Slagruta — vetenskap eller ockultism?

”FANTASTISKT!” utropade en mjölkfarmare i Mellanvästern i USA. En persikokvist ryckte och vred sig häftigt i hans händer. Han körde naglarna i barken för att hålla fast den, men den nedåtriktade kraften var stark. ”Jag fick till och med barkrester kvar i händerna”, flämtade han, slagen av häpnad. Han blev ännu mer förvånad när han senare fann vatten då han grävde exakt på den plats som kvisten hade markerat. Vad var det som pågick här?

Farmaren använde sig av något som kallas slagruta. Slagrutemannen håller ofta en grenklyka med båda händerna och går sakta framåt, koncentrerad på sitt letande efter vatten. Plötsligt kan det hända att slagrutan uppför sig underligt. En del klykor vrider sig neråt mot marken, andra sprätter uppåt och kan träffa slagrutemannens ansikte eller bröst, medan ytterligare andra bara nätt och jämnt rör sig. I vilket fall känner slagrutemannen att det finns vatten i marken nedanför. Slagruta används över hela världen. Enligt en beräkning finns det cirka 25.000 slagrutemän som utövar sin verksamhet enbart i USA.

Är det vetenskapligt?

Finns det någon vetenskaplig princip som förklarar slagrutans funktion? Frågan har länge varit omstridd. För över 70 år sedan förekom följande argumentering i den engelska upplagan av Vakttornet: ”Vi skulle inte önska ha inställningen att ringakta någon av naturlagarna, men det förefaller synnerligen egendomligt att en liten rännil fem eller sex meter under markytan skulle ha tillräcklig magnetisk kraft att böja en vidja, när en hel bäck full av vatten inte på något vis påverkar samma kvist. . . . Det måste följaktligen vara något annat än naturlagarnas inverkan.”

Ändå vidhåller många slagrutemän att deras arbete bygger på vetenskap. The American Society of Dowsers (Amerikanska slagrutemannasällskapet) kallar sig självt ”ett icke-kommersiellt undervisnings- och forskningssällskap”. Under årens lopp har en hel del forskare framträtt som hänvisat till någon ny gren inom vetenskapen för att förklara hur slagrutan fungerar. På 1700-talet trodde man att det var ”utflöden” från atompartiklar som fick slagrutan att fungera. På 1800-talet var det elektricitet som gällde. Under vårt århundrade har man försökt med allt från radioaktivitet och elektromagnetism till mänsklig psykologi.

För inte så länge sedan, år 1979, publicerade den ansedda tidskriften New Scientist till synes trovärdiga teorier kring slagrutan. En energikonsult och geolog spekulerade om att människokroppen i sig kan vara överkänslig för mycket små förändringar i elektriska, magnetiska eller elektromagnetiska kraftfält som uppstår på grund av vatten eller malm under markytan.a

Men sådana teorier har inte vunnit något större erkännande bland vetenskapsmän. I The Encyclopedia Americana avfärdar Harvardforskarna E. Z. Vogt och L. K. Barrett i själva verket slagrutan med orden: ”Övervakade fält- och laboratorieförsök har inte kunnat fastslå slagrutans värde, och bedömd efter vetenskapliga normer kan det knappast sägas att denna metod bygger på saklig grund.” I november 1990 underkastade sig slagrutemän 720 experiment i Kassel i Tyskland. Trots att slagrutemännen var nöjda med testförhållandena och var helt säkra på framgång misslyckades de. De lyckades bara i något enstaka fall upptäcka vatten och metaller under markytan. Månadstidskriften Naturwissenschaftliche Rundschau drog slutsatsen att metoden att leta med slagruta är ”lika pålitlig som att singla slant”, när den bedöms vetenskapligt. Andra experiment har gett liknande resultat.

