Skolan har misslyckats
I Förenta staterna försummar samhället sina skolor. Skolorna försummar sina elever. Eleverna är själva försumliga. Deras föräldrar får inte heller betyget A eller högsta betyg
”JAG blev bedragen!” utropar en student som inte insåg det förrän han var tvungen att avbryta sina högskolestudier efter två år. ”Vad var det som gick snett? Varför var jag inte förberedd på det?” frågar han och fortsätter:
”Jag började i gymnasiet under den framstegsvänliga eran, när undervisningsfilosoferna talade om ’glädjefyllda klassrum’ och vi allesammans krävde kurser som var ’relevanta’ (vad nu det innebar). Problemet var, som jag nu ser det efteråt, att lärarna gav efter för oss alltför lätt. ... De försökte att ge oss den ’glädje’ och den ’relevans’ som vi fordrade, men vad vi i verkligheten många gånger behövde få var en uppsträckning och ett kok stryk.”
En tidningsman återgav en annan studerandes klagomål:
”Jag går i årskurs 10 och kan inte stava för fem öre. Det gymnasium som jag går i påstås vara ett av de bästa i den här delstaten. Jag har inte haft en enda lektion i rättstavning sedan jag gick i femte klass. Varje år ber vår klassföreståndare att vi skall göra upp en lista över vilka ämnen vi skulle vilja läsa. Jag har tagit upp ’rättskrivning’ och ’grammatik’ fem år i rad. Och vad har jag fått? Vansinniga filmer som påstås vara ’undervisande’.”
Förenta staterna ger ut mer pengar än någonsin på sina högstadieskolor och gymnasier — omkring 75.000.000.000 dollar varje år — och ändå har dessa skolor misslyckats på ett bedrövligt sätt. Resultaten i inträdesproven till högskolorna har stadigt sjunkit under de 15 senaste åren.
Betygen sjunker, men uppflyttningen sker automatiskt
Experter har noggrant undersökt saken och rapporterar: Progressiva undervisningsmetoder och valfria meningslösa läroämnen har trängt ut den grundläggande undervisningen — läsning, skrivning och matematik. Johnny kan varken läsa eller skriva, och han kan inte heller addera eller subtrahera. Undervisningen i engelska har ersatts med science fiction och filmer. Det är omodernt att skriva uppsatser. Läroböckerna är mindre krävande — fler bilder, bredare marginaler, enklare ord och kortare meningar. Man behöver bara göra hälften så mycket hemarbete som förr. Man blundar för att frånvaron är så hög som 25 procent. Betygen sjunker i värde. Uppflyttning till nästa klass sker automatiskt, oavsett om man gjort sig förtjänt av det eller inte. Avgångsbetyget visar att man gått 12 år i skolan — inte vad man lärt sig under de åren.
På grund av att avgångsbetygen är meningslösa och intetsägande har domstolarna blivit inkopplade. I The Wall Street Journal för 9 maj 1978 sades det: ”Om en skola utexaminerar en elev utan hänsyn till vad han har lärt sig, kan den bli ställd inför rätta. Ett halvt dussin rättegångar har hållits mot skolor runt om i USA, och de har i synnerhet anklagats för försumlighet i sin undervisning.” Som ett resultat av detta krävs det i många stater ”att de studerande skall bevisa att de har tillgodogjort sig ett minimum av skolundervisningen — vanligtvis genom att de får gå igenom olika kompetensprov i grunderna för all skolundervisning — läsning, skrivning och räkning. Om de inte klarar dessa prov, kan det betyda att de inte får något avgångsbetyg.”
Men samma experter som berättade om skolornas misslyckande lade också viss skuld på förhållanden som råder utanför skolan. Upplösta hem, hem med bara en förälder, hem där båda föräldrarna arbetar, försumliga föräldrar — barn som kommer från sådana hem är bråkiga och odisciplinerade, när de kommer till skolan, och de är därför svåra att undervisa.
