Vad bibeln säger

”En gång frälst, alltid frälst” — Hur säkert är det?

MÖRDAREN ”Son of Sam” satte skräck i New Yorks invånare i över ett år och dödade sex slumpvis utvalda offer och sårade flera andra. Det berättas emellertid att den person som anklagades för brotten hade blivit ”frälst” vid ett religiöst möte omkring fyra år innan hans skräckvälde började.

En av den misstänktes tidigare kamrater i armén, som hade inbjudit honom till det religiösa mötet, berättar att den nyomvände ”kom upp till mig småleende och skrattande och sade: ’Gosse, jag är frälst.’ Sedan återvände vi samma dag till aftongudstjänsten, och han gick fram igen vid inbjudan [att ta emot Kristus]. Han sade till mig efteråt att han bara ville vara säker på att det [att han var ”frälst”] tog.”

Då en annan medlem fick höra anklagelserna mot denne tidigare medlem av hennes kyrka, sade hon till Associated Press: ”Jag är tacksam att han blev frälst.” Varför det? Hon förklarade: ”Bibeln säger: en gång frälst, alltid frälst.” — New York Post, 25 augusti 1977, sid. 2.

Säger bibeln verkligen: ”En gång frälst, alltid frälst”? Nej, detta uttryck förekommer inte på något ställe, men många uppriktiga människor tror att detta är vad bibeln lär. Det är riktigt att ett antal bibeltexter visar att grundvalen för frälsning inte är en människas gärningar, utan i stället hennes tro på Jesus Kristus jämte Guds ”nåd” och barmhärtighet. (Ef. 2:8, 9; 2 Tim. 1:9; Tit. 3:4, 5) Dessutom sade Jesus själv att ”var och en som tror på Sonen, han har evigt liv”. — Joh. 3:36, Hedegård; 1 Joh. 5:13.

Av sådana skriftställen drar människor ofta den slutsatsen att om någon ”har evigt liv”, så äger han det i själva verket för beständigt; det kan inte gå förlorat, eller som många formulerar det: ”En gång frälst, alltid frälst.” Men återger denna uppfattning fullständigt bibelns syn på möjligheten att vinna evigt liv?

Kristna som är intresserade av sin frälsning önskar också beakta Jesu uttalande om att ”den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst”. (Matt. 10:22; 24:12, 13; Mark. 13:13, 1917) Aposteln Paulus säger något liknande: ”Vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.” — Hebr. 3:14, 1917.

Hur skall vi kunna förena dessa skenbara skiljaktigheter? Dessa Guds tjänare motsade säkerligen inte sig själva. Var det inte snarare så att de helt enkelt uttryckte samma uppfattning ur olika synvinklar? Aposteln Paulus ger ledtråden som hjälper oss att få dessa synpunkter att harmoniera.

Paulus liknar upprepade gånger de kristnas kurs vid ett ”tävlingslopp” som man måste löpa ända till slutet. ”Må vi löpa med uthållighet det tävlingslopp som är oss förelagt”, uppmanade han hebréerna. (Hebr. 12:1, Eng. aukt. övers.) För att komma med i tävlingsloppet måste syndare vidta de åtgärder som är nödvändiga för frälsning: höra och godta Guds ord, tro på Jesus Kristus och hans lösenoffer, ångra sina synder och bli döpta. Därigenom blir de frälsta ”från detta vrånga släkte”, som Petrus sade till dem som var samlade vid pingsten. De som inte tror är inte med i loppet; de har inte kommit med, eftersom de inte blivit ”frälsta”. — Apg. 2:37—40, 1917; 16:31—33; Rom. 10:13, 14.

Sedan en kristen väl kommit med i tävlingsloppet genom att bli ”frälst”, griper han ”tag om det liv som verkligen är liv”. Men är det möjligt att förlora detta grepp om livet? Paulus svarar med orden: ”I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen.” Paulus visar att denne ene, som får segerlönen i det kristna loppet, är var och en som fullbordar loppet. Därför uppmanar Paulus: ”Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen.” Han använder sedan sig själv som ett exempel för att slå fast lärdomen i illustrationen och fortsätter: ”Jag [tuktar] min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.” — 1 Tim. 6:19, Reviderade standardövers.; 1 Kor. 9:24—27, 1917.

Det är tydligt att aposteln, som förvisso var en ”frälst” kristen, menade att även han kunde ”komma till korta” och bli avstängd från loppet. Men så länge han fortsatte att löpa för att vinna segerlönen och alltså var kvar i loppet, var frälsningen säker. Det är därför det kan sägas att kristna som är kvar i loppet ”har evigt liv”. Men om de någonsin skulle lämna loppet blir de avstängda, ”kommer till korta”, och förlorar sitt grepp om det eviga livet.

Sedan Paulus talat om den kristnes tävlingslopp, fortsätter han därför och varnar för faran att bli alltför självsäker. Som exempel använde han israeliterna, som blev räddade genom Röda havet men ändå föll i synd i öknen, och varnade: ”Låtom oss [”frälsta” kristna] icke heller fresta Kristus.” Han klargjorde sedan lärdomen och sade: ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” Ja, det kunde hända även dem som var ”frälsta”! — 1 Kor. 10:1—12, 1917.

Det är därför Paulus i alla sina brev ständigt framhåller att han själv måste hålla sig kvar i loppet. Om uppståndelsens belöning, som han hoppades på, sade han exempelvis: ”Jag inbillar mig inte, att jag redan har nått det målet. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig, jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet för att vinna segerpriset, vilket är Guds kallelse genom Jesus Kristus till ett himmelskt liv.” Det var först sedan Paulus närmade sig slutet av sitt liv som han skrev: ”Jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.” Vid denna tidpunkt i sitt liv kunde han till sist med tillförsikt säga: ”Därför väntar mig rättfärdighetens segerkrans, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig på den yttersta dagen.” — Fil. 3:11—14; 2 Tim. 4:6—8; Hedegård.

Paulus’ syn på sin egen frälsning överensstämmer således med Jesu ord, som tidigare omnämnts, om att man måste vara ”ståndaktig intill änden” för att bli frälst. — Se också Uppenbarelseboken 2:10; 3:11, 12; 1917.

Det föregående hjälper oss att förstå varför Paulus gång på gång enträget uppmanade ”frälsta” kristna att vara på sin vakt. Deras eviga frälsning stod fortfarande på spel. Paulus vänder sig till de uppenbarligen ”frälsta” hebreiska kristna, som hade blivit ”upplysta” och som hade kämpat sig ”igenom många svåra lidanden”, och varnar dem: ”Om vi syndar med vett och vilja, sedan vi har fått kunskap om sanningen, finns det inte mer något offer för synder.” Gagnet av lösenoffret, som ”frälste” sådana människor, kunde alltså gå förlorat. Varför det? Därför att en sådan person ”trampar Guds Son under sina fötter, ... räknar förbundets blod som orent — det blod genom vilket han har blivit helgad — och ... smädar Guds nådige Ande”. — Hebr. 10:26—32, Hedegård.

Ja, kristna som verkligen uppskattar den frälsning som gjorts tillgänglig genom Kristus och Guds nåd kommer inte att bli alltför självsäkra. De strävar efter att hålla sig kvar i tävlingsloppet i likhet med Paulus och de andra första kristna, som han uppmuntrade att ”med fruktan och bävan arbeta på [sin] ... frälsning”. — Fil. 2:12, 1917.