Kolibrier — fascinerande akrobater i fjäderskrud
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
EN LITEN varelse i regnbågsskimrande färger kommer nersusande, stannar tvärt framför en röd hibiskusblomma och står svävande i luften. Kvickt rusar den framåt och sedan rakt bakåt. På nytt pilar den lilla varelsen framåt. Den långa, smala näbben försvinner in i blommorna. Vingarna är bara något suddigt, en dimslöja. Ljudet från dem liknar en insekts surrande. Den lilla varelsen flyttar sig blixtsnabbt i sidled. Sedan far den rakt uppåt och försvinner i ett nu.
Denna luftakrobat i fjäderskrud är en kolibri — ännu en av de fascinerande varelser som Gud skapat till glädje och nöje för oss. I Brasilien kallas kolibrierna ”blomkyssare”, eftersom de ilar från blomma till blomma.
Halsbrytande konststycken i luften
I nästa minut dyker en annan kolibri upp ur tomma intet — i varje fall tycks det så. Vad beror det på att kolibrierna är sådana fantastiska flygare?
En framträdande orsak är deras flygmuskler. De utgör 25—30 procent av hela kroppsvikten, vilket är sällsynt. ”Vanliga” fåglar slår med vingarna uppåt och neråt. Men inte kolibrierna. Deras säregna små vingar rör sig framåt och bakåt, likt åror. Även om rörelserna inte är cirkulära, påminner funktionen mycket om en helikopterrotors funktion. Rotorbladen lutar olika när helikoptern rör sig framåt eller bakåt. En kolibri gör något liknande med sina vingar.
Andra fåglar kan också sväva orörliga, stå stilla, i luften, men kolibrierna är experter på det. Dessutom är kolibrin ensam om att kunna höja sig lodrätt på ögonblicket. Ingen annan fågel kan flyga baklänges, men kolibrin kan. Vingarna vrids så att framkanten är vänd bakåt hela tiden. Svisch! Där är en till!
Vingslagshastigheten hos kolibrin är rentav häpnadsväckande. De som slår snabbast kan nå 90 eller ännu fler slag per sekund. Det är känt att en mycket liten art, Calliphlox amethystina, som väger mindre än 2 gram, kan åstadkomma 80 vingslag per sekund. Jättekolibrin, Patagona gigas, utgör en kontrast — bara 8—10 slag i sekunden. Förvånansvärt nog är detta mindre än antalet vingslag per sekund hos större fåglar.
Kolibrierna är verkligen sensationellt duktiga artister. Framför allt i samband med frieri och uppvaktning uppför hannarna ett bländande skådespel. Så här beskriver författaren C. H. Greenewalt den nordamerikanska rubinstrupens hänförande frieridans i luften:
”Honan ... sätter sig på en kvist ganska nära marken. Hannen stiger högt upp i luften och kastar sig in i en störtdykning, som slutar omedelbart framför hans förvirrade utvalda, och stiger sedan så tvärt att hans bana liknar ett stort U, med honan vid basen.
Under denna uppvisning väljer hon att sitta på en sådan plats — eller kanhända utväljer han den åt henne — att hon kan se ljuset återkastas från alla hans regnbågsskimrande fjädrar, och så får hon njuta av såväl hans luftakrobatik som ett underbart färgskådespel.”
Riktiga energiknippen
Anmärkningsvärda hastigheter på 85 kilometer i timmen under normalflykt, med toppfarter på omkring 115 kilometer i timmen, har uppmätts. Flyttande arters prestationer är faktiskt ännu mer förundransvärda. Dessa fåglar kan tillryggalägga enorma sträckor. Av de nordamerikanska kolibrierna flyttar rubinstrupen och den röda kolibrin omkring 3.000 kilometer för att komma till sina vinterkvarter. Den bredstjärtade kolibrin flyger från södra Mexico till Klippiga bergen i Colorado och Wyoming, en sträcka på 2.500—3.000 kilometer. Tänk nu på att den är bara 7,5 centimeter lång, och du har orsak att förundra dig över hur en sådan liten varelse kan prestera detta.
Ännu mer imponerande är att rubinstruparna troligen avverkar den 800 kilometer långa flygturen över Mexikanska bukten utan mellanlandning. De har utrustats med den utomordentliga förmågan att före nonstopflygningen kunna lagra kroppsfett som bränsle, ända upp till 50 procent av deras normala kroppsvikt.
Kolibriernas energiomsättning är också förbryllande. Greenewalt jämförde den energi som en människa på 75 kilo dagligen förbrukar, ungefär 3.500 kalorier, med en kolibris normala energiutveckling. För att mäta sig med fågeln skulle människan behöva förbruka omkring 155.000 kalorier. Hon skulle då behöva konsumera omkring 130 kilo köttfärs om dagen!
