Konsten att vara mor- och farföräldrar

NÄR vår son blev far, uppstod en serie nya släktskapsförhållanden, bland annat ett som inbegrep att vara föräldrar och barn — för att inte tala om det att vara farmor och farfar. Den vise mannen sade i Ordspråksboken 17:6: ”De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder.”

En praktisk tillämpning av detta skriftställe kunde man se på ett större barnbördshus i Sydney i Australien. Hissen som förde oss tillbaka ner till bottenvåningen var fylld med ett intressant tvärsnitt av mor- och farföräldrar, som tydligtvis hade fått ansvaret att ta hand om barnbarn som just hade fått något syskon. Det som identifierade dem som mormor och morfar eller farmor och farfar var deras tålamod, uppmärksamhet och tillgivenhet jämte deras gråa hår. Nu fick de sköta om barnbarnen, och de flesta tycktes uppskatta det.

Men att vara mor- eller farförälder innebär mer än att bara sitta barnvakt då och då. Man måste tänka på vilken verkan det man säger och gör har på barnbarnen i det långa loppet och den ställning man har till föräldrarna. Det kan vara förknippat med problem, fallgropar och ibland hjärtesorger, liksom det kan vara i alla relationer människor emellan i vår tid. Det är en uppfordran att vara en respekterad mor- eller farförälder (vi kan nämligen inte bli älskade på befallning).

Låt oss tillsammans begrunda konsten att vara mor- och farföräldrar.

Hur skall man se på gåvor?

Hur ofta har du inte hört det obetänksamma uttalandet: ”Deras farmor och farfar skämmer bort dem”? De flesta av oss mor- eller farföräldrar har en önskan att få känna den lycka som givandet ger, och därför ger vi gåvor eller leksaker till barnen, men en del av oss gör det alltför ofta. Om man kommer in i ett barns rum i något av de rikare länderna, är det inte ovanligt att man finner att barnen har ett verkligt landskap av mekaniska leksaker och mjuka ”kramdjur” och kanske till och med en egen TV-apparat. Längre fram kan det röra sig om cyklar och motorcyklar, och när barnen blir äldre kan det vara fråga om bilar. I många sådana fall kommer det med tiden att visa sig att det medför sorg och tråkigheter, om man skämmer bort dem, även om det skänker lycka att ge.

En far sade angående de gåvor som hans föräldrar gav barnen: ”Det skapar problem för mig, och ofta blir jag förargad, eftersom barnen har en tendens att förvänta leksaker varje gång mina föräldrar kommer på besök.”

Naturligtvis skulle livet vara tomt utan gåvor. Men när vi ger, gör vi väl i att försöka ge något av bestående värde, något som kommer att bidra till barnets mentala eller känslomässiga utveckling och något som i de flesta fall inte är alltför dyrt. Samtidigt skulle vi kanske behöva ge mer av oss själva och vår tid. För att man skall lyckas med detta måste man samtala och ha god kontakt med varandra.

Hur god kontakt har ni med varandra?

Det är nödvändigt att redan tidigt börja tala med barnet, och det är inte svårt. För att man skall kunna hålla kommunikationerna öppna även under tonåren och in i vuxen ålder krävs det mera.

Att man ger av sin tid spelar en stor roll i konsten att ha god kontakt med varandra. Som mor- och farföräldrar behöver vi ta oss tid till att lyssna på våra barnbarns problem och äventyr i det dagliga livet. Detta är viktigt för utvecklingen av deras personlighet, och därigenom får vi veta hur vi vänligt kan erbjuda vår hjälp. I Ordspråksboken 20:11 får vi följande råd: ”Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig.”

Vad skall vi nu göra, om vi får reda på att vårt barnbarn har gjort någonting som inte är så bra? Att tillsammans göra upp planer för att dölja felsteget för föräldrarna är sannerligen inte ett sätt att hjälpa barnet. Att å andra sidan bli upprörd, skrika och gräla är inte heller ett bra sätt, om vi vill upprätthålla goda förbindelser med det. Barnet kommer att göra misstag — några kanske av allvarligt slag — alldeles som vi har gjort. Kan vi ta dessa tillfällen i akt och resonera med det, rätta till dess tänkesätt och hjälpa det att växa till?

Hur god kontakt har du med dina barnbarn? Fråga dig själv: Talar jag med mina barnbarn eller talar jag till dem? Är det jag säger till största delen grundat på ”det skall du göra” och ”det får du inte göra”, eller är jag en god lyssnare som sedan ger barnet goda sakskäl och förklaringar? Delar jag med mig, som tillbörligt är, av mina livserfarenheter till mina barnbarn? Delger jag dem mina misstag, mina glädjeämnen och min kärlek? Har vi vandrat tillsammans ute på landet, ute vid havet, i en park eller trädgård? Har vi tillsammans iakttagit och talat om växter och djur, årstiderna, farorna och välsignelserna i livet? Vilken respekt har vi visat vår Skapare, våra medmänniskor och varandra, när vi varit tillsammans?

En händelse som en farfar kom ihåg inträffade då han var ute och gick med sin 4-årige sonson i en park i närheten av hemmet. Vid foten av ett träd låg en stor insekt död på marken. Den lille pojken blev rädd för den. Farfadern tog upp den, och ett litet samtal över ämnet livet och döden blev följden.

