Fågeln som kysser blommor — Watchtower ONLINE LIBRARY

Fågeln som kysser blommor

BRASILIANARNA kallar den beija-flor — fågeln som kysser blommor. Det namnet ger en passande beskrivning av kolibrins roll i blomvärlden. Andra har, med tanke på kolibriernas färgstarka fjäderdräkt, kallat dessa små skapelser ”levande smycken” eller ”underbara fragment av regnbågen”, och man ger de olika arterna vackra namn, till exempel rubintopas, glitterbukig smaragd och bronsstjärtad komet.

De praktfulla färgerna framträder mest på de särskilda fjädrarna runt strupen och på hjässan hos hanarna. Fjädrarna har lager av luftfyllda celler, och i dessa celler bryts ljuset i regnbågens alla färger på liknande sätt som när ljus bryts i miljontals såpbubblor.

Den kanelfärgade rostkolibrin, som är vanlig i västra Nordamerika, beskrivs mycket vackert i Joan Ward-Harris bok Creature Comforts: ”Han har ett smycke — sin strupfläck. ... Den breder ut sig från kinderna och hakan ner till strupen och bröstet, som en haklapp på en baby. Effekten av den skimrande strupfläcken får en att tappa andan — fågeln ser ut att vara dubbelt så stor och som om den brann av eld.” När den flyger i väg kan strupen blänka till i violett, smaragdgrönt eller regnbågens alla färger. Men så fort fågeln kommer bort från ljuset förvandlas plötsligt strupens färg till djupt sammetslent svart.

Avancerad konstflygning

Kolibrin är känd för sin enastående flygförmåga. Den ena stunden kan den stå stilla i luften framför en blomma och suga i sig av dess nektar, med de svirrande vingarna som ett suddigt moln. Sedan kan detta lilla energiknippe helt plötsligt med ett ryck skjuta i väg framåt, bakåt, sidledes, till och med upp och ner, med 50 till 70 — somliga säger 80 — vingslag i sekunden! Det sägs att den kan komma upp i hastigheter på ända upp till 100 kilometer i timmen och sedan plötsligt tvärstanna. Hur kan kolibrin utföra sådana häpnadsväckande prestationer?

Hemligheten ligger i hur förunderligt kolibrin är konstruerad. Dess välutvecklade muskulatur, som är fäst vid ett anmärkningsvärt kraftigt bröstben, utgör 25 till 30 procent av kroppsvikten. Vingarna har, genom att de är stela från skuldran till vingspetsen och genom att skulderleden är utformad så att den tillåter 180 graders vridning, förmågan att överföra kraft både vid nedåtgående och vid uppåtgående rörelse och inte som för andra fåglar endast vid nedåtgående rörelse. Därigenom får kolibrin lyftkraft och dragkraft vid båda rörelserna. Inte undra på att den har en fascinerande flygförmåga!

Skulle en kolibri klara ett uthållighetsprov? Alldeles säkert. Många rostkolibrier flyttar till exempel varje år mer än 300 mil från sin vinterbostad i Mexico till Alaska långt uppe i norr. De faror som höga bergspass, öppet vatten och dåligt väder utgör avskräcker den inte.

En omättlig storätare

Kolibriernas kärleksförhållande till de blommor de besöker tjänar ett gott syfte — korspollination. Men det de verkligen är ute efter är ändå nektar. För att kunna vara så energisk måste en kolibri äta ungefär halva (vissa säger dubbla) sin vikt i kolhydratrik nektar varje dag. Kan du tänka dig hur mycket en människa skulle behöva äta om förhållandet var detsamma?

Till skillnad från de flesta fåglar går kolibrierna sällan på marken. De äter i stället i luften. Med näbbar som varierar i längd och form alltefter de olika arterna väljer var och en de blommor som passar den egna näbben. De kompletterar nektarkosten med proteintillskott genom att fånga fruktflugor och plocka bladlöss från växter. Hur får fågeln fram nektarn från de blommor den kysser?

Kolibrin använder sin tunga. Joan Ward-Harris skriver: ”Kolibrins tunga är lång, smal och tudelad och har små borst på spetsen; den är delad genom två krusiga fåror som bildar små rännor som suger upp nektarn med kapillärkraft, så att den kan sväljas.”

Man kan locka kolibrier till födoautomater, och med en sådan utanför fönstret tröttnar man aldrig på den underhållning dessa fascinerande små energiknippen ger. Men då är det viktigt att fortsätta utfodringen en hel säsong, eftersom de blir beroende av födotillgången medan de föder upp sin kull i ett bo i närheten.

