Slagrutefenomenet och översensoriell förnimmelse

EFTER att ha läst artikeln ”Hur man motstår onda andemakter”, som var införd i Vakttornet för 1 augusti 1963, skrev ordföranden i en slagrutemännens förening i USA ett brev till oss och gjorde invändningar mot den slutsats man kom till i artikeln, nämligen att kristna människor, på grund av sambandet mellan översensoriella förnimmelser eller spiritism och slagruteletande efter vatten eller malmer, gör väl i att avhålla sig från sådana förehavanden. Men denne ordförande framlägger också denna förenings uppfattning om vad som sker vid slagruteletande. Han skriver: ”Den synpunkt som artikeln anlägger är kanske välfunnen. Vi håller med om att letande med slagruta är ett slags utövande av förmågan till översensoriell förnimmelse och att utövandet av varje slag av förmåga till översensoriell förnimmelse kan medföra ’besatthet’ eller leda till samröre med ’onda andemakter’, såvida man inte vidtar lämpliga försiktighetsmått. ... Vi föredrar den positiva inställningen att varna människor, som är intresserade av att leta med slagruta, för farorna.”

Även om man inom denna slagrutemännens förening uppriktigt menar att slagrutemän kan vidta försiktighetsmått för att undgå ”besatthet” och att man kan åstadkomma mycket gott genom att utöva förmågan till översensoriell förnimmelse, så måste de kristna tänka på att Gud har fördömt allt slags spådom eller spiritism på grund av själva naturen hos dessa ting. Det är inte heliga änglar som står bakom dessa översensoriella förnimmelser utan ondskefulla änglar eller onda andliga skapelser, vilkas motiv är att vilseleda människorna. Att man avhåller sig från att söka utöva förmågan till översensoriell förnimmelse i alla dess former är inte bara en tillbörlig skriftenlig försiktighetsåtgärd utan innebär också lydnad mot Gud. — Upp. 21:8.