”Från ett lejon till ett lamm”

SEDAN jag och mina bröder rånat och terroriserat ett affärsbiträde, flydde vi i vår bil. Föga anade jag hur den dagen — den 14 april 1972 — skulle visa vilket besinningslöst ”djur” jag hade blivit.

Vi stannade nära en vägspärr, som polisen satt upp, då plötsligt ett kulregn for igenom vår bil. Min bror Larry föll död ner i mitt knä — skjuten i ansiktet. Jag täcktes med hans blod. Vi körde i väg men inte långt, eftersom bilen fattade eld på grund av kulorna. Vi hoppade ur bilen för att få tag på en annan bil.

I närheten låg en gammal man och sov i sin bil. Jag gick bärsärkagång sedan jag sett Larry dö. Så i raseri grep jag mannen och kunde inte sluta upp att slå honom. Hans skalle spräcktes, och det var nära att han dog. Efter det att polisen i hög fart hade tagit upp biljakten på oss och under jakten två gånger träffat mig med revolverskott, förlorade jag medvetandet och krockade med bilen.

”Stig ur bilen och upp med händerna!” var nästa ord jag minns. Jag blev omringad av poliser, men detta kunde inte helt och fullt hejda mig. Ett hagelgevär som avfyrades på kort avstånd öppnade ett gapande sår i min mage. Jag fortsatte ändå att brottas med en stor och kraftig polisman, som slutligen kastade mig med ansiktet ner i en pöl med dyigt träskvatten och satte sig på min rygg och hånfullt ropade: ”Nigger, du skall dö!”

När jag senare togs till sjukhuset, hade jag bara en enda önskan: att döda allt som rörde sig! Sedan min lillebror hade dött, