Dagens barn — morgondagens värld

Hur kommer den att se ut?

”BARA ETT SKOLBARN ÅT GÅNGEN TILLÅTS KOMMA IN”. Denna skylt satt på dörren till en gottbutik i England. Barnen stal så mycket att affärsföreståndaren var tvungen att bevaka vart och ett av dem. I en tidningsartikel hette det:

”Från de omgivande skolorna, som är helt vanliga sådana, väller det varje dag ut ett släkte av barn som är bland de mest tölpaktiga, själviska och ohyfsade som någonsin frambragts, och de skuffas och knuffas på bussar, skriker ut oanständiga ord tvärs över gatan och ser snatteri som någonting lovvärt, om de bara klarar sig.”

En lärare vid en av Englands framstegsvänliga skolor med ”öppna klassrum” fördömde rektorn med orden:

”Du har ersatt konkurrens- eller kampandan med den fullständigt självsvåldiga och egoistiska inställningen gör-vad-du-själv-vill-för-ögonblicket. Kaos och anarki är det som är förhärskande. Man ser med ogillande på disciplin och betraktar den såsom någonting gammalmodigt. Barn förleds att uppföra sig på ett sätt som är menligt för dem — de skaffar sig inte någon utbildning, utan de lägger sig i stället till med ett asocialt uppförande. De växer upp och blir okunniga, själviska, ohyfsade, ... lata och utlevade.”

Dessa rapporter skrevs för tre, fyra år sedan. En rapport från år 1979 visar att det inte skett någon förändring. Under rubriken ”Storbritanniens vandaliserade skolor” sägs det att bristen på kunskap i teoretiska ämnen är skrämmande. De studerande ”har inte lärt sig ett minimum av den fundamentala undervisningen — läsning, skrivning, räkning och kommunikation”. Artikeln kallar den progressiva metoden med dess virrvarr av ”specialinriktade” ämnen för en ”utbildningens sopstation”.

I Canada berättar tidningarnas rubriker om vad som händer i skolorna: ”Elevernas läsförmåga blir allt sämre”. ”Ingen kuggas numera — avgångsbetygen från gymnasiet betraktas som meningslösa och intetsägande”. ”Om du vill att de skall tycka om dig — godkänn dem”. ”Lärare talar om låg moral, om elever som är helt utan sinne för värden”. ”Skolvandaler och våld hindrar undervisningen”.

Rapporter från Australien: Att hålla disciplin är ett problem. På grund av detta lämnar lärare yrket. De lärare som efterträder dem är av sämre kvalitet. Man är efterlåten och betonar individens rättigheter mer än samhällets behov. Pressen att vara som alla andra tar sig ibland våldsamma uttryck, driver hundratals skolbarn till att pröva sprit och narkotika.

Skolorna i Sovjetunionen visar partiskhet. Kvaliteten på skolundervisningen är mycket ojämn — den är dålig på landsbygden och bra i städerna. Men överallt frambringar systemet cyniska människor: ”En typisk gymnasieelev tror inte på någonting.” Genom mutor kommer eleverna in på de mest eftertraktade skolorna, och det råder en blomstrande svart marknad på böcker.

Kina tycks vara ett märkvärdigt land. Besökare blir imponerade av barnens artiga och disciplinerade uppförande. Eleverna hälsar besökare välkomna till sina klasser med sång och dans. Recitationer gör intryck. Till synes finns det inga problem med narkotika. Men rundturerna tycks vara väl planerade och omsorgsfullt bevakade. En reporter avvek från den uppgjorda turistrutten och fann en samling barn på en toalett. En pojke gick helt fräckt fram och ställde sig framför honom och urinerade. Alla de andra vände sig också trotsigt emot honom och gjorde på samma sätt. Efter denna händelse drog han den slutsatsen om turistresorna att ”vissa saker är noggrant planlagda för att visas upp”.

I Japan klagar lärarna över att insatserna i skolarbetet är dåliga. Våld och vandalism är vitt utbrett. Ett exempel: Trettio elever i de nedre tonåren (fem av dem flickor) slog sex lärare med träpåkar och bambustänger, och de slog sönder fönster och glasdörrar i skolan. Men vad som är framträdande i japanska skolor är de olika inträdesproven. Allmänna skolor kräver att de studerande skall gå igenom svåra prov för att komma in på gymnasier och universitet — och vill man komma in på skolor av högre klass är det beroende av vilka betyg man har. Vill man komma in på de finare privata skolorna börjar proven redan i förskolan. Proven för att komma in på universitet tar flera dagar. De kallas ”helvetesexamen”, och de resulterar varje vår i att många begår självmord.

De mest förunderliga universitetstentamina äger emellertid rum i Indien. Indiska studenter menar att det är deras födslorätt att få fuska. I juli förra året resulterade tentamina vid universitetet i Meerut i upplopp. I en tidning sades det:

”I går dödades två studenter, och 40 personer — varav 30 var poliser — skadades, då studenter och poliser drabbade samman i en våldsam strid på gatorna i Meerut och i de angränsande universitetsstäderna, efter det att de anlitade, väpnade poliserna utplacerats i de salar, där proven ägde rum, för att hjälpa vakterna [lärare] att förhindra fusk. Studenterna, som blev rasande över att de berövats sin ’födslorätt’, for fram som galningar.

Bråket i samband med de tentamina som nu ägt rum är en följd av det som ägde rum i februari, då proven förklarades vara ogiltiga på grund av att det fuskades i en så ofantligt stor skala. Den gången blev vakterna hotade med knivar och dolkar, under det att studenterna skrev av det som stod i deras läroböcker och anteckningar. Andra tog med sig sina frågeark och svarsböcker till närbelägna hus och restauranger, där tjänstvilliga vänner stod redo med svaren. Utanför tentamenslokalerna lästes svaren på frågorna upp via det allmänna högtalarsystemet i en sådan hastighet att studenterna hann skriva ner svaren.”

Detta har fått till följd att examina från de flesta universitet betraktas som värdelösa, och arbetsgivare och institutioner för högre utbildning ignorerar dem. Raden av arbetslösa akademiker, som bokstavligen inte kan läsa, ökar.

En undersökning som gjorts i omkring 20 länder och som omfattade 9.700 skolor och 250.000 elever uppenbarade att det var en avsevärd skillnad mellan vad elever i industriländer och vad elever i mindre utvecklade länder har lärt sig. Om förmågan att läsa, skriva och räkna är dålig i industriländerna, så är den ännu sämre i de mindre utvecklade länderna. I de senare länderna är analfabetismen omfattande, och vartannat barn som börjar skolan lämnar den innan det avslutat det tredje läsåret.

Med tanke på hur många av dagens barn är kan man fråga sig vad slags vuxna de kommer att bli. Med sådana vuxna vid styret — hur kommer morgondagens värld att se ut?

Tänk på detta, när du läser det som följer — en redogörelse över vad som pågår i skolorna i ett av världens mest framstående länder.