Slagrutemän ger konstiga förklaringar till dessa misslyckanden. Somliga klagar till exempel över att försöken får dem att tvivla på sina förmågor eller får dem att använda slagrutan med ett motiv som inte är rätt eller tillräckligt seriöst. De påstår att sådana faktorer gör att de tillfälligt förlorar sina förmågor. En del slagrutemän har efter ett helt livs framgångsrikt bruk av slagruta råkat ut för att deras förmågor helt plötsligt försvinner eller leder dem på avvägar, när de för en gångs skull skall träda upp till bevis. Somliga har därför dragit slutsatsen att kraften bakom slagrutan har ett snedvridet sinne för humor.

Låter det här som vetenskap i dina öron? Naturkrafterna (de som går att mäta med vetenskapliga metoder) har ju i vilket fall som helst inget sinne för humor, vare sig snedvridet eller på annat sätt; inte heller är de nyckfulla. De är konstanta. De varierar inte heller beroende på humöret, sinnestillståndet eller motivet hos dem som testar eller mäter dem. För de flesta vetenskapsmän är därför slagrutan vidskepelse — ingenting mer. Till och med vissa framträdande slagrutemän instämmer i att det inte finns någon för vetenskapen känd kraft som kan utgöra en förklaring till hur slagrutan fungerar.

Är det bluff?

Men betyder denna avsaknad av vetenskaplig förklaring att alla omtalade fall av framgångsrikt bruk av slagruta antingen är egendomliga tillfälligheter eller ren och skär bluff? Vad skall man säga om farmarens upplevelse som nämndes i början av artikeln — var det bara en lyckträff, en engångsföreteelse?

Faktum är att det finns ett oräkneligt antal tillförlitliga historier om användning av slagruta. En kvinna i Vermont i USA, till exempel, tillkallade en slagruteman när det blev något fel på hennes vattenledning så att hon inte fick vatten i huset. Tydligen hade en lång ledning från en källa långt från huset sprungit läck. Kvinnan visste inte ens var ledningen gick — den hade grävts ner 30 år tidigare — än mindre var den hade gått sönder. Men slagrutemannen konsulterade sin klyka, och den gav utslag ovanför en viss punkt. En och en halv decimeter därifrån hittade man den läckande ledningen.

Berättelsen om den berömde amerikanske slagrutemannen Henry Gross är kanske den mest kända. Geologer var övertygade om att det inte skulle gå att finna något underjordiskt färskvatten på Bermuda. The Saturday Evening Post skrev: ”Gross vecklade ut en karta över Bermuda i [romanförfattaren Kenneth] Roberts’ hem i Kennebunkport i Maine, och efter att ha fört sin slagruta över den markerade han tre platser där man skulle hitta färskvatten. . . . För att kontrollera dessa slutsatser flög Gross och Roberts till Bermuda, övertalade regeringen att skaffa fram borrutrustning och gick till verket. Några månader senare, i april 1950, gav alla tre källorna vatten, precis som Gross hade sagt att de skulle göra.”

Antalet vattenkällor som slagrutemän påstår sig ha hittat uppgår till tusentals. Reportrar har varit med slagrutemän och har sett klykorna rycka så kraftigt att slagrutemannen fått blåsor i händerna och hört dessa män till och med ange djupet till vattnet nedanför. De har sett källorna borras och förutsägelserna besannas. Även om vetenskapen inte kan ge någon rimlig förklaring till varför fenomenet fungerar, står det klart att det fungerar — åtminstone för vissa människor, vid vissa tillfällen. Varför det?

Avslöjande historia

Slagrutans historia är ganska avslöjande i det här avseendet. Metoden kan mycket väl ha varit i bruk i tusentals år. Men det var när läkaren Georgius Agricola, som levde på 1500-talet, skrev sitt epokgörande verk om bergsbruk, De re metallica, som den första detaljerade beskrivningen av slagrutan upptecknades. Tyska gruvarbetare använde metoden för att hitta malmådror. Men redan då tvistade man om huruvida slagrutan byggde på naturliga eller ockulta fenomen. Agricola noterade att somliga invände mot metoden därför att ”kvistarna [slagrutorna] inte rör sig för alla, utan bara för dem som använder sig av besvärjelser och list”. När bruket att använda slagruta spred sig över Europa, spred sig också debatten. Martin Luther fördömde metoden, och andra kyrkliga ledare gjorde likadant. För att blidka dessa prästmän lät en del slagrutemän döpa sina klykor, och så åkallade de sin treenige Gud när de använde slagrutan.

