Finns det en vetenskaplig grund för användning av slagruta?
DET tycks inte finnas någon vetenskaplig grund för en del av utslagen med slagruta, något som somliga slagrutemän vill göra gällande. I en del fall skakar och rycker den klykformade grenen kraftigt, och vid andra tillfällen är dragningen så stark att grenen går av. Andra slagrutemän påstår att de kan finna vatten i ett område genom att helt enkelt föra slagrutan över en karta. Sådana rapporter väcker misstankar om att demoniska krafter kan ligga bakom. The Watchtower för 15 november 1962 innehöll en intressant artikel om onda andar och deras verksamhet. Artikeln fastslog att det är mycket troligt att demoniska krafter kan ligga bakom dessa upplevelser.
Men i artikeln sades det också: ”Även om vetenskapliga forskare inte för tillfället håller med om att sökandet efter vatten med en klykformad gren är grundat på naturlagars verksamhet, behöver detta inte betyda att sådana forskare har helt rätt. Det kan vara så att det finns vissa grundläggande lagar i naturen som är inbegripna.”
I överensstämmelse med detta inflöt det 17 år senare en intressant artikel i den kända tidskriften New Scientist för 8 februari 1979. Rubriken löd: ”Användning av slagruta vinner ny tilltro.” I underrubriken hette det vidare: ”Rapporter från Sovjetunionen om framgångsrika vetenskapliga experiment i de gamla konsterna att finna vatten och mineral med slagruta har framkallat en ny syn på möjliga praktiska användningsområden för den metoden.” De sovjetiska geologer som varit med ”betonade fördelarna med en speciell metod som nyligen utvecklats i Sovjetunionen och benämns ’BPM’”. Artikeln i New Scientist tillade: ”Det tycks vara så att BPM (biofysisk metod) helt enkelt är ett nytt, respektabelt namn på sökandet efter vatten och mineral med slagruta!”
Angripen av kyrkan
”Det första bekräftade vittnesbördet om att man använde slagruta kommer”, enligt Encyclopedia Americana, ”från medeltidens Tyskland. År 1556 publicerade Georgius Agricola i sin bok De re metallica en beskrivning av hur tyska gruvarbetare fann mineral och malmer med slagruta. Martin Luther och andra präster ansåg att användning av slagruta kunde ha sataniska samband. Trots kyrkans förbud och invändningar spreds användningen av slagruta från Tyskland till andra europeiska länder.” Encyclopedia Americana beskriver sedan metoden:
”Det traditionella och fortfarande mest populära redskapet är en klykformad gren. Man håller en klykgren i vardera handen och fattar grenen med handflatorna vända uppåt. Grenänden pekar framåt och hålls i ett horisontellt eller något uppåtriktat läge. Att grenänden böjs nedåt betyder att man funnit det önskade ämnet. Förr i tiden föredrog man slagrutor av hassel. Nu använder man många olika träslag, förutom att det finns slagrutor tillverkade av ben från valar, av nylon och metall.”
Sedan tidskriften New Scientist framhållit att användning av slagruta ”alltifrån början varit omstridd och ofta angripen av kyrkan som ett verk av djävulen”, ifrågasatte tidskriften påståendena om att bara vissa människor har denna förmåga. Med utgångspunkt från en undersökning med genomsnittsmänniskor ”tycks det vara så att förmågan att få sådana reaktioner med slagruta är mycket mera utbredd än vad man tidigare trott. ... Genom att använda sådana redskap, som i likhet med den traditionella hasselgrenen verkar som en förstärkare av små handrörelser, har hundratals människor funnit att de kunde få fram en reaktion.” Det är alltså inte slagrutan som påverkas av vattnet eller malmen. Den bara förstärker och gör små, omärkliga handrörelser synliga. Detta stöds av det som sägs i Encyclopedia Americana: ”En del slagarutemän påstår att de kan upptäcka ämnen genom att bara använda händerna.”
Artikeln i New Scientist rapporterade från en undersökning, som utfördes av två från början skeptiskt inställda vetenskapsmän, vid ett laboratorium för vattenforskning vid Utah State University i USA. De använde inte vana slagrutemän, utan ”testade förmågan hos 150 nybörjare. De flesta av dem arbetade och studerade vid Utah State University. ... Dessa forskare kom fram till den betydelsefulla slutsatsen att mer än 99 procent av dem som testades fick slagrutan att ge utslag.”
