Inflationen drar åt sitt grepp hårdare
”VI MÅSTE inse att vi för krig ... mot inflationen”, förklarades det i tidskriften Business Week. Vidare sades det: ”Vi håller dessutom på att förlora det kriget.”
Man har förlorat ”kriget” mot inflationen i den meningen att inflationen ökar sitt grepp om världens ekonomi oavsett vilka åtgärder man vidtar.
Som en följd av detta har människor förlorat förtroendet för pengar — det vill säga för papperspengar. Detta kan man urskilja i priset på guld. Historiskt sett har guld varit ”pengar” som man tagit till i sista hand, det mest värdefulla i nödtider. På så sätt har det utgjort ett slags ”barometer” för det ekonomiska tillståndet. För mindre än 10 år sedan var priset på guld i Förenta staterna 35 dollar per ounce (5.900 kr./kg). Men i början av år 1980 var det 850 dollar per ounce (113.000 kr./kg)! Detta svarar emot hur mycket förtroendet för papperspengar har sjunkit, och det är en indikation på hur våldsam inflationen varit.
Under hela 1800-talet var priserna relativt stabila. Men efter första världskriget blev de mer labila. Sedan, efter andra världskriget, blev inflationen en del av det dagliga livet. Under senare år har den blivit mer kännbar än någonsin, ja, så markant att den fortsätter till och med under perioder av lågkonjunktur.
Då man registrerade prisstegringarna en viss månad år 1979, fann man att inflationen i Förenta staterna under ett års tid uppgick till 12 procent, i Japan till 15 procent, i Storbritannien till 18 procent och i Frankrike till över 10 procent. Förbundsrepubliken Tyskland, som är bland dem som har en mera stabil ekonomi, fick under ett års tid fram till den månaden erfara en 10-procentig prisstegring. För Sveriges del uppgick inflationen år 1979 till 11,3 procent.
Från Filippinerna rapporteras det att priserna på mat, kläder och bränsle har mer än fyrdubblats sedan år 1966. Priset på Japans huvudsakliga livsmedel, ris, ökade med över 500 procent på tjugo år. Brasilien medgav att inflationen under år 1979 skulle uppgå till omkring 40 procent, precis som under år 1978. Där, i Brasilien, konstaterades det i tidskriften Administracão e Servicos: ”68 millioner brasilianare kan inte ens hysa en tanke på att köpa ett enkelt elektriskt strykjärn”, därför att de måste lägga sina pengar på det allra nödvändigaste.
Somliga afrikanska länder har en inflation på över 100 procent under ett enda år. Israels procentsiffra låg i närheten av 100 procent under förra året, och sedan staten grundades för drygt 30 år sedan har konsumentprisindex i det landet stigit med över 5.000 procent!
Situationen i Förenta staterna visar vad som kan hända under årens lopp på grund av inflationen. Den dollar som var värd 100 cent år 1898 är nu värd bara 12 cent.
Förvärvsarbetande, vars inkomster bara håller jämna steg med inflationen, får lida på två olika sätt
Men har inte lönerna också ökat? Jo, det har de. Och för många arbetare har löneökningarna varit större än inflationen procentuellt sett, och därför har deras levnadsstandard förbättrats.
Men så förhåller det sig inte för många andra arbetare. I exempelvis Förenta staterna finner omkring hälften av alla förvärvsarbetande att inflationen ökar snabbare än deras inkomster, vilket innebär en försämrad levnadsstandard för dem.
Dessutom har många fattiga människor och enskilda individer med oförändrade inkomster kommit ännu mer på efterkälken. Låt oss betrakta bara ett enda exempel på detta, en pensionerad lärare i staden New York. Han sade:
”Min nuvarande årliga pension från staden är 4.439 dollar [under existensminimum i Förenta staterna]. Vi är säkra på att ni inte kommer att bli förvånade, när ni får höra att vi finner det svårt att klara oss, trots att vi gör mycket stora ansträngningar när det gäller ekonomin.
Vi har ingen bil. Vi äger inte vårt eget hem. Vi hyr samma lilla lägenhet som vi har bott i under mer än 35 år. Vi tar ingen semester. Vi reser inte någonstans. Vi går aldrig ut och äter. Vi handlar följdriktigt enbart på realisationer och köper enbart det allra nödvändigaste.
Vi brukar inte tobak. Vi unnar oss aldrig någon alkohol — inte ens en öl någon gång då och då. Vi har inte gått på teatern eller ens på en biograf i närheten sedan jag pensionerades för mer än 21 år sedan.
Vi går inte ut och roar oss. Vi lägger inte ut pengar på presenter till vänner och bekanta. Vi nöjer oss med att vid vissa tillfällen skicka vykort med lyckönskningar för viktigare händelser. Vi köper inte längre en daglig tidning regelbundet.
Både min hustru och jag är omkring sjuttiofem år gamla. Ingen av oss är frisk eller kan utföra ett förvärvsarbete.”
Förvärvsarbetande, vars inkomster bara håller jämna steg med inflationen, får också lida. Varför? Därför att inflationen verkar på två olika sätt. Det är inte bara så att de stigande priserna minskar värdet på de med möda förvärvade pengarna, utan i motsvarande grad som inkomsterna ökar höjs också inkomsttagarnas skatter och ger dem större skattebördor. Följden blir en ren förlust när det gäller köpkraften.
Dessutom drabbar inflationen ofta de sparsamma människorna som sätter in sina pengar på banken. I ett land var procenttalet på räntan som banken betalade ut bara omkring hälften av vad inflationen uppgick till. Därför var värdet på banktillgodohavandet — räntan inräknad — mindre vid årets slut än det var i början av året. Vad som gjorde saken ännu värre var att ränteinkomsten var beskattningsbar.
