Hjälp åt djur som behandlats illa av människan
Berättat av en av våra fasta medarbetare
VISSA av djuren har tidigare varit sällskapsdjur. Andra har misshandlats, berövats sina föräldrar eller skadats. Åter andra har beslagtagits av lokala eller statliga myndigheter. Det är inte alla som hör hemma i Förenta staterna, utan många av dem är exotiska djur som har blivit illa behandlade. Somliga djur har fått sina klor borttagna eller sina tänder utdragna. Andra har blivit kastrerade, undernärda eller lemlästade av grymma ägare. Alla dessa djur har fått hjälp vid Wildlife Waystation. Dess motto är: ”Wildlife Waystation har aldrig avvisat ett djur i nöd!”
Mitt besök där i augusti förra året övertygade mig om att detta är sant.
Sedan en fotograf och jag hade kört flera kilometer uppför ravinen Little Tujunga i San Gabriel-bergen norr om Los Angeles, anlände vi till det här 64 hektar stora inhägnade området för djur. Vi välkomnades av en solbränd och pigg ung kvinna — Martine Colette, grundare av och chef för den här icke-kommersiella djuranläggningen. (Besökare tas emot endast efter överenskommelse.) På ett vänligt, sakkunnigt och upplysande sätt visade hon oss runt på Wildlife Waystation.
”Det här är Cowboy”, sade Martine, då vi stannade vid den första buren. I buren fanns det en stor och vacker puma.
”Det här djuret var sex månader, när vi fann honom undernärd och med dåliga tänder i en zoologisk affär — lyckligtvis var det hans första tänder. Hans tillstånd är nu gott, också psykiskt.”
”Men namnet Cowboy?” sade jag frågande.
Hon skrattade. ”När han var liten, släppte jag lös honom bland hästarna. Han tyckte mycket om att jaga dem. Hästarna hade inget emot det då — men nu skulle de inte vara roade av det.”
Sheenas sorgliga historia
När vi kom till nästa puma, var det emellertid inte passande att skämta.
”Här har vi ett sorgligt fall”, började Martine. ”Mannen hade en elegant våning — möbler i Ludvig XVI:s stil, ljuskronor, vita sidendukar och antikviteter. Han drömde om en annan ’möbel’ — ett elegant djur som gick omkring i all denna lyx. Han köpte en pumaunge. Men han förstod inte puman. Ungen började göra saker och ting som sådana djurungar brukar göra. Han avlägsnade hennes klor. Hon blev äldre, men hon uppförde sig ändå inte som han ville. Då avlägsnade han hennes hörntänder, men det var inte nog, så till slut fick hon alla tänder utdragna. Han var fortfarande inte nöjd, och därför är hon nu här.”
Martine lutade sig tätt intill buren och sade tyst: ”Hej, Sheena.” Den stora katten tittade förtvivlat på henne, men på anmodan öppnade Sheena munnen. Alla tänder var borta. En bunke med mosad mat stod bredvid henne. ”Vi gör i ordning speciell mat åt henne”, förklarade Martine.
Då vi lämnade Sheena, påpekade Martine: ”Det finns få människor som kan ha vilda djur som sällskapsdjur. De flesta människor som har det försummar dem, inte på grund av uppsåtlig grymhet, utan på grund av okunnighet, brist på omsorg eller önskan att förverkliga sig själva.”
”Många människor”, sade jag, ”dras till dessa magnifika stora katter, längtar efter att ha dem som sällskapsdjur och få kela med dem. Jag förstår dem. Jag känner det också så. Men det här är inga pudlar. De är skapade för djungler, inte för vardagsrum. Somliga vill i likhet med den man som fördärvade Sheena tillfredsställa sitt ego, använda djuret för att framkalla bilden av en verklig man.”
Vi besökte vargarna.
”Det här paret kommer från en djurpark. Den där kommer från ett djurläger vars ägare dödades. Den här fann vi fastkedjad på en gård i norr.” Medan Martine talade, gjorde hon avbrott för att uttala hälsningar till enskilda vargar och få svar från dem.
”Vargar är så missförstådda. Människor som har dem gör fel på alla sätt, handlar tvärtemot djurets sociala beteende, kommer mellan djuret och dess föda eller mellan djuret och dess partner. Det reagerar och biter någon.” Efter en paus fortsätter hon: ”Jag tycker synd om vargarna. De sprudlar av livsglädje. De är goda löpare. De slukar kilometrar. Den här sträckan på 12 meter är ingenting för dem. Jag hoppas att nästa projekt blir att placera ut dem i ett inhägnat område på några tusen kvadratmeter.”
Nasty hatar oss
I nästa bur såg jag en kinesisk leopard. ”Det är den största av leoparderna”, sade Martine. ”Vi måste ge den här tandvård.” Hon ropade: ”Hej, Nasty! Hej, min gosse!” Leopardens reaktion var att öppna munnen och ryta åt henne. ”Han heter Dynasty”, förklarade hon, ”men vi kallar honom helt enkelt Nasty [som kan betyda ”ilsken”].”
”Lever han upp till sitt smeknamn?” frågade jag.
”Absolut!”
”Han ryter åt oss igen.”
”Dynasty har inte något som helst förtroende för människor. Han var i en djurpark, sedan i ett slags safaripark, och sedan kom han till oss. Jag hoppas att vi kan placera honom i en djurpark, när hans tänder har blivit lagade.” Då vi går därifrån, ryter Nasty adjö åt oss.
”Det här är jaguaren George”, sade Martine. ”Man ser inte några jaguarer på cirkus, om det inte är ungar. Äldre jaguarer är opålitliga. Nej, de är rättare sagt pålitliga. De kommer att äta upp dig.”
”Det är pålitligt nog för mig.” Till jaguaren sade jag: ”Vad du nu än är, George, så är du sannerligen stilig och vacker!”
”Titta på det ansiktet! Titta på det ansiktet!” viskade Martine, då vi stod och tittade på en stor sibirisk tiger. Hans ansikte var påfallande vackert. ”Det var en läkare som alltid hade önskat sig en tiger”, förklarade hon. ”Det var hans dröm alltsedan barndomen. Han köpte den här tigern när den var liten för omkring 15.000 kronor. Då tigern var fyra månader, tillbringade den här läkaren det mesta av sin tid på köksgolvet. När han lekte med tigerungen, slog den hela tiden ner honom. Lyckligtvis var han inte en egoistisk människa, utan en förståndig man, och han insåg följande: ’Om tigern är så stark vid fyra månaders ålder, hur skall det då gå när han blir vuxen?’ Den förståndige läkaren skickade tigern till oss.”
”Reesha, Reesha”, ropade hon tyst till tigern, och de stora gula ögonen i det otroligt vackra ansiktet såg stadigt på henne. Det råder inget tvivel om Martines kärlek till sina skyddslingar. Hon stack in handen genom gallret. Reesha slickade den med sin stora skära tunga.
”Hur gammal är Reesha?” frågar jag.
”Han är bara barnet — tre år.”
”Och hur mycket väger han?”
”Nu väger han omkring 270 kilo, men senare kommer han att väga omkring 370 kilo.”
Längre bort beundrade jag ett stort manprytt lejon. Fotografen gjorde förberedelser för att fotografera honom. Lejonet reste sig då majestätiskt och gick därifrån. ”Han vill inte bli fotograferad. Kungen talar om för er att er audiens är slut”, sade Martine.
En sorglig historia med ett lyckligt slut
Därnäst besökte vi en vacker lejoninna. ”Här har vi en sorglig historia med ett lyckligt slut”, sade Martine. ”När hon var liten, förvarades hon i en mycket liten bur tillsammans med en hanunge. Hannen dog antingen av svält eller sjukdom, och för att stilla sin hunger åt hon upp honom. När ägaren såg detta, straffade han henne och slog henne med ett rör. Hon anföll, och han slog ut alla hennes tänder. När hon kom hit vid sex månaders ålder, hade hon ingen päls från öronen och nedåt. Eftersom ingen hade gjort rent i hennes bur, hade urin och exkrementer bränt bort hennes hår. Hon var ursinnigt hatisk mot människor. Om man kom i närheten av henne, försökte hon döda en. Nu är hon avslappnad och frisk, klorna och tänderna är intakta — det var hennes första tänder som blev utslagna.”