För många slagrutemän var sökandet efter vatten och mineralfyndigheter inte nog. De fann fler och fler användningsområden för slagrutan. I 1600-talets Frankrike började Jacques Aymar använda slagruta för att söka efter brottslingar! Enligt uppgift sökte han efter vatten en dag, när hans klyka gav kraftigt utslag vid en mördad kvinnas grav. Klykan vred sig därefter mot kvinnans man, som genast flydde. Aymar — och många efterföljare — använde slagruta för att avslöja brottslingar över hela Europa. Det förekom till och med att katolska fanatiker anlitade Aymar och hans slagruta för att få hjälp att förfölja och slakta protestanter.

Anknytningen till det ockulta

Det förvånar inte att det redan på Aymars tid fanns ”experter” som trodde sig kunna förklara dessa bedrifter på vetenskapligt sätt. De lade fram teorier om att Aymars slagruta registrerade mystiska ”strålar” som bara mördare sände ut och som de kallade ”mordiskt ämne”. Men av allt att döma hade Aymars förmågor knappast något med vetenskap att göra. Kraften bakom det Aymar gjorde var intelligent. Den kunde peka ut brottslingar, skilja mellan protestanter och katoliker och likaså finna vatten och mineraler.

Hur kan för övrigt något annat än en intelligent kraft få slagrutan att peka ut vattenkällor på en karta över en plats långt borta? En del slagrutemän har hittat borttappade plånböcker, pass, smycken och till och med människor genom att låta en pendel svänga ovanför en karta. Somliga söker med slagruta eller liknande redskap svar på ja- och nej-frågor. På 1960-talet använde man på vissa håll inom amerikanska marinen slagruta för att spåra tunnlar, landminor och dolda bomber i Vietnam. I dag blir slagrutan alltmer populär som magiskt redskap. Den används för att förutsäga framtiden, söka efter ”spöken” och få inblick i ”tidigare liv”.

Författaren Ben G. Hester var till att börja med övertygad om att slagrutan helt enkelt var ett ”ännu oförklarligt fysiskt fenomen”. Men efter att i åtta år ha forskat i saken skrev han boken Dowsing—an Exposé of Hidden Occult Forces (Slagrutan — en redogörelse för dolda ockulta krafter). I den jämställer han slagrutan med sådana redskap som ouijabord. Han fann att en del slagrutemän påstod sig ha förmågan att bota människor — eller göra dem sjuka — med en slagruta! Slagrutemannen Robert H. Leftwich skrev i sin bok Dowsing—The Ancient Art of Rhabdomancy (Slagrutan — den urgamla konsten att leta vatten): ”Den energi som utnyttjas hör antagligen samman med krafter som . . . är nära besläktade med dem som utövas i trolldom. Oförsiktigt experimenterande kan därför vara farligt.”

För sanna kristna har dessa ord en obehaglig klang. Bluff eller ej — de fall med slagruta som beskrivits här ovan har helt klart inget med vetenskap att göra. De tycks kunna klassas som ockultism. Som forskarna Evon Z. Vogt och Ray Hyman sammanfattade det i boken Water Witching U.S.A. (Vattenletning i USA): ”Vi drar därför slutsatsen att vattenletning med slagruta är ett solklart exempel på spådomskonst.”

Bör man som kristen experimentera med slagruta?

Om nu bruket att använda slagruta verkligen är en form av spådom, vill en sann kristen givetvis inte ha något med det att göra. Guds folk fick den befallning som vi kan läsa i Bibeln i 5 Moseboken 18:10 (NW): ”Det bör inte hos dig finnas . . . någon som brukar spådom, som utövar magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl.” Profeten Hosea klagade över att israeliterna inte brydde sig om den här befallningen. Han skrev: ”Mitt folk frågar sin stock till råds och vill hämta besked av sin stav.” — Hosea 4:12.

