Fågelvärldens fantastiska hantverkare
KÄNDE du till att en del fåglar var mästare i vävning, textilframställning, skrädderi och nitning långt före den industriella revolutionen? Och de bon de bygger är ofta oerhört starka. Men hur lärde de sig dessa märkliga färdigheter?
Är du till exempel intresserad av styrkan och hållfastheten i ett hem? Ta då en titt på skuggfågelns arbete. Det tar sex månader för den här bruna, storkliknande fågeln, som finns i större delen av Afrika, att bygga sitt oerhört starka bo. I en grenklyka eller på en klippavsats bygger den, av kvistar och vassrör, golv och väggar och ett starkt, kupolformat tak över själva nästet. Konstruktionen förstärks ytterligare av lera. Ingången placeras över ett lodrätt stup, vilket gör den oåtkomlig för inkräktare. Dessa bon är närmare 3 meter i diameter, och de är så starka att en människa kan hoppa på dem utan att skada själva redet inunder!
Över hela världen finns det fåglar som använder gräs och kvistar som byggnadsmaterial, men somliga ”tillverkar” också textilier. Den europeiska pungmesen och den lilla afrikanska pungmesen är mästerbyggare som använder fina, ulliga material från växter och djur för att göra ett starkt, filtliknande tyg som de bygger sina bon av. Det berättas att de europeiska arterna bygger sina bon så väl att en del bönder i vissa delar av östra Europa använder dem till barntofflor.
Den indiska skräddarfågeln vet hur man syr ihop löv. Den kanske väljer ett enda löv, som är stort nog att läggas omlott och sys ihop, eller flera löv, som kan fogas ihop. Med sin vassa näbb sticker den hål runt bladets kant och använder sedan sin näbb och sina klor för att sticka fina grässtrån eller växtfibrer genom hålen. När löven är färdigsydda, bildar de en påse eller pung, som honan fodrar med mjukt, dunigt material. Hon är nu beredd att lägga sina ägg i det här ombonade lilla skräddarsydda boet.
Vissa arter av cistussångaren använder en lite annorlunda metod. Fågeln fogar ihop ett knippe löv med växtdun eller spindelväv. Hur då? Genom att ”nita” ihop dem. Fågeln sticker en tråd genom lövet och kardar sedan ut den i varje ända, varigenom den bildar ett ”nithuvud” som förhindrar att löven glider av tråden.
Afrikanska vävarfåglar kan knyta knutar. Med ena foten håller de fast ena ändan av ett grässtrå vid en gren, och sedan använder de sin näbb till att vira och knyta grässtrået runt grenen. Därifrån hänger de en gräsring varifrån boet utgår. Så många som 300 trådar vävs sedan ihop till en ihålig boll. Några arter gör en lodrät ingångstunnel som sticker ut flera centimeter nedanför själva boet. För att förhindra att äggen rullar ut bygger de en liten kant mellan själva boet och ingångstunneln.
De är verkligen märkliga hantverkare! Men vem lärde dem deras färdigheter i vävning, textilframställning, skrädderi, nitning och ingenjörskonst, som det kan ta människor många år att utveckla och lära sig? Hur uppenbart är det inte att de fått denna instinktiva vishet från sin Skapare!