Nu befann vi oss i mitten av det vidsträckta området. ”Hur många djur har ni här?” frågade jag.
”Jag vet faktiskt inte. Jag vill inte räkna. Om jag gjorde det, skulle jag kanske besluta mig för att jag inte har råd att ge dem mat. Nu har ni sett de stora djuren, men vi har dussintals tvättbjörnar, rävungar och prärievargungar. Och vem vet hur många fåglar.”
”Ni låter ingenting hindra er, eller hur?”
”Nej, det är inte bara de stora djuren vi tar hand om. Det är ett arbete som syns och som är mycket spännande och dramatiskt, men den största delen av vårt arbete har att göra med de mindre djuren.”
De oberäkneliga björnarna
Men nästa attraktion var ett mycket stort djur — en väldig kodiakbjörn slog mot gallret i sin bur.
”Det här är Chow. Hans tränare matade honom en dag med fisk, och Chow tog fisken och tränarens ben. Man förstår att tränaren tappade intresset för Chow, och därför hamnade Chow här hos oss. Enligt min uppfattning”, påpekade Martine, ”är björnarna de mest oberäkneliga av alla rovdjur. De har alltid samma uttryck i ögonen. De stora kattdjuren, vargarna och andra varnar först. Deras kropp och ögon visar det. Men hos björnarna ändras ingenting, inte ögonen, inte kroppen — om den inte anfaller, förstås. Den kommer för att ta en fisk, men den kan likaväl slå till dig i stället.”
”Går några av dina arbetare in till Chow?”
”Absolut inte.”
”Han ser ut att vara snäll och foglig.”
”Kanske, kanske inte. Vem vet? Han skulle vara en bra pokerspelare. Vi har björnar som vi går in till, nämligen de svarta björnarna. Vi tar med dem och låter dem simma i vår damm, om de vill.”
”Om de vill?” frågade jag.
”Det kan låta lustigt, men somliga inburade djur vill inte lämna sin bur. Det är deras territorium, och de vill inte lämna det. Det är deras ’hem ljuva hem’.
Här borta finns det flera svarta björnar. Ser ni björnhonan med öronmärket? Hon var i en nationalpark. Hennes mor, som tydligtvis blev matad från bilar, visade henne hur hon skulle få godsaker från bilar, hur hon skulle få in klorna under bildörren och slita upp den eller hur hon på något annat sätt skulle kunna komma in i bilen. Hon hade blivit lärd att i varje bil fanns det godsaker. Sedan fick hon ungar — ser ni de där två unga björnhannarna? De är hennes — och hon har lärt dem vad hennes mamma lärde henne, nämligen att finna en bil, komma in i den och få tag i godsakerna som finns där inne.
Men parkvakterna ogillade detta. De fångade sådana björnar och skickade i väg dem till glesbebyggda områden och hoppades att de inte skulle återvända. Men de flesta björnarna gjorde det, och för dem var det en bagatell att ta sig tillbaka till bilarna och godsakerna, en sträcka på mellan 100 och 150 kilometer. Då dödade man björnarna eller försökte finna ett annat hem åt dem. För det mesta dödade man dem. Men den här mamman, Honeybear, var parkvakternas favorit. De kände hennes mamma, och de hade sett henne som liten och under uppväxtåren. Det var något särskilt med henne, och därför hamnade hon och hennes ungar här. Att mata björnarna i en nationalpark”, påpekade Martine till slut, ”kan tyckas vara en väntjänst, men i själva verket är det en björntjänst.”
Apor apar efter
Vi klättrade uppför en sluttning till apburarna, som var belägna utmed en bergssida.
”Uttrycket ’apa efter’ saknar inte verklighetsgrund. Apor måste iaktta andra apor för att bli apor. Mycket av vad de gör — insamlande av föda, sömnvanor, sexuellt beteende, förhållanden inom flocken — är inlärt. Se er omkring. Vi har apor överallt, men ni ser inte en enda unge. Ingen av dem kan fortplanta sig på normalt sätt, eftersom de aldrig har sett det.”
Martine stannade upp för att ge anvisningar åt några arbetare.
”Hur många arbetar här?” frågade jag.
”Just nu är det 10. De ställer frivilligt upp och arbetar för kost och logi.
Här borta”, fortsatte hon, ”finns det en apa som var helt naken, när den kom till oss. Den hade suttit i en liten bur, och damen som ägde henne hade för det mesta suttit bredvid. Hon satt och åt och matade sin apa som satt och åt. Under åtta år satt de och åt. Damen vägde omkring 150 kilo, och apan vägde 25 kilo. Apan blev också uttråkad, och när hon inte åt, plockade hon därför bort allt hår från kroppen. Hon har nu varit hos oss i fyra år, och det mesta av hennes hår har växt ut.”
När jag tittade tvärs över vägen, såg jag att man höll på att bygga. ”Vad skall det bli?”
”Ett sjukhus. När det är färdigt kan allt veterinärarbete utföras där.”
”Är du veterinär?”
”Nej. Min mamma tyckte inte att det var ett bra yrke för fina unga damer. Hon hade hoppats att jag skulle växa upp till en sådan ung dam. Hennes förhoppningar grusades, men jag var en lydig flicka och ville inte strunta i vad min mamma sade. Och hon sade att jag absolut inte skulle bli veterinär. Därför blev jag vad jag är i dag, vad man nu kan kalla det.”
Nu var vår rundvandring över, och Martine inbjöd oss till sitt och sin mans hem, som var beläget inom området. Hon serverade oss en kall dryck, en uppfriskande förplägnad den här varma augustieftermiddagen.
Ett utbyte av tankar
”Har du varit intresserad av djur alltsedan barndomen?” frågade jag henne.
”Ja, från min tidiga barndom. Min far tillhörde diplomatiska kåren, och vi flyttade ofta. Jag fick privatlektioner och hade därför få lekkamrater. Jag vände mig till djuren för att få kamrater.
Det händer ibland att människor som besöker vår anläggning tittar på vissa till synes obotliga och för dem betydelselösa djur och frågar: ’Varför behåller ni dessa? De kommer aldrig att kunna vara i en djurpark. Spara in kostnaden för deras vård. Ge dem dödshjälp. Och pungråttan är väl ingen utrotningshotad art, så varför slösa pengar på den?’ Rent affärsmässigt har de rätt.
I dag är det så mycket som värderas i kronor och ören. Men Wildlife Waystation är inte byggt för att inbringa pengar. Det är en unik anläggning. Det är en välgörenhetsinrättning, som drivs helt med frivilliga bidrag. Och vi är därför rädda om liv. Var skall man egentligen dra gränsen? Varför är den här leoparden viktigare än den där pungråttan, eller varför är den där sparven inte lika viktig som pungråttan?”
”Argumentet att spara pengar låter logiskt”, sade jag, ”men det kommer från huvudet, inte från hjärtat. Men Jehova Gud lägger till och med märke till att en sparv faller till marken. Hans lag till Israel skyddade fågelmammor. Den krävde att man tog hänsyn till oxen och åsnan. Jakt som sport eller för nöjes skull exemplifierades av den domfällde Nimrod. Det var tillåtet att jaga för att få föda, men blodet skulle gjutas ut på marken av respekt för livet. Ett av ordspråken lyder: ’Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.’ (Ordspråksboken 12:10) Det är därför ofta så att ’praktiska’ människor koncentrerar sig på det materiella och försummar det andliga. När man förhärdar anden, går man miste om ett fullödigt liv. Det andliga är när allt kommer omkring mera praktiskt än det materiella.”
Hon tänkte efter en stund och påpekade sedan: ”Ni har nog förstått huvudsyftet med den här anläggningen. Ni förstår vad jag försöker göra.” Hon gjorde en paus och fortsatte sedan: ”Jag tror att det är mycket viktigt att människor har kontakt med vilda djur och orörda platser. Jag tror att det är bra för människans ande. När jag blir upprörd över att människor dödar vilda djur som en sport eller för att få troféer, säger man till mig: ’Vad bryr jag mig om att det inte finns några pumor? Jag har inte sett någon i hela mitt liv, och för mig spelar det inte någon roll om det inte finns någon puma kvar!’ Men den dag då dessa vilda djur och orörda platser är borta, är de borta för alltid, och vi har förlorat ett värdefullt arv.”
”Martine”, sade jag, ”varför vill människor mata björnarna i nationalparkerna, trots att det inte är bra för björnarna? Varför vill de ha vilda djur som sällskapsdjur, när det nästan alltid är till skada för djuren? Människor vill inte skada dem, men de vill känna samhörighet med dem. I vissa djurparker förser man besökare med lämplig föda som de kan mata djuren med, eftersom man vet att människor har behov av detta. Varför? Det beror på att vi är skapade på det sättet.”
”Jag tillhör varken er religion eller någon annan religion”, sade Martine. ”Jag har sett alltför många motstridiga förhållanden i världen för att jag skall kunna godta ortodox religion. Jag tror på jorden och himlen och att någon där uppe sköter saker och ting. Också i vår verksamhet här upplever jag det. Ibland händer det att vi behöver någonting, men att vi inte har det eller att vi inte har pengar för att köpa det. Vid den kritiska tidpunkten kommer någon och frågar: ’Har ni användning för detta?’ Och jag svarar: ’Skulle inte en anka kunna använda simfötter?’”
Slut på all misshandel
”Som du vet, Martine, är Jehovas vittnen en grupp människor som är intresserade av bibeln”, sade jag. ”Vi tror att Gud skapade oss med den här önskan att känna samhörighet med djuren. När han skapade mannen, sade han till honom, i 1 Moseboken 1:28 (Today’s English Version): ’Dina avkomlingar skall bo över hela jorden och lägga den under sig. Jag ger er ansvaret för fiskarna, fåglarna och alla de vilda djuren.’ Människan försummar nu på ett bedrövligt sätt detta ansvar. Hon har förorenat jorden och utrotat många djurarter och hotat många fler arters existens. Gud kommer att sätta stopp för detta, för han säger i Uppenbarelseboken 11:18 (Today’s English Version): ’Tiden har kommit för att fördärva dem som fördärvar jorden!’”
Därmed var vårt besök vid Wildlife Waystation till ända. Då fotografen och jag körde därifrån, tänkte vi på allt vad vi hade sett och hört.
Vi kände oss bedrövade på grund av att så många djur behandlas illa av människan. Vi imponerades av de människor som arbetar så hårt vid Wildlife Waystation för att hjälpa dessa djur. Hur berömvärt det än är, är det ändå bara en droppe i havet, när man ser det ur global synvinkel. Hur underbart kommer det inte att bli när Jehova Gud ingriper för att över hela jorden göra slut på misshandel av djur och också på misshandel av människor som får utstå lidande i den nuvarande tingens ordning! Många människor kommer då att få åtnjuta ett jordiskt paradis i enlighet med Jehovas uppsåt för uppskattande människor, för dem som vill ta på sig det ansvar han ger dem att ta vård om jordens växter och djur och som kommer att älska sin nästa som sig själva. — Jesaja 11:6—9; 45:18; Psalm 37:11, 28, 29; Ordspråksboken 2:21, 22; Matteus 22:34—40.
Kan den illa behandlade jorden med dess djur och människor använda detta utlovade paradis? För att låna Martines uttrycksfulla ord kan vi svara: ”Skulle inte en anka kunna använda simfötter?”
[Bild på sidan 22]
Martine och en vän
[Bild på sidan 23]
Sheena
Dyanasty
[Bild på sidan 24]
Reesha
[Bild på sidan 25]
Honeybear
[Bild på sidan 26]
De sorgsna aporna