Harar – staden där hyenor strövar omkring

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Kenya

FÖR bara drygt hundra år sedan var Harar en ”förbjuden stad”. År 1854 bestämde sig emellertid en engelsk vetenskapsman och upptäcktsresande som hette sir Richard Burton att genomföra vågstycket att ta sig in i den. När han betraktade dess mäktiga murar, undrade han utan tvivel om han skulle komma ut levande. Men Burton hade skickligt förklätt sig till arabisk köpman. Och med hjälp av sina fenomenala språkfärdigheter chansade han på att man skulle ta honom för en av stadens muslimska invånare. Knepet lyckades, och så blev Burton den förste europeiske upptäcktsresanden som besökte denna östafrikanska stad.

I dag ligger Harar i Etiopien. Och även om det inte är riktigt lika äventyrligt att ta sig in där som på Burtons tid, så fascinerar staden fortfarande besökare och väcker deras intresse, för Harar är känt som staden där hyenorna strövar omkring på natten! Men Harar av i dag är en dubbel stad med moderna stadskvarter och omkring 70.000 invånare. Den äldre delen, som funnits till i gott och väl tusen år, har förändrats mycket lite under århundradenas lopp.

När vi närmar oss den gamla staden och ser dess portar och torn, känner vi oss som om vi närmade oss en annan värld. Långt före grundandet av Etiopiens nuvarande huvudstad, Addis Abeba, åtnjöt Harar en framträdande ställning. Det var från Harar som muslimledaren Ahmad Grāñ, ”den vänsterhänte”, på 1500-talet ledde djärva raider. Hans försök att erövra Etiopien slutade emellertid med hans död — och störtandet av Harar. Stadens massiva murar byggdes efter detta och har förblivit intakta i drygt fyra århundraden.

Precis som i forna tider är Harar i våra dagar ett konfliktcentrum. Men i dag kan vi passera in i staden i frid genom en av de mindre stadsportarna. Vi fortsätter nu genom en labyrint av trånga gator och slingrande gångstigar. De kantas av hus med platta tak och lutande väggar och av en del vitmenade byggnader och minareter.

Det är för tidigt för att få se hyenorna. Men under tiden kan vi roa oss med att titta på åsnorna. Även om antalet åsnor inte är så stort som förut, så trafikerar de fortfarande Harars gator, ofta utan någon som leder dem. De klättrar uppför och nerför de ojämna, steniga vägbeläggningarna i gränderna och snavar aldrig på de många uppstickande stenarna. Det är ofattbart att djuren vet precis var de skall leverera sina tunga laster av dricksvatten. Så snart de kommit fram, väntar de tålmodigt på att bli befriade från sin last och få tomma kärl för nästa leverans. Ja, på detta sätt får en del invånare i det gamla Harar fortfarande sin nödvändiga vattenförsörjning — en vattenförsörjning som på senare tid drabbats hårt av den afrikanska torkan.

På torget är det kvinnorna i Harar som först fångar vår uppmärksamhet. Deras dialekt, klädedräkt och traditioner återspeglar deras forntida band med den muslimska världen. Kvinnorna i Harar har påtagligt attraktiva anletsdrag, som inramas av bruna eller orangefärgade schalar och fina huvudbonader. Deras hår är upplagt i parallella flätor.

Och vad är det de säljer? Souvenirer som finns i tusentals hem i hela Etiopien: korgar och brickor vävda av torrt gräs. De ovala eller runda brickorna, som är orangefärgade eller röda eller purpurfärgade och utsmyckade med olika färger och mönster, används som prydnader på bord och väggar. Men de flätade korgarna används vid torghandeln och vid den ceremoniella serveringen av etiopiska nationalrätter. Korgarbeten från Harar prisas över hela världen för sin kvalitet.

De produkter som Harars silversmeder förfärdigar är också någonting som är en fröjd för ögat. Halsband, amuletter, armband, huvudprydnader och ringar — allt är skickligt gjort ända in i minsta detalj.

Innan vi vet ordet av, överraskas vi av skymningen. Vi beger oss ut utanför stadsmurarna för att beskåda den gamla staden i ljuset av den nedgående solen. Längre tillbaka i tiden brukade invånarna i Harar ledsaga främlingar till portarna vid mörkrets inbrott och låsa dem ute. Men vi är glada över att kunna spatsera in i den gamla staden ännu en gång för att bevittna Harars speciella nattliga sevärdhet — hyenorna!

