Tasaday — är de ett ”stenåldersfolk”?
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
”EN NUTIDA kvarleva från stenåldern.” ”De primitivaste människorna som hittills påträffats.” ”De första kända levande ’grottmänniskorna’.” Genom sådana tidningsrubriker riktades världsvid uppmärksamhet på en stam med tjugofem medlemmar som lever i den täta urskogen på Mindanao i södra delen av Filippinerna. Deras upptäckt ledde till att man utrustade flera expeditioner bestående av filippinska och amerikanska antropologer och nyhetskorrespondenter, TV-personal från National Geographic Society, en medlem av Filippinernas regering och en amerikansk naturvårdare, framlidne Charles A. Lindbergh.
Varför skulle en sådan liten grupp människor som Tasaday tilldra sig intresse och uppmärksamhet utan motstycke? Vad är det som gör dem så säregna? Kan ett modernt, civiliserat samhälle lära något av denna lilla primitiva grupp?
Upptäckten av skogsfolket
Upptäckten av Tasaday var en ren tillfällighet. Någon gång under år 1966 stötte en jägare från en stad i skogsbrynet oväntat på dem, medan han höll på med att sätta ut vildsvinsfällor djupt inne i bergstrakterna i södra Cotabato. När han följde spåren av ovanliga fotavtryck, träffade han på tre små bruna män iförda endast ett höftkläde av löv. Med hjälp av vassa pinnar höll de på att gräva upp en stor rot. De blev skrämda och flydde sin väg. Men jägaren satte efter dem och ropade: ”Jag är inte farlig! Jag är inte farlig!” Slutligen stannade männen i en flodfåra, darrande av rädsla.
Fastän det språk som jägaren talade var besläktat med det som talades av Tasaday, använde han teckenspråket, eftersom han hade svårt att göra sig förstådd. Jägarens stam bor praktiskt taget sida vid sida med Tasaday, men skillnaden i deras språk kan jämföras med den mellan forntyska och modern engelska. Forskarna har dragit slutsatsen att detta tyder på ungefär tusen års isolering. Och själva namnet Tasaday (vilket uttalas ”tassadej”) är sammansatt av det malajiska ordet sadai (”övergiven”) och det malajisk-polynesiska ordet tawo (”människa”)! Tasaday är också namnet på den skogbeväxta bergstopp som reser sig ovanför deras undangömda dal. Deras isolering har varit så fullständig att de, när man först kom i kontakt med dem, inte kände till något om en nation som kallas Filippinerna.
Denna stams existens blev känd för utomstående genom Panamins försorg, en statlig byrå som verkar till förmån för kulturella minoriteter på Filippinerna. Vid de första sammanträffandena mellan jägaren och männen från stammen, vilka ägde rum i skogsbrynet, visste man inte att de levde i grottor, och man gjorde inga omedelbara försök att tränga djupt in i regnskogen. Det senare beslutet att besöka grottorna gjordes för att skydda Tasaday från skogsavverkare, jordbrukare, farmare och gruvarbetare som naggade på deras krympande område. Inte långt därefter undertecknade Filippinernas president en kungörelse som reserverade nära 200.000 hektar mark åt dem.
Tillträde till Tasadays värld
Den 23 mars 1972 utmärktes av de första utomståendes — och det tjugonde århundradets — intrång i Tasadays värld. Helikoptern var det enda transportmedlet som på ett effektivt sätt kunde föra expeditionen till en plats på lämpligt gångavstånd från grottorna. Eftersom den täta djungeln gjorde det omöjligt att landa på marken, fäste man en träplattform i toppen av ett träd. Deltagarna i expeditionen måste hoppa från den svävande helikoptern ner på den rankiga landningsplattan som gungade som en kanot i upprört vatten på grund av luftdraget från rotorbladen. Lindbergh sade att hoppet var som att ”passera genom en spegel” från nutid till forntid.
Från trädtoppen tog sig gruppen 23 meter ner till marken nedanför. Där möttes de av en ung Tasaday-man som var iförd endast sitt höftskynke av löv. En timmes vandring nerför en bergsrygg och längs en skummande fors förde sällskapet till Tasadays hem: tre kalkstensgrottor belägna fem meter över marken på 1.370 meters höjd. Här var de, djupt inne i den tropiska regnskogen — fuktig och med ett överflödande växtliv. Runt omkring fanns väldiga ormbunkar och orkidéer, rotting, klättrande bambuträd, vilda bananträd och palmer såväl som enorma, resliga Dipterocarpusträd som sträckte sig mot skyn och bredde ut sina baldakiner 30 meter eller mer ovanför sidorna av den sluttande dalen.
Huvuden stack nyfiket fram från grottavsatserna, när ögon granskade de första främlingar som någonsin satt sin fot i denna undangömda dal. En pojke kom ut från en av grottorna, slog sina armar och ben runt ett smalt träd med vit bark och gled fem meter ner till marken. Han förenade sig med andra som kom ropande och hoppande nerför en dammig stig för att skocka sig runt besökarna. De utomstående var mållösa medan skådespelet pågick! Här var män, kvinnor och barn som endast bar örringar samt höftskynken och kjolar av orkidéblad, vackra människor med gulbrun hy och mjukt, mörkt hår. De var långt ifrån de håriga, lufsande, aplika varelser som avbildats av evolutionistiska konstnärer. Nej, männen slår inte sina kvinnor med klubbor eller släpar dem i håret. Detta är förmodligen det blidaste folket på jordens yta.
