenan är liksom kamelen passgångare, dvs. samma sidas fram- och bakben flyttas samtidigt. Hannen hos den fläckiga eller skrattande hyenan kan bli en meter hög vid manken. Kroppen kan vara en och en halv meter lång, om man inte räknar med den 30 centimeter långa svansen. Den kan väga över 80 kilo. En fläckig hyena i Berlins djurpark levde i fyrtio år. Och kan du tänka dig! Tama hyenor tycker om att bli klappade.
Men man får inte glömma hyenans kraftiga tänder och käkar. ”Dessa fula, kraftigt byggda djur är djurrikets benkrossare”, har det sagts. ”Tänderna är kraftiga och käkarna starka nog att bräcka och krossa lårbenen på så stora djur som sebran och till och med buffeln.” (The Animal Kingdom) Den fläckiga hyenans käkar ”är förmodligen starkast av alla nu levande däggdjurs i förhållande till kroppsstorleken”, heter det i The International Wildlife Encyclopedia. Dessa djur kan krossa ben som lejon inte kan bräcka, och de äter märgen i dem. Den bruna och den strimmiga hyenan, som är mindre, har inte samma förmåga att krossa ben.
Jägare eller bara asätare?
Det är alltså tydligt att den fläckiga eller skrattande hyenan är ett starkt djur. Den slumrar vanligen under de dagsljusa timmarna, kanske i sin lya i den täta vegetationen, i en mörk grotta eller i någon håla ovan jord. I lyan kan man finna detta nattdjurs byte — sannolikt ben av något djur eller kanske rentav en del av ett människokranium som stulits från en begravningsplats.
Eftersom hyenan har mycket skarpt luktsinne, kan den spåra en död djurkropp på långt håll. Det kan vara kroppen av ett djur som dödats av lejon eller vildhundar. En ensam hyena eller en stor flock av dem lockas av vittringen och letar sig fram till kadavret. (Åttio till hundra fläckiga hyenor kan ingå i en flock, som lever i ett väl avgränsat område och har en gemensam lya med ett virrvarr av underjordiska hålor och gångar.) Om flocken vädrar ett kadaver eller får se gamarna kretsa över det, gör sig hyenorna redo att glupa i sig det döda djuret.
Men tänk dig inte hyenan som blott och bart en asätare. Den holländske vetenskapsmannen Hans Kruuk och hans hustru, som arbetat i Ngorongorokratern i Tanzania, har bevisat att fläckiga hyenor verkligen jagar andra djur. Kruuk skriver: ”Till en början tänkte Jane och jag, precis som de flesta andra, att hyenorna var asätare, som var beroende av byten som dödats av modigare djur. Men när vi såg flockarna i verksamhet, insåg vi att de också är mycket effektiva rovdjur, som mestadels lever på gnuer och sebror. Och deras jaktbegåvning tjänar inte bara dem själva, som vi såg i otaliga sammandrabbningar, utan också lejonen. Till skillnad från lejon på andra håll jagar Ngorongoros lejon sällan. De plundrar i stället hyenorna på deras byte, och de vägleds till gästabudet av den kalasande flockens kusliga ’skratt’. Hyenorna överger sitt byte när flera lejon närmar sig, men försvarar det ofta mot en ensam inkräktare. En gång fick vi se en skriande hop driva bort en lejoninna från sitt byte genom att nafsa henne i baken, tills hon morrande flydde in i buschen.” — The Marvels of Animal Behavior.
Hyenor är alltså både asätare och rovdjur. En flock fläckiga hyenor kan till exempel angripa en flock sebror. Ofta, men inte alltid, koncentrerar de sig på lytta, sjuka eller unga djur. Hyenorna är envisa och lyckas vanligen fälla sitt byte. (Om mänsklig bebyggelse har drivit bort de vilda djuren från ett visst område, kan hungern få de fläckiga hyenorna att jaga får eller nötkreatur.) Ibland jagar de ensamma, men de har större framgång i grupp. Fläckiga hyenor är så starka att de rentav kan släpa i väg en åsnas kropp.
Det är inte främmande för hyenorna att utnyttja en ovanlig situation för att få föda. De strimmiga hyenorna utför ett gott arbete som ”sophämtare”. Inhägnaderna kring vissa afrikanska byar har hål, genom vilka dessa hyenor kommer in på natten för att förtära avfall som byborna kastat ut ur sina hyddor. När morgonen kommer lär endast några benskärvor finnas kvar.
Doktor Bernhard Grzimek berättar om den fläckiga eller skrattande hyenan: ”Horder av hyenor levde av avfallet från Mbagathys slakthus (nära Nairobi) under första världskriget. Vid den tiden tog slakthusen bara vara på köttet av boskapen medan inälvorna, benen och huvudet kastades bort. Efter krigets slut lade slakthuset ner sin verksamhet, och hyenorna måste nu skaffa sig föda på annat håll. De bet av borstarna från sopkvastar, släpade i väg med grytor, tuggade och svalde ner lädervaror, däribland skor, cykelsadlar och svettremmar från hattar. De rotade igenom soptunnor och dödade till och med flera kvinnor som arbetade på åkrarna.”