En antydan om en vetenskaplig grund
Enligt vetenskapsmän vid University of Illinois i USA och vid ett universitet i Moskva har en del biologiska organismer ”en anmärkningsvärd känslighet för små förändringar i omkringliggande magnetiska och elektromagnetiska fält”. Experiment har visat att brevduvor känner jordens magnetfält och använder det som vägledning. Honungsbin uppfattar också magnetfältet, och nyligen gjorda experiment tycks visa att till och med en del sniglar är känsliga för det. Kan människohanden reagera på variationer i magnetfältet? Om så är fallet, vilket samband skulle då detta ha med förekomsten av vatten? Artikeln i New Scientist förklarar:
”Hur skulle en sådan teori kunna förklara fenomenet med slagruta eller, som sovjetiska geologer benämner det, BPM? Både malmådror och grundvattenflöden förekommer i förening med avbrott och förskjutningar i jordskorpan, sådana som förkastningar, brott- och sprickzoner, framträdande skiktfogytor, gamla strömfåror, urholkningar i kalksten, lavagångar i vulkanisk berggrund osv. Dessa avbrott orsakar små geofysiska störningar i magnetfältets styrka, vilket till exempel skulle kunna vara orsaken till att slagrutan reagerar. Denna uppfattning framförs av sovjetiska geologer, som i över tio år använt BPM, och vars arbete förtjänar att bli bättre känt i västvärlden.”
Enligt denna teori tror man alltså att det är variationer i magnetfältets styrka, orsakade av speciella geologiska formationer, som är orsaken till slagrutereaktioner och att dessa reaktioner inte beror på förekomsten av vatten eller metaller. Men dessa formationer bidrar till att det bildas malmådror och vattenansamlingar. Det finns många exempel på hur man i Sovjetunionen framgångsrikt använt slagruta för att finna både malmkroppar och vattenflöden.
I de tidigare nämnda testerna, som gjordes vid Utah State University, fick var och en av de 150 deltagarna 30 träklossar vardera. De skulle sedan gå utmed bestämda testbanor och lägga ner en kloss på varje ställe där slagrutan gav utslag. Var och en gick testbanorna ensam, och innan näste deltagare skulle gå, registrerade man var klossarna låg och tog sedan bort dem. I ett betydande antal fall placerades klossarna på samma platser. Efter denna beskrivning heter det vidare i artikeln i New Scientist:
”Dessa resultat antydde att det skulle vara värt att undersöka möjligheten att slagrutereaktioner kunde ha samband med små variationer i magnetfältet utmed testbanorna. Dessa variationer mättes med en ... magnetometer. En del samband kunde konstateras: Man fick oftare utslag med slagrutan utmed delar av banorna där större förändringar i magnetfältet kunde påvisas. Forskarna Chadwick och Jensen kom fram till den slutsatsen att den möjliga länken mellan slagrutereaktioner och förändringar i magnetfältet i samband med grundvattenflöden kunde utgöra grunden för framtida forskning.”
Slutsats
Artikeln i New Scientist avslutar med att framhålla: ”Om slagrutereaktioner verkligen är så vanligt förekommande, och om Sovjetunionens påståenden om BPM:s effektivitet som en framtida metod skall betraktas efter dess uppenbara värde, förefaller det finnas all orsak att göra sökandet efter vatten och mineral med slagruta till föremål för allvarliga forskningsförsök. ... Om lösningen på ett urgammalt mysterium, ofta förknippat med klärvoajans och ockultism, till slut visade sig vara bara en fråga om noggrann undersökning, skulle detta vara en lämplig demonstration av den vetenskapliga metodens värde.”
Även om det alltså har bevisats att förändringar i det elektromagnetiska fältet ger utslag, som en del tillskriver förekomsten av vatten, förklarar detta ändå inte en del ytterligtgående slagrutereaktioner, som till exempel att grenen skakar och rycker kraftigt och att den ibland bryts av på grund av den våldsamma reaktionen. Det finns inte heller någon förklaring till att en del människor kan föra grenen över en karta och på så sätt finna vatten i området. I sådana fall kan demoner mycket väl vara i verksamhet. Onda andar kastar sig ibland över normala företeelser och förvränger dem fullständigt eller också överdriver de något som är rätt och riktigt så mycket att det blir ett stort bedrägeri.