Katolska kyrkan som Italien betraktar den
DEN utveckling som nyligen ägt rum inom Vatikanen har orsakat oro överallt i den katolska världen. Präster och andra, som är nära förbundna med kyrkans hierarki, har blivit storligen skakade. Hur förhåller det sig då med det italienska folket?
De italienska katolikerna kände sorg över påven Johannes Paulus I:s (Lucianis) död. Radio- och televisionsreportage, som gjordes i samband med hans död den 28 september 1978, var mycket omfattande. Men de kommentarer som människor gjorde tycks visa att de i allmänhet är mer intresserade av den icke-religiösa sidan av nyheterna.
Många italienare klagade över att filmer och andra favoritprogram inställdes för att ge plats åt de nästan ständiga nyhetsbulletiner som sändes ut om begravningen, kardinalkollegiets val osv. Tidskriften L’Espresso för 8 oktober citerade ett uttalande som direktören för landets nyhetsprogram gjorde angående Johannes Paulus I:s död: ”Vi skulle sannerligen inte visa stor respekt för allmänheten, om vi fortsatte att bombardera den kvantitativt och kvalitativt som vi gjorde vid Paul VI:s död.”
Man hade också en känsla av att det är de politiska kvalifikationerna, snarare än de religiösa, som har stort inflytande i de påvliga valen. Tidningspressen innehöll utförliga reportage om det ”politiska manövrerandet” bakom valet av en efterträdare till Johannes Paulus I. Tidskriften Il Messaggero hade i sitt nummer för 3 oktober på framsidan en huvudrubrik med frågan: ”En själarnas herde som Luciani eller en ’politiskt sinnad’ påve?” Och artikeln ”Benellis spel” i numret för 7 oktober granskade denne inflytelserike kardinals manövrerande i valet av efterträdare till påven. Redan före valet av Luciani hade dagstidningen La Nazione i sitt nummer för 27 augusti förklarat: ”Under de senaste dagarna har man lagt alltför stor vikt vid att analysera de många olika kardinalerna och deras politiska ställning och geografiska härkomst, så att man glömt den kris som kyrkan i dag befinner sig i.”
Misstankar i samband med Johannes Paulus’ död
Misstanken om politiska intriger ökade genom Johannes Paulus I:s plötsliga död. Man hörde gång på gång sådana yttranden som: ”De har mördat honom” och ”De har dödat honom av politiska skäl”. En sociolog, som man citerade i dagstidningen Corriere della Sera för 2 oktober, förklarade: ”Det är mycket egendomligt hur ryktet spred sig att påven hade blivit förgiftad.” Tidskriften Panorama för 10 oktober sade (i en kort artikel med rubriken ”Varför säger människor att han har blivit mördad?”): ”I Rom började genast detta tvivel smyga sig in i människornas sinnen. Det var som om man vridit tillbaka klockan 500 år till Borgias dagar och till de intriger som då underblåstes av påven Alexander VI och hans barn Lucrezia och Cesare. Taxichaufförer och affärsinnehavare hade bara ett samtalsämne under de dagarna: att det verkligen var något slag av sammansvärjning bakom påvens död.”
Men inte bara allmänheten hade sina misstankar. Många dagstidningar hade rubriker som kallade påvens död ett mysterium och föreslog att man borde göra en undersökning. Sekreteraren för ”Civiltà Cristiana”, en katolsk traditionell rörelse, förklarade: ”Det är många rykten och tvivel och stor villrådighet angående vissa omständigheter kring och orsaker till påvens död. Av detta skäl tror vi att det skulle vara bra om de rättsliga myndigheterna gav oss ett klart besked.” Dagstidningen Corriere della Sera, som redogjorde för sekreterarens kommentar, sade också att ”Civiltà Cristiana” hade framlagt för Vatikanens myndigheter en skriven begäran om en undersökning.
En orsak till allmänhetens intresse i saken är att påven Johannes Paulus I hade vunnit stor sympati bland folkets stora massa genom att använda ett enkelt språk — någon sade att det ”liknade det språk som en församlingspräst ute på landet använder”. Många var tilltalade av att han bestämde sig för att inte använda den smyckade påvekronan vid den invigningsceremoni som utmärker början på en ny påves styre. Man gillade också att han först ville utelämna den bärbara tronen på vilken man bär påven för att han skall kunna ses av folkmassan, även om han tog det under förnyat övervägande och godkände denna del av invigningsceremonin.
Var vägran att bära påvekronan betydelsefull?
F. Margiotta Broglio, som skriver i La Nazione (3 sept. 1978), påpekade att man fäste större vikt vid Lucianis vägran att bära påvekronan än vad som var berättigat. Broglio sade: ”Vi önskar inte här kritisera detta första beslut som påven fattade, att vara utan ’suveränitetens symboler’, men vi önskar nämna att sedan beslutet en gång hade fattats borde det ha fullföljts till sin logiska avslutning genom att han avstod från närvaron av före detta kungliga ämbetsbröder, ceremoniella sablar, Toson d’Oro — en kvarleva från bourbonskt styre — och andra världsliga grannlåter, som är förbundna med påvligt styre. ... Bara genom att modigt gå tillbaka till andliga verkligheter skall kyrkan lyckas avlägsna alla spår av påven Montinis [Paul VI:s] nya världsliga idéer.”
