Den missförstådda hyenan

Få djur är mer baktalade än hyenan. Onekligen är de inte precis några tilltalande varelser. De små runda ögonen, den sluttande ryggen och dess tröga beteende ger de flesta mänskliga iakttagare intrycket av något sjabbigt och avskyvärt. Dessutom skrattar och skrockar hyenan helt hysteriskt. Dess kusliga skrik skär ofta genom den afrikanska nattens tystnad. Allt detta kan få vem som helst att rysa.

Men hyenorna har fått mer än sin beskärda del av negativ publicitet. Så låt oss ge dem upprättelse på några punkter. Först och främst tänker man ofta på hyenan som en hund av något slag. Men den är ingen hund, utan utgör en alldeles egen art, vars likhet med hunden enbart är ytlig.

Det brukar sägas att hyenor är fega. Men den som är feg skulle knappast utmärka sig som effektiv jägare. Jägare? Ja, hyenor är inte enbart asätare. De har ovanligt kraftiga skuldror och de starkaste käkarna av alla de afrikanska köttätarna, så de är fullt kapabla att själva jaga sitt byte — till och med djur så stora som en buffel. De räknas faktiskt till Afrikas större rovdjur.

När författaren Chris McBride studerade södra Afrikas köttätare, såg han ofta hyenor som faktiskt jagade bort lejoninnor från deras byte medan de åt av det. Endast lejonhanen kunde motstå det våldsamma angreppet från en grupp hyenor. Om hyenan verkligen vore feg, skulle den då våga ta upp kampen med en sådan respektingivande fiende? Det är knappast troligt.

Varför skrattar den?

Hyenans maniska skrockande kan låta lite obehagligt. Men den kommunicerar bara med de andra medlemmarna i sin grupp. ”Varje fläckig hyena har sitt eget läte som kan kännas igen av andra hyenor”, förklarar dr G. Mills, en sydafrikansk expert. På så vis kan vitt spridda gruppmedlemmar låta de andra veta var de befinner sig, så att de snabbt kan samlas om behov uppstår, till exempel för att försvara sitt territorium eller bilda ett jaktlag. Deras upphetsning när de lyckats fälla ett byte eller upptäckt ett kadaver ger sig till känna som högljudda skrockanden.

Men alla hyenor skrattar inte. Den bruna hyenan i södra Afrika är mindre och tystare än den vanligare fläckiga hyenan och föredrar att skaffa sig föda på egen hand i stället för i grupp. Den kommunicerar hellre med hjälp av luktsinnet.

Varje individ överför sin speciella doft till grässtrån, buskar eller stenar genom att avsöndra ett krämigt sekret från speciella analsäckar. Hyenans väderkorn är tydligtvis så fint att den kan känna på lukten vilket kön och vilken social ställning en hyena har som har lämnat ett luktspår, ja till och med känna igen var och en av gruppens medlemmar med hjälp av det sekret de lämnat efter sig.

Tycker du illa om hyenan? Den är visserligen inget gulligt kramdjur, men det är ju inte alla djur som är det. Många djur imponerar på oss med andra egenskaper, till exempel styrka och list. Ur den synvinkeln finns det mycket hos hyenan som kan imponera och fascinera.