Människor drar på sig större och större skulder
Penningkrisen har fått till följd att människors personliga skulder av alla slag har ökat enormt. En orsak är att folk inte vill försöka spara pengar innan de köper det som de vill ha. De sätter sig därför i skuld för att kunna skaffa sig dessa saker.
Men en annan orsak till att denna skuldsättning ökar är att det nu är fler människor som på grund av att inflationen obevekligt stiger lånar pengar bara för att kunna behålla vad de äger. Och i Americana Annual för år 1979 kunde man också läsa: ”De som en gång sällan lånade, och då bara för att kunna köpa kapitalvaror, upptäcker ibland att deras lån numera i stället går till att betala det allra nödvändigaste.”
Sedan finns det de som inte ser någon framtid och som därför lägger sig till med inställningen ”ät, drick och var glad” och försöker roa sig så mycket de kan, innan det är för sent. Som en sådan person sade: ”Jag har ett slags domedagsinställning.” Vissa andra människor lånar även stora summor utan någon tanke på att betala igen, vilket är detsamma som stöld.
I tidskriften U.S. News & World Report kallades tendensen att ta lån för ”en tidvattensvåg” som ”sätter ny skräck i nationalekonomerna”. Det sades också: ”Aldrig förr har människor förlitat sig så mycket på lånade pengar.” Ett eventuellt allvarligt ekonomiskt bakslag skulle kunna utarma millioner av dessa människor.
Varför är det en så stor inflation i dag?
Vad är det som har orsakat att vi har det slags inflation som vi i dag ser breda ut sig så våldsamt över hela världen? De sakkunniga är inte eniga när det gäller varje aspekt på problemet. Men de flesta håller med om att en av huvudbovarna i dramat är att man använder mer pengar än man tjänar och att man sätter sig i skuld för att kunna finansiera dessa utgifter. Som det hette i tidningen Times, som utkommer i London: ”Vad är inflation, när allt kommer omkring? ... Det är en ekonoms ord för överkonsumtion; för att man lever över sin inkomst; för att man tar ut mer ur potten än man lägger i den.”
När regeringarna lägger ut mer pengar än de kan ta in genom skatter, måste de ”skapa” pengar för att täcka bristen. I tidskriften Harper’s uttrycktes det på följande sätt: ”Den skuld som uppstår på grund av regeringens utgifter och som inte kan betalas igen genom skatter kommer att täckas genom att man tillverkar nya, fräscha dollar.” I tidningen The Wall Street Journal hette det också:
”De ojämförligt uppskruvade priserna har till största delen ... berott på inflation i dess bokstavliga bemärkelse. Det vill säga, den har orsakats av en kolossal utvidgning av penningtillgången under de år, då de ytterligt stora statsskulderna finansierades genom att man skapade pengar och krediter, den moderna motsvarigheten till ... att låta tryckpressarna gå.”
Ett exempel på denna källa till inflation har vi i Förenta staternas inrikesskulder. Regeringen har haft ett underskott under 17 av de senast förflutna 18 åren. Medan det tog 167 år för att skulderna skulle komma upp till de första 100 milliarderna dollar, ökar de nu med den summan varje år! Den totala skulden förväntas snart passera 1.000 milliarder dollar. Och räntan på denna skuld är nu omkring 60 milliarder dollar per år, den tredje i storleksordningen av statsutgifterna. Allt detta får till följd att varor och tjänster blir dyrare och dyrare, att priserna på dem drivs upp som vid en auktion.
Det som gör situationen ännu värre är problemet med olja. Det är bara en handfull nationer som producerar mer olja än de själva använder. Dessa nationer har gått samman i OPEC, de oljeproducerande ländernas samarbetsorganisation. De har höjt priset på olja, så att det nu är mer än 10 gånger så högt som det var för tio år sedan. Eftersom så mycket — bensin, olja för uppvärmning, plast, kemikalier och andra ting — baseras på petroleum, stiger priserna på dessa varor i samma takt som priset på olja.
På grund av dessa faktorer är somliga nationer nu så nedtyngda av skulder att de håller sig ekonomiskt vid liv enbart genom att de tar ytterligare stora krediter. Somliga av dessa länder kan inte ens med egna medel betala räntan på sina skulder och ännu mycket mindre själva skulderna.
Somliga ekonomer undrar om inte inflationen har gått för långt för att den skall kunna hävas
Hur skall man kunna häva inflationen? Ett antal ekonomer undrar om inte inflationen har gått för långt för att den skall kunna hävas. De jämför den med en heroinmissbrukare som har gått alltför långt och som kräver mer och mer heroin för att få samma verkan. Om han fortsätter, kommer narkotikan att döda honom. Om han slutar, kommer kanske följderna av att han har tagit narkotika ändå att förkorta hans liv.
För att stoppa inflationen måste regeringarna, företagen och de enskilda individerna vara mycket noggranna med att aldrig överskrida sina tillgångar. Men detta skulle betyda att människor handlar mindre och att företagen därför skulle få producera mindre. Detta skulle göra att många människor permitterades, och följaktligen skulle det bli en svår lågkonjunktur eller depression. Världens ekonomiska system har nu kommit in i ett sådant högt produktionstillstånd genom att man överskridit sina tillgångar, att vissa iakttagare menar att det redan är för sent att drastiskt göra nedskärningar utan att det orsakar lika mycket skada som själva inflationen gör.
[Diagram på sidan 7]
(För formaterad text, se publikationen)
1898 1979
$1 = $.12
USA-dollarn krymper ihop