Söker du efter någonting som skulle kunna intressera ditt barnbarn? Vilken pojke dras inte till morfars eller farfars redskapsbod, med alla dess manuella och eldrivna verktyg, verktyg som han samlat på sig under årens lopp? Tillfällena att tala om något som båda parter är intresserade av är många. Om du inte tillhör de händiga, skulle du kanske kunna läsa något i stället? Vilken gåva av bestående värde skulle det inte vara, om ni ägnade någon stund åt att läsa tillsammans och du därigenom väckte ditt barnbarns längtan efter den kunskap som goda böcker ger och det fick se hur fascinerande sådana böcker kan vara!

Och låt oss inte glömma mormors eller farmors syrum eller kök. Vilken liten flicka tilltalas inte av färgglada tyger och får en önskan att sy dockkläder och längre fram kanske kläder till sig själv? Med tiden kanske mormor eller farmor dessutom kan dela med sig av de hemligheter hon lärt inom kokkonsten.

Vi kan alla lära av det misstag en farfar begick, en farfar som handlade föredömligt när barnbarnen var små men som längre fram, då barnbarnen blev äldre och fick en mer omfattande utbildning, tyckte att de inte längre behövde honom. Sorgligt nog blev hans fria kommunicerande allt sämre. Han lät deras till synes mentala mogenhet strypa hans känslomässiga mogenhet och de lärdomar han skulle ha kunnat dela med sig av från livets skola. Vi mor- och farföräldrar har mycket att ge de unga oberoende av i vilken ålder de är. Men vi behöver också vara goda lyssnare. Och om vi inte håller med de unga i deras åsikter, finns det tillfällen då vi gör väl i att bara lägga fram våra tankar och sedan låta barnen fundera på dem. Även om vi vet att vi har rätt, är det inte alltid förståndigt att insistera på denna rätt just nu. Håll dörren öppen för samtal.

Är du tålmodig och tolerant?

Det finns ett ordspråk som säger: ”Man kan inte sätta ett gammalt huvud på unga skuldror.” För att man framgångsrikt skall kunna ta itu med de problem som uppstår mellan unga och gamla krävs det tålamod och tolerans, och i våra dagars samhälle råder det brist på båda dessa egenskaper.

Unga människor påverkas ofta mycket starkt av världen runt omkring dem. De har en naturlig önskan att vara accepterade av sina jämnåriga kamrater. De kan tycka att deras föräldrar står i vägen för dem. Vi kan som mor- och farföräldrar hjälpa dem. Eftersom barnen i allmänhet inte direkt förknippar oss med den fostran de dag efter dag får i hemmet, kan det vara lättare för dem att ta till hjärtat vad vi säger. Det hjälper ofta om vi talar om vilka liknande problem vi hade i vår ungdom.

I vissa frågor kan vi finna att vi inte har samma syn som våra barn när det gäller barnuppfostran. Men vi måste komma ihåg att det är föräldrarna som enligt bibeln har det främsta ansvaret när det gäller barnens fostran. (Ords. 6:20; Kol. 3:20) Vårt dyrbara och nära förhållande kan skadas, om vi mor- eller farföräldrar, även om vi har goda avsikter, går emot föräldrarna i sådana frågor som rör matvanor, fostran, skolgång, medicinsk behandling och sättet att uppföra sig. En kommentar som en far gjorde är värd att begrunda: ”Jag reagerade ogynnsamt, när jag blev TILLSAGD hur jag skulle ta hand om min familj. När allt kommer omkring, är de mina barn. Men jag uppskattade de förslag som lades fram på ett sätt som vittnade om omsorg om och förståelse för de problem min fru och jag hade ställts inför som föräldrar.”

Det är verkligen svårt att visa tålamod och tolerans, när vi ser att något håller på att utveckla sig så att det skulle kunna leda till tråkigheter. Men om vi som mor- eller farföräldrar skall vara respekterade, måste vi inse vår tillbörliga och relativa ställning i förhållande till våra barns familjer och inte försöka överta den roll som föräldrarna med rätta skall spela. Det finns naturligtvis också tillfällen, då vi behöver visas tålamod och tolerans — låt oss förklara.

Hur man skall behandla oss mor- och farföräldrar

Årstiderna är fyllda av ganska stora motsättningar och har liknats vid förändringarna i vårt liv. Några kan klara årstidsväxlingar bättre än andra.

Problem kan uppstå, då vi mor- och farföräldrar blir äldre. Några av oss blir allt svårare att handskas med allteftersom åren går. Det kan tyckas som om vi lägger oss i familjens anordningar. Vi kan bli mer irriterade och mindre tålmodiga och toleranta. Några av oss påverkas tråkigt nog av olika grader av senilitet. Om vi i unga år har sått tålamod, tolerans och kärlek, har vi orsak att hoppas på att vi nu skall få skörda dessa egenskaper som lön för den mödan.

Vi mor- och farföräldrar tycker om att känna, även om vi är gamla, att vi fortfarande är en del av familjen. Det är sant att ett släktskapsförhållande, som bundits samman genom att man hållit en ständigt god kontakt med varandra och genom att man insett att både gammal och ung kan berika varandra med erfarenheter ur livet, verkligen är något man kan känna sig glad över och tillfreds med. När det råder ömsesidig kärlek och respekt, kan alla tre generationerna — mor- och farföräldrar, föräldrar och barn — njuta, även i en förvirrad värld, av de många välsignelser Gud hade avsett, när han instiftade familjen. — Insänt.