Uppvaktningsceremonier

Inom vissa arter i Central- och Sydamerika lockar hanen till sig honan med sin sång. Arten Atthis ellioti som lever i Guatemala har en mycket musikalisk sång. Den vitörade kolibrins sång låter som ”klangen av en liten finstämd silverklocka”. De flesta är dock inte kända för att vara några sångfåglar. De upprepar bara entonigt några få metalliska toner om och om igen, eller också burrar de upp strupfläcken och hummar med stängd näbb.

En del kolibriarter utför bländande flyguppvisningar under uppvaktningen. Det gäller bland andra rostkolibrin, ett eldklot som störtar högt uppifrån mot en punkt precis ovanför honan som ser på och sedan — i sista ögonblicket — sveper uppåt igen i en bana som liknar ett J. Han flyger fram och tillbaka i botten på J-et tills han återgår till den högsta punkten igen eller ger sig i väg med sin nya partner. Under denna uppvisning kan han nå ända upp till två hundra vingslag i sekunden!

Utsökta små hem

Kolibrins bo är, som någon har sagt, ”bland de finaste små arbetena i världen”. Joan Ward-Harris visade Vakna!:s reporter ett bo som hon hittat. Det var 4,5 centimeter brett och ungefär 1 centimeter djupt och konstruerat så att när ungarna, som är små som humlor, växer, blir deras trivsamma hem också större så att de får plats. Det är en mycket speciell känsla att hålla ett bo i handen — en liten skål i dockstorlek, gjord av mjuka växtdelar. Bon kan också byggas av små fjädrar sammanvävda med spindelväv. I boet lägger kolibrin två eller tre helt vita ägg, ”som jämnstora pärlor”.

När honan matar sina ungar sticker hon sin näbb långt in i deras hals och stöter upp födan till dem. Efter vanligen endast tre veckor följer ungarna instinkten att lämna boet och ge sig av på egen hand, och de äter och växer tills deras inneboende klocka säger till dem att börja sin långa flyttning mot mildare vinterväder.

Orädda

Ett av kolibriernas överraskande karaktärsdrag är att de är så orädda. Man kan få se en uppvisning av detta när humöret blossar upp i gräl över födoplatser eller revir. I Sydamerika sågs en gång två kolibrier av arten Boissonneaua jardini modigt ge sig på en örn som hade kommit för nära deras bo, så när det krävs är de villiga att liksom David ta sig an en Goljat. Ibland får kolibrierna dock sätta livet till på grund av andra fiender, som kan vara ormar, grodor, spindelnät, taggiga blommor och människor som samlar på dem.

Men de får också många vänner bland människorna som varje år ivrigt väntar på att de skall återkomma och på nytt fortsätta med sin meningsfulla verksamhet. Om du fick tillfälle att närmare studera dessa skapelsens glittrande smycken, skulle du säkert bli ännu mer fascinerad av denna fågel som kysser blommor.

[Ruta/Bilder på sidan 17]

FAKTA OM KOLIBRIER

• Med sina 320 arter utgör kolibrierna den näst största familjen fåglar på västra halvklotet.

• De är fågelvärldens minstingar: Mellisuga helenae på Cuba är omkring 6 centimeter från stjärtspetsen till spetsen på näbben.

• Den största kolibrin är 22 centimeter och finns i västra Sydamerika, från Ecuador till Chile.

• Deras huvudsakliga utbredningsområde innefattar området omkring ekvatorn i Sydamerika, från havsnivån upp till mer än 4.500 meter över havet, och några öar i Karibiska havet och Stilla havet.

• Under sommarmånaderna förekommer de så långt norrut som i Alaska och söderut på Eldslandet.

• Under en tid i historien dödades miljoner kolibrier för att skickas till Europa och användas som hattprydnader, något som troligen förorsakade att flera arter utrotades.

[Bilder]

Jättekolibri (naturlig storlek)

Mellisuga helenae (naturlig storlek)

[Bildkälla]

[Bild på sidan 15]

Rostkolibri

[Bildkälla]

THE HUMMINGBIRD SOCIETY/Newark Delaware USA

[Bild på sidan 15]

Mellisuga helenae (förstorad)

[Bildkälla]

[Bild på sidan 15]

Anthracothorax dominicus

[Bildkälla]

[Bild på sidan 16]

Glaucis hirsuta

[Bildkälla]

[Bild på sidorna 16, 17]

Annas kolibri (förstorad)

[Bildkälla]

Patricia Meacham/Cornell Laboratory of Ornithology

[Bild på sidan 17]

Rubinkolibri, hona med ungar