Vad födan beträffar, så har kolibrierna självfallet en glupande aptit. Deras energirika föda utgörs huvudsakligen av nektar, men också av äggviteämnen i form av insekter och små spindlar. De konsumerar dagligen halva sin vikt i socker. Naturligtvis är 50—60 nektarmåltider om dagen långtifrån någon bagatell. Inte underligt då att de ses surra runt blommor hela dagen lång och sikta in sig på ett mellanmål var tionde till femtonde minut.
Fågelvärldens ädelstenar
Alla de 319 katalogiserade kolibriarterna hör hemma på den amerikanska kontinenten, från Alaska till Eldslandet, och på angränsande öar. De förekommer talrikast i Syd- och Mellanamerikas tropiker. Ecuador har ledningen med 163 arter. Brasilien hyser åtminstone 105 arter.
Den kanske minsta kolibrin, och därmed också fågelvärldens lilleputt, är en art som finns på Cuba. Med sin längd på bara 5 centimeter är den ungefär lika ”stor” som en stor humla. Den största kolibrin, Patagona gigas, blir 13—15 centimeter lång.
Rubinstrupehannen ståtar med en fläck på strupen som glöder i solen likt ädelstenen i dess namn. Sådana lysande strupfläckar förekommer hos ett stort antal arter. Hos en del är det bara de vuxna hannarna som kännetecknas av metallglänsande, lysande färger. Men det finns några prunkande honor som visar upp sin granna fjäderskrud lika stolt som hannarna.
Kolibriernas glänsande färger beror inte på pigmentering utan på fjäderdräktens struktur. För att belysa detta kan vi tänka på hur en diamant bryter en solstråle i regnbågens alla färger. Om du skall kunna uppfånga en skymt av den skimrande fjäderskruden, måste ljuset komma bakifrån över axeln på dig och träffa fjädrarna direkt. Men pass på, för fågeln behöver bara vrida på huvudet några grader för att alla färgerna skall försvinna.
Kolibrierna är också frikostigt utrustade med olika slags fjäderarrangemang. Några arter ståtar med långa, praktfulla stjärtfjädrar. De lyser som signalflaggor, när fåglarna pilar omkring bland blommorna. Några stoltserar med duntofsar på benen. Andra ser mycket eleganta ut med sina polisongliknande fjädrar vid näbbgiporna.
Och vilken förunderlig mångfald av näbbar uppvisar inte kolibrifamiljen! Andernas svärdbärare har till exempel beskrivits som en näbb med vidhängande fågel. Ramphomicron microrhynchum däremot, vars översida är sällsynt purpurfärgad, har en ytterst liten näbb, skapt för grunda blomkalkar. Örnnäbben är av förståeliga skäl en flitig besökare hos blommor med svängda, trumpetformade kalkar.
År 1962 återupptäckte och infångade den brasilianske biologen Augusto Ruschi den prunkande undersylfen (Loddigesia mirabilis) i de peruanska Anderna. Denna fascinerande fågel är så sällsynt att den ansetts vara utdöd. När den stilige hannen gör honan sin kur, böjer han sina båda spröda stjärtpennor under sig och ramar in sitt ansikte med ”flaggorna” (som sitter ytterst på stjärtpennorna), allt under det att han håller sig svävande framför sin förtrollade utvalda.
Beteende och andra kända fakta
Om du någon gång varit i tillfälle att betrakta kolibrier, håller du säkert med om att de är praktfulla, men också trätgiriga, nyfikna och orädda. De kan komma mycket nära för att suga sockervatten ur matarapparater, och de kan till och med äta ur din hand.
Dessa varelser försvarar sitt revir mot vilken som helst fågel — också mot den egna arten. En kolibri kan flyga surrande runt huvudet på en kråka, göra oförskräckta utfall och till sist jaga den på flykten. De har setts i skärmytslingar med hökar. Fastän höken är 100 gånger större, slår den till neslig reträtt. Om två kolibrier råkar mötas i samma blomtyngda buske, träter de och jagar varandra.
Kolibrier tillbringar sitt liv i luften. De kan sätta sig på en gren, men aldrig på marken. Till och med badet tas i flykten. De dyker ner i vattensamlingar, flaxar genom vattenfall eller flyger genom daggstänkta lövverk.
Sin utsökta skönhet till trots har kolibrierna en ”defekt” som de inte kan dölja. Med undantag av Schistes geoffroyi har de ingen nämnvärd sångröst. Vid kolibriernas sångfestival skulle en objuden sparv kamma hem första pris. En del kolibrier kan prestera ett omusikaliskt gällt skrik. Men det är också allt!
Kolibrierna är verkligen hänförande små varelser — livliga och oförskräckta, men ack så stridslystna! Att betrakta den makalösa rikedom av färger och former som de uppvisar är väl använd tid. Den som iakttagit dem i deras naturliga hemvist känner sig säkert manad att instämma i att kolibrierna sannerligen är fascinerande akrobater i fjäderskrud.