Människoätare?
Ja, det har hänt att hyenor dödat människor! Så kan det förhålla sig där man röjt land eller där det inte längre finns några vilda djur i trakten. Det händer sällan att fläckiga hyenor angriper folk medan det är ljust. Men nattetid, då infödingarna ibland sover utomhus på grund av hettan, har de ofta blivit angripna av hyenor. Eftersom angriparna vanligen inriktar sig på offrets ansikte, finns det somliga som har fruktansvärda ärr efter dessa sammandrabbningar. I The Animal Kingdom heter det vidare:
”Det är också vanligt i många delar av Asien och Afrika att infödingarna flyttar ut åldringar, som snart skall dö, ur sina hyddor och byar. Eftersom infödingarna är vidskepliga när det gäller döden, låter de aldrig någon dö inne i deras bostäder. De till åren komna lämnas att möta sitt öde ute i terrängen, och det är bara att förvänta att hyenan inte skall rynka på nosen åt ett sådant tillfälle. Det har ofta rapporterats att detta djur plundrat gravar.”
Det är inte oförståndigt att vidta rimliga försiktighetsåtgärder mot att bli antastad av denna benkrossare. Om den strimmiga hyenan blir trängd av hundar, väljer den att hellre fly än illa fäkta. Men om den inte kan komma undan, kan den lura hundarna genom att spela död. Sedan, när fienderna inte är på sin vakt, rusar hyenan upp och sätter sig i säkerhet. Och vilken fart den har! Den kan komma upp i en hastighet av 65 kilometer i timmen!
Är hyenan bisexuell?
Enligt legenden kan den fläckiga hyenan, när den vill, ikläda sig antingen hannens eller honans roll. De båda könens yttre fortplantningsorgan liknar faktiskt varandra till utseendet. Men är djuret verkligen bisexuellt?
En läkare sköt en fläckig hyena och fann, när han dissekerade den, att denne hanne hade rudimentära honliga könsorgan. En annan hyena som han sköt var en hona, men den hade rudimentära hanliga könsorgan. Rudimentära könsorgan av både hanne och hona lär ha påträffats hos ännu en fullvuxen fläckig hyena. En annan man berättade att han hade en hyena som blivit både far och mor till minst en kull. Man har emellertid framkastat att de tre djur som undersöktes av läkaren kanske inte var vuxna. Det heter också i The Animal Kingdom:
”En rapport av Karl M. Schreeder, som offentliggjordes 1952 och var grundad på iakttagelser av fläckiga hyenor under parning i djurparker, tycks ge bindande bevis för att detta djur inte är bisexuellt.”
På fosterstadiet kan man inte till det yttre skilja mellan hanne och hona; när fostret sedan utvecklas sker könsdifferentieringen. Naturen har sina ofullkomliga produkter, och därför kan det förekomma tecken på både hanne och hona hos ett och samma djur. Ett sådant djur kan aldrig fylla båda könens funktioner och är vanligen oförmöget att över huvud taget fortplanta sig.
Det är alltså honan som föder ungarna. När det gäller den fläckiga eller skrattande hyenan, föds en eller två (ibland tre) ungar efter en dräktighetstid av 99 till 110 dagar. Ungarna föds med full pälsbeklädnad. De har också ögonen öppna och kan springa omedelbart efter födelsen.
Hur förhåller det sig med det kusliga ”skrattet”?
Vid det här laget har du säkert förstått att inte alla dessa djur kallas ”skrattande” hyenor. Den utmärkelsen är reserverad för Afrikas fläckiga hyena. För att få höra dess kusliga ylande måste därför de flesta av oss resa ganska långt.
Den bruna hyenan skrattar inte men utstöter ett melankoliskt rop. Den skrattande hyenan frambringar många olika ljud. Dess ylande stiger vanligen från en låg, vemodig ton till ett högt, gällt ljud. Vargar tjuter med nosen höjd mot månen, men den fläckiga hyenan håller huvudet nära jorden och utstöter ett långt, ganska mjukt läte. Men när denna hyena närmar sig ett kadaver, blir dess ylande verkligen kusligt. Eftersom djuret är ett slags buktalare, är det svårt att veta varifrån detta spöklika ljud egentligen kommer. Det kan till en början vilseleda dig, därför att det liknar ett vilt, hysteriskt människoskratt. Men förr eller senare kommer du förmodligen underfund med att du hört det skräckinjagande lätet av en fruktad benkrossare — den ”skrattande” hyenan.