Vi når en öppning i slutet av en trång gata, och vi anstränger våra ögon denna mörka natt för att försöka se vilken väg vi skall gå. Plötsligt stirrar två par lysande ögon på oss. Vi stelnar till på fläcken. Bara fem meter längre bort befinner sig två vilda hyenor. De är inte några vanliga sällskapsdjur som kan hanteras som hundar. Det här är fråga om kraftiga varelser, som man vet ger sig på så stora djur som bufflar!

De har också angripit människor.

Men till vår förvåning — och lättnad — går de inte till angrepp, utan riktar sin uppmärksamhet mot en man som sitter på marken. Mannen har en korg med köttrester vid sin sida och sätter i gång med att mata hyenorna med blotta händerna. Det är inte att undra på att han kallas hyenaman! Exakt när detta bruk att mata hyenor började är inte helt känt, men det har pågått ganska länge. När hyenorna i skymningen lämnar sina lyor, hålor och andra gömställen och styr kosan mot stadsmurarna, finns hyenamännen på plats vid olika portar, redo att mata dem. Där sitter hyenamännen tills de får slut på kött eller ben, ofta till omkring klockan nio.

När våra ögon anpassat sig till mörkret, närmar sig ännu en hyena långsamt. Djuret stannar till och ger ifrån sig kusliga skrik och kallar på andra hyenor att komma. Hyenamannen börjar joddla och vinka på dessa vilda varelser. Till sist drar de sig närmare och sätter sig i närheten av mannen och väntar på att bli serverade.

Med ett köttben i handen sträcker mannen ut sin arm och fortsätter att joddla och kallar hyenorna vid deras namn. ”Hallå, Phillips. Nå!” ropar han. ”Phillips” reagerar genom att resa sig upp och långsamt närma sig mannen. Djuret hugger tag i sin tilldelade bit och återvänder snabbt till sin plats. Sedan kommer turen till ”Baby”, ett ungdjur som visar mindre tveksamhet att komma på mannens rop. ”Birtukan”, ”Kanubish” och andra närmar sig också och öppnar försiktigt sina kraftiga käkar för att få sin del av födan.

Mannens favorithyena är kanske ”Buray”, för han kallar djuret ”min son”. När Buray kommer, hojtar mannen entusiastiskt: ”Buray! Hallå, nå.” Samtidigt som mannen lägger sin arm om hyenans nacke griper djuret köttstycket. Ibland håller mannen ett köttben mellan sina framtänder och håller fram det så att Buray kan ta det. Buray gör honom inte besviken. Djuret tar benet ur munnen på hyenamannen och återvänder till sin plats, lägger sig ner och krossar lätt benet med sina starka tänder.

Fotoblixtar och bilstrålkastare lyser nu upp denna scen. En del turister tar bilder på denna anslående uppvisning och ger hyenamannen lite pengar. Lyckligtvis blir inte hyenorna störda av ljusen och folkhopen. Hyenamannen tillåter till och med en del åskådare att ta ett köttstycke och mata hyenorna. Vi bådar upp mod, håller ängsligt fram ett köttstycke och låter det dingla i luften. Innan vi vet ordet av, rycker en hyena snabbt till sig köttet.

När vi drar oss tillbaka för natten, strövar hyenorna kring på sophögarna för att söka efter mera föda. Ibland dör hästar och åsnor och släpas bort för att bli en festmåltid för hyenorna. Luften fylls av rytanden, kusliga ljud och gälla fnittranden i takt med att antalet hyenor ökar. Framåt morgonen, när böneutroparens nasala mässande väcker oss, återstår bara några få benbitar. Hyenorna återvänder till sina visten, inte särskilt långt från Harar.

Där uppehåller de sig tills mörkrets inbrott kallar dem att återvända till en verkligt sällsam plats — Harar, staden där hyenorna strövar omkring.

[Infälld text på sidan 13]

Åsnor trafikerar fortfarande Harars gator, ofta utan någon som leder dem

[Infälld text på sidan 13]

Två par lysande ögon stirrar på oss. Vi stelnar till på fläcken

[Infälld text på sidan 14]

Vi bådar upp mod och håller ängsligt fram ett köttstycke ... en hyena rycker snabbt till sig det