En person som skrev ett brev till dagstidningen La Repubblica gjorde starkare invändningar. Han fördömde den pompa, ceremoni och rikedom som omger påven och slutade med orden: ”Jag är inte någon tillbedjare av en juvelprydd påve, inte heller är jag hänförd över en Vatikan som är lik någonting från de ’arabiska nätterna’. Det budskap jag önskar sända till Johannes Paulus finns i evangeliet. Min käre påve, öppna den boken och läs den grundligt. Var sedan konsekvent och praktisera det som står i den! Avlägsna alla dessa rikedomar och ge dem åt andra och lev på blott och bart det absolut nödvändiga. Kom ner från din piedestal och tala till folket!”
Det återstår att se om den nye påven Johannes Paulus II (Wojtyla) kommer att åstadkomma några betydande förändringar i kyrkans uppbyggnad eller lära. Han förklarade innan han blev påve att han var i fullständig överensstämmelse med innehållet i Paul VI:s encykliska brev Humanae Vitae, som inbegrep en ståndpunkt mot preventivmedel och födelsekontroll. Tidningen Corriere della Sera för 18 oktober omnämner påvens vördnad för ”madonnan” och kommenterar att första bokstaven i detta ord, ”M”, finns i den påvliga vapenrocken som antagits av den nuvarande påven. Dessa två fakta visar att framtida förändringar kommer att bli av ytlig natur och inte kommer att åstadkomma någon väsentlig förändring i kyrkan.
Kyrkan ställs inför problem
En barometer på hur det italienska folket känner det i fråga om kyrkan kan man finna i det tillstånd som råder i församlingarna. Dagstidningen Il Messaggero för 29 september citerade det tal som kardinal Poletti av Rom höll till en samling biskopar. Han beskrev i talet den kritiska situation som råder i Roms biskopsdöme och förklarade:
”Det finns 68 församlingar i Rom som inte har egen kyrka eller någon annan byggnad och som håller till i tillfälliga lokaler under andligt störande förhållanden för befolkningen och för prästerskapet i lika mån.”
Poletti förklarade att det finns många församlingar av ”ofantlig storlek” — de varierar mellan 30.000 och 80.000 medlemmar. Han förklarade att det var endast med svårighet som sakramenten delades ut och att detta var en brist i varje ”äkta evangeliseringsarbete”. Han sade vidare att det också finns många nya bostadsområden som kommer att hysa 150.000 människor när de tas i bruk, men där ”det är omöjligt att ordna till och med en tillfällig plats för tillbedjan”. Dessa delar av staden ”kommer att bli övergivna och lämnade åt sig själva för att återgå till den populära hedendomen — vilket evangeliseringsarbete!”
Andra trakter är också påverkade. Man säger till exempel att Palermo behöver åtminstone 20 nya kyrkor. En förespråkare för kyrkan som avgav en rapport i tidskriften Giornale di Sicilia sade: ”Men vi har inte tillräckligt med präster och materiella tillgångar för att upprätta dem.” Samma tidskrift frågade: ”Vad kan man säga om kyrkorna? De har blivit som ’bensinstationer’ dit människor kommer endast då de behöver någonting. Ingen av de kyrkliga byggnaderna fungerar utan svårigheter, och somliga fungerar inte alls. Prästerna ber mindre och mindre. ... Unga präster har ibland felaktiga idéer om vad som menas med framåtskridande, medan andra präster förblir förskansade bakom föråldrade uppfattningar. Följden blir att motsättningarna ofta exploderar mellan de två kategorierna och slutar med att vissa verksamheter inom kyrkan förlamas.”
Förvirring och misstro
Alla dessa ting har haft en försvagande inverkan på prästerskapet, och detta har naturligtvis förts vidare till människorna i form av tvivel, likgiltighet och till och med brist på tro och tillit till kyrkan. Så långt tillbaka som år 1976 skrev en präst till den religiösa tidskriften Seminari och fördömde det förhållandet att ”somliga unga präster talade om kyrkan, påven och biskoparna på ett sätt som jag är säker på att inte ens kyrkans dödligaste fiender skulle göra, och de är ändå präster!”
Det råder således förvirring bland de katolska lekmännen i Italien. Sådana förändringar som avskaffandet av latinet i mässan och upphävandet av påbudet att inte äta kött på fredagarna har gjort att somliga har blivit upprörda, medan andra betraktar förändringarna som mindre betydelsefulla. De senare önskar se mer omfattande förändringar — sådana förändringar som har att göra med människors dagliga liv.
I en undersökning, som publicerades i boken med titeln ”Enquiry into Vocations for the Ministry” av Giuseppe Bove och som förklarar de kritiska yttranden man ofta gör om prästerna, visas det att respekten för prästerskapet håller på att försvagas. Av de människor som intervjuades sade 69 procent att prästerna inte är konsekventa; de älskar pengar (52 procent); de höjer sig alltför högt över vanliga människor (33 procent); de förstår inte den moderna världen (30 procent); de är inte trogna sina löften att leva i celibat (25 procent); de blandar sig i politik (23 procent); de är odugliga (21 procent); de är inte med sin tid (15 procent av dem som blev intervjuade).
Vilken framtid har då katolska kyrkan i Italien? Endast tiden kan utvisa detta. Men ett är säkert, och det är att Kristus, domaren, skall döma alla samfund såväl som alla individer som gör anspråk på att utöva tro på honom och efterfölja honom som Guds förordnade kung och överstepräst. Om deras läror och kyrkliga organisationer inte når upp till de fordringar för kristendom som framhålls i Guds ord, kommer det att bli omöjligt att få någon välsignelse från honom. Sådana samfund eller individer kan därför inte bestå. — 1 Petr. 4:17, 18; Hebr. 4:12; jämför Nahum 1:6.