Somliga kanske invänder och säger att de bara utnyttjar slagrutans enklaste användningsområde: att söka efter vatten. Men är vattenletning helt fritt från anknytning till det ockulta? Det är intressant att lägga märke till att instruktörer på slagruta vanligtvis lär eleverna att direkt tala om för slagrutan vad de letar efter, som om den var ett intelligent väsen. En instruktör uppmanar till och med sina elever att sätta namn på klykan och tilltala den med namn! Slagrutemän frågar ofta sina klykor hur långt ner vattenådern befinner sig. Slagrutan börjar guppa, och slagrutemannen räknar antalet gånger den gör det. Summan anger då djupet i fot eller i meter till vattenådern. Tyder inte det på att en osynlig intelligens är i verksamhet?

Dessutom har metoden att använda slagruta samband med en annan företeelse som Jehovas vittnen länge har varit noga med att undvika — ESP (extrasensorisk perception eller översensoriell förnimmelse). Vakttornet påvisade detta samband redan 1962. Kort därefter svarade Amerikanska slagrutemannasällskapet i ett brev: ”Vi instämmer i teorin att användning av slagruta är en form av ESP och att deltagande i någon form av ESP kan leda till ’besatthet’ eller kontakt med ’onda andemakter’, om man inte vidtar lämpliga försiktighetsåtgärder. Vi invänder dock mot ert dogmatiska råd att helt ta avstånd från detta.”b

Vad tror du? Om till och med de mest nitiska förespråkarna för slagruta erkänner att man utsätter sig för risken att få kontakt med onda andemakter eller rentav bli besatt, borde då inte en kristen vilja avhålla sig från en sådan metod?

”Men uträttar man inte en hel del bra saker med slagruta?” kanske någon frågar. ”Är inte det ett bevis för att kraften bakom slagrutan är god?” Nej, tyvärr inte. Kom ihåg att ”Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel”. (2 Korintierna 11:14) Även på Bibelns tid hände det då och då att demoner försökte vinna ynnest och inflytande genom att uttala sanningar. — Apostlagärningarna 16:16—18.

Men för all del, vi kan inte dogmatiskt hävda att vartenda litet exempel på bruk av slagruta (och likaså översensoriell förnimmelse) är vetenskapligt oförklarligt och måste hänföras till demoner. Utan tvivel finns det mycket som har med människans sinne och naturkrafterna att göra som än så länge gäckar vetenskapen. Och tveklöst finns det väldigt många bedrifter med slagruta och översensoriell förnimmelse som kan bortförklaras som rent bluffmakeri. Men eftersom slagrutans historia och nuvarande användning är så oupplösligt sammanflätade med ockultism, översensoriell förnimmelse och spiritism, är denna metod alltför farlig för att kunna avfärdas som ett oförargligt knep.

Nej, när det gäller slagruta tycks rådet att ”sluta upp med att röra vid det orena” fortfarande vara på sin plats. — 2 Korintierna 6:17.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 15]

Är det en slagruta?

SLAGRUTAN kan se ut på många olika sätt i dag, förutom grenklykan. En del slagrutemän använder ett par metallstänger, som bildar ett kors när det önskade materialet ”upptäcks”. Andra använder en pinne som de håller böjd med händerna. Andra använder klädgalgar av metall. Och vissa använder inget redskap alls; de inväntar helt enkelt en kväljande känsla eller en stickande känsla i händerna. Det finns också många sofistikerade slagrutor på marknaden — med handtag och en hylsa där man kan stoppa in ett prov på det material man söker. Men naturligtvis finns det också legitima metalldetektorer. De behöver en kraftkälla, till exempel batterier, och kan därför lätt skiljas från slagrutor.

[Bildkälla på sidan 12]

Träsnitt av slagruteman från Georgius Agricolas De re metallica