En gnistrande färgexplosion
JAG, en europé, var på mitt första besök i Kalifornien. Den första morgonen i Indian Wells klev jag ut i det bländande ökensolskenet. Många växter blommade på uteplatsen. Medan jag stod där, hörde jag plötsligt ett högt summande ljud, som jag trodde kom från en stor insekt som surrade förbi mig.
En stund senare hörde jag det där surrande ljudet igen. Jag tänkte att det måste vara någon sorts kaliforniskt jättebi som försökte mota bort mig från sitt flygstråk. Jag ropade till min värd: ”Vad var det som just surrade förbi mig?” ”Å, det var bara en kolibri. Det finns hundratals sådana här omkring.”
Bara en kolibri! Dessa ord försatte mina sinnen på helspänn — här fanns ett djur som jag hade hört talas om men aldrig hade sett. Jag höll noga utkik och fick med ens syn på detta lilla surrande fenomen, där det svävade framför en blomma. Den här lilla fågeln, som kan stå stilla i luften, sköt fram och tillbaka för att sticka sin långa näbb i den värdefulla nektarn som den hämtar sin livsnödvändiga energi från.
Jag stod där helt hänförd, medan den gnistrande färgexplosionen svävade i luften och sedan flög baklänges. Det var svårt att dölja den begeistring jag kände. Jag, som kommer från Nordeuropa med dess klimat, hade aldrig sett en sådan vacker fågel. Det var som att betrakta ett livs levande mirakel. Dess regnbågsskimrande fjädrar lyste i färger som var svåra att precisera — rött, purpur och grönt med ett slags metallisk lyster. Den renodlade skönheten hos denna unika skapelse gjorde att jag ropade på min hustru att också komma och beskåda undret.
Jag kunde inte motstå det längre. Jag gick för att hämta min kamera och började söka efter vinklar och ljus för att få en bra ögonblicksbild. I hörnet av uteplatsen fanns en konstgjord fågelmatare i form av en röd, klockformad blomma. Inuti den fanns människogjord nektar — en svag sockerlösning. Eftersom ljuset var otillräckligt i hörnet bad jag min hustru att hålla mataren en armlängd ut i solskenet. Medan hon stod stilla, kom fågeln så småningom flygande mot henne och började pila in i ”blomman” och ut igen och tog för sig av den energigivande vätskan. När den blev förtrogen med denna nya fyndplats, undersökte den till och med min hustrus öra — kanhända fanns det nektar där också!
Vi förundrades och hänfördes verkligen bägge två av att få se och höra en kolibri för första gången i vårt liv. Jag tänkte: ”Vilken lärdom! Vart vi än kommer i världen skall vi aldrig ta något av de underverk som finns i vår hemtrakt för givna.” Och min vän hade sagt: ”Bara en kolibri”!
Kolibrin kontra helikoptern
Medan jag iakttog kolibrins manövrer, kom jag helt osökt att tänka på att det närmaste människan har kommit i att efterlikna kolibrin är helikoptern. Men tänk så klumpig den ändå ter sig vid en jämförelse!
Ända från den dagen för omkring fem år sedan har jag varit helt fängslad av skönheten och formgivningen hos kolibrin. Jag har också tagit reda på mer om dessa välformade små energiknippen. Till exempel så finns det, enligt boken Hummingbirds: Their Life and Behavior, ”ungefär 338 arter och 116 släkten av familjen Trochilidae, världens minsta fåglar”. Några av dem är i själva verket så små att de väger mindre än en femtioöring och inte är större än en humla. De största är omkring 20 centimeter långa.
För att återgå till jämförelsen med helikoptern så hörde jag mig för hos firman Sikorsky Aircraft för att få reda på hur många varv per minut rotorbladen gör när en helikopter flyger. Svaret var mellan 200 och 300 varv per minut. En del kolibrier kan däremot, medan de svävar i luften, komma upp i 78 vingslag per sekund, eller 4.680 vingslag per minut!
Det finns så mycket att lära sig
En del av de namn kolibrin har fått på olika språk är mycket uttrycksfulla. Portugiserna kallar den beija flor, vilket betyder ”blomkyssare”. Spanjorerna kallar den chupaflor, ”blomsugare”. På italienska benämns den colibrì, och den är också känd som uccello mosca, ”flugfågeln”, på grund av dess ringa storlek.
Har du någonsin sett en kolibri i den del av världen där du bor? Såvida du inte bor på västra halvklotet har du inte det privilegiet. Dess utbredning sträcker sig från Alaska ner genom större delen av Förenta staterna, över Mexico och Karibiska havet och in i Sydamerika. Men vare sig du har sett en kolibri eller inte, kan du säkert föreställa dig den hänförelse jag kände, när jag för första gången fick se och höra denna fågel.
I alla delar av världen finns det fantastiska djurskapelser med häpnadsväckande formgivning och skönhet. Även sådana som vi anser vara fula visar likväl prov på imponerande formgivning. Men att lära känna dem alla och ta reda på allt om dem är en alltför stor uppgift med tanke på vårt korta liv. Att bara lära sig allt som finns att lära om kolibrier skulle kräva många års studier och iakttagelser. Och ändå säger somliga att ett evigt liv skulle bli långtråkigt — när det finns så mycket att lära sig!
Detta påminner mig om en forntida poets ord, som ursprungligen skrevs på hebreiska: ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.” (Psalm 104:24) Det är inte att undra på att psalmisten, när han lade märke till sådana skapelser som ”fåglarna under himmelen”, drevs att tillägga: ”Herre [Jehova], vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden!” — Psalm 8:9, 10.
[Bilder på sidan 16]
I jämförelse med kolibrins skönhet och formgivning ter sig en helikopter mycket klumpig
[Bildkälla]
Foto: G. C. Kelley
[Bild på sidan 17]
Det är den enda fågel som kan flyga baklänges
[Bildkälla]
Foto: G. C. Kelley
[Bild på sidan 17]
En del väger inte mer än en femtioöring
[Bildkälla]
D. Biggins/U.S. Fish & Wildlife Service
[Bild på sidan 18]
En del kolibrier kommer upp i 78 vingslag per sekund, medan helikopterns rotorblad kommer upp i endast 4 eller 5 varv per sekund
[Bildkälla]
Foto: G. C. Kelley
[Bildkälla på sidan 15]
Foto: G. C. Kelley