Tasadays levnadssätt
När stammen upptäcktes bestod den av fem familjer med tretton barn. Tasaday tillämpar engifte utan tanke på skilsmässa och utan att ha några stadgar för detta. Paren gifter sig för livet — ”tills allt vårt hår blir vitt”, sade Kulataw och Sikal, ett av Tasaday-paren. Vigsel förrättas huvudsakligen genom ett möte som stammen håller vid ingången till huvudgrottan, där en grupp sluter sig runt det nya paret och helt enkelt säger: ”Mafeon, mafeon” (”Bra, bra”). Man har också tagit hustrur från bergsstammarna Tasafang och Sanduka, med vilka Tasaday har haft samröre i begränsad omfattning.
En närmare titt på grottorna, av vilka den största var nio meter djup och elva meter bred, var avslöjande. Väggarna har inga målningar eller teckningar, och golvet sopas rent med kvistar som inte lämnar något skräp efter sig. Det finns inga möbler med undantag av några barkmattor. Till hands finns också torrt bränsle och en del bambu-, trä- och stenverktyg. Grottväggarna glänser som polerat kol efter alla år som de utsatts för sot från eldarna som använts för matlagning och uppvärmning av grottorna under de kyliga kvällarna.
Insamlandet av föda utgör dagens viktigaste verksamhet och kräver lagarbete. Normalt använder man tre timmar till att samla mat, och menyn beror på vad man kan samla ihop: krabbor, fisk och grodor som Tasaday fångar genom att helt enkelt känna med bara händerna under och runt stenar i forsarna. Dessa människor har ingen kunskap om jordbruk utan samlar bara vad de behöver, när det finns att tillgå. Kosten inbegriper frukter, bär, blommor, bambuskott, jams och vildpalmens märg, som bereds till en stelnad kaka som kallas natak. Maten lagas i bamburör eller i paket av blad som läggs direkt på den glödande kolen. I förbigående kan nämnas att man gör eld genom att snurra en träborr mellan handflatorna tills friktionen får dess nedre del att glöda. Sedan lägger man på fnöske av torr mossa, och när detta antänds blåser man på det, så att det flammar upp. Hela proceduren tar omkring fem minuter.
Tack vare den rika tillgången på föda vandrar Tasaday inte bort från sin vistelseort likt nomadstammar som ”flyttar bopålarna” när födan tar slut. Hela skogen är Tasadays ”stormarknad”. Det sägs att de inte vågat sig längre bort än åtta kilometer från sitt hem. ”Våra fäder och farfäder sade åt oss att vi kunde gå ut i skogen under dagen, men att vi alltid måste återvända till grottorna på kvällen”, sade en av dem. Man tror att det kan ha varit misshälligheter, krig eller fruktan för smittkoppsplågan (fugu) som gjorde att Tasaday skar av kontakten med de övriga Manobostammarna, som de härstammar ifrån.
När middagsmålet är avklarat, använder de eftermiddagen till att vila, sova eller befria varandras hår från torra löv, småkvistar eller löss. Under lek sågs en pojke flyga en älsklingsfjäril i ett snöre, alldeles som man skulle flyga en pappersdrake. Deras behov är enkla, och de saknar ord för ris, salt, socker, nål eller tobak. Trots att Tasadays föda har låg kalorihalt (1.000 till 1.500 per dag), förekommer bland dem ingen undernäring, inga tandsjukdomar, ingen malaria och ingen tuberkulos. När besökarna frågade dem vad de ville ha, svarade de: ”Vad menar ni med ’vill ha’?”
Tasadays budskap
Tasaday har inte heller i sitt språk något ord för strid. De har inget begrepp om vad krig är och har ingen tanke på våld. Manuel Elizalde, chef för Panamin och den regeringsmedlem som ledde expeditionen, framhöll: ”De känner inte till de problem som sänder människor till mentalsjukhus och sätter i gång krig och fejder och allting. Allt detta är främmande för dem.”
Evolutionisterna trodde att upptäckten av Tasaday skulle bli en ”injektion” för deras vacklande teori. Men trots att Tasaday har varit så gott som helt avskurna från civilisationen i århundraden, bidrar deras disciplin och rättrådighet till att bevisa att människan inte rätt och slätt är ett högre stående djur. Olikt djuren äger hon ett samvete och känner sig också manad att tillbedja någon. Intressant nog kom detta behov av tillbedjan till synes i det sätt på vilket Tasaday betraktade Elizalde. De trodde att han var den ”vite guden”, som en dag skulle stiga ned till deras hemvist och besöka dem.
Det är anmärkningsvärt att ett folk, som varit avskuret från den moderna teknologin med alla dess fördelar, ändå kunde komma ut ur sin isolering med god mental och fysisk hälsa och med höga moraliska värderingar, medan den ”civiliserade” människan i dag ansätts av problem i form av mentala och fysiska sjukdomar, av världsomfattande förorening, ett moraliskt sammanbrott och en ständig fruktan för krig.
Somliga beklagar Tasaday därför att de saknar världslig bekvämlighet och belevenhet. Men tänkande människor kan avundas dem för deras okomplicerade levnadssätt och påminna sig vad Guds ord, bibeln, säger: ”Vi har ju inte fört med något till världen, och inte heller kan vi föra med något ut. När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” — 1 Tim. 6:7, 8.
”Bättre är något litet med HERRENS [Jehovas] fruktan än en stor skatt med oro. Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” — Ords. 15:16, 17.