Televisionen förslöar sinnena, och ”vid en ålder av 16 år har de flesta barnen ägnat mellan 10.000 och 15.000 timmar åt att se på TV — mer tid än de har tillbringat i skolan”. En av experterna sade: ”Televisionen har blivit ett surrogat för föräldrarna, en ersättning för lärarna.”
En annan lärare sade träffande: ”Om ni märker att barnen har stora läs- och skrivsvårigheter och ni vill att de skulle vara lite mera bildade, föreslår jag att ni stänger av TV-apparaten och radion, drar ur sladdarna till telefonerna och bandspelarna och blir föräldrar som läser mycket, skriver mycket och är lagom förmögna.”
Det sista citatet för in en annan faktor — ekonomin. ”Var du bor avgör hur det kommer att gå för dig”, skrev New York Daily News i en rubrik i numret för 8 mars 1979, och under den stod följande skrivet:
”Den allmänna skolan nummer 131 i egnahemsområdet Jamaica i Queens är omgiven av lugna gator och dyrbara enfamiljshus i tegel, och i området bor människor som ler och vinkar åt varandra, när de möts på gatan. Skolans elever fick de högsta poängen i hela staden New York i proven som gällde läsning.
Den allmänna skolan nummer 75 på Faile Street i Bronx ligger mitt i ett slumområde. Lärare och elever i lika mån måste ta sig i akt för rånare och heroinmissbrukare, när de lämnar skolområdet. Eleverna i den allmänna skolan nummer 75 fick de lägsta poängen i lästesterna.
’Det bör säga er någonting’, sade Evelyn Leakey, vars son går i femte klass i skola nummer 75. ’Barnen lär sig ingenting i den skolan, och jag har inte råd att sända honom någon annanstans.’”
”Samhället bär skulden”
En före detta arbetsminister, Willard Wirtz, som var medlem av den undersökningsgrupp som studerade de sjunkande testresultaten, konstaterade att de färgade fick lägre poäng än de vita och att detta stod i proportion till vilken social och ekonomisk situation de befann sig i. Han drog slutsatsen: ”Ansvaret kan inte centreras till skolorna. Hela samhället bär skulden för det.”
De som gått ut skolan och brister i den grundläggande skolutbildningen är handikappade på arbetsmarknaden. Arbetsgivare som höll en föreläsning för lärare gjorde dessa påpekanden:
”Låt oss gå rakt på sak — om de inte kan utföra arbetet, kan vi inte behålla dem.”
”Av 180 ansökningar som jag gick igenom fick jag kasta omkring 20 procent, därför att jag inte kunde läsa vad som stod på dem.”
”Omkring 80 procent av dem som avskedades förlorade sina arbeten på grund av att de gjort det till en vana att vara frånvarande eller på grund av att de varit senfärdiga.”
”Vi gör vårt bästa för att inte bli påverkade av hur de som söker arbete ser ut, men om ni fick träffa några av de människor som vi träffar, hade ni förstått att man inte kan hjälpa att man blir påverkad.”
Företagen ger ut 40.000.000.000 dollar varje år på att försöka rätta till det som skolan misslyckats med. En företagsledare klagade:
”Vi gör det som lärarna borde ha gjort. Utexaminerade akademiker kan inte skriva rapporter; de som gått ut gymnasiet kan inte läsa, stava eller skriva; de som skall skriva maskin kan inte skriva mer än 30 ord i minuten — och de har alla ett dåligt ordförråd. Det är en lång tid att gå tolv år i skolan och ändå inte ha lärt sig det mest elementära av skolundervisningen, när man slutar.”
Det är sorgligt att behöva konstatera att en nation, som har klyvs atomen, sänt människor till månen och tillbaka igen, sänt en rymdraket till Jupiter och fått fram bilder därifrån, ännu inte har lärt alla sina vuxna hur man fyller i en ansökan om ett arbete eller hur man räknar ut växeln vid varuhusets kassa. Det måste helt säkert finnas ett sätt att rätta till detta problem på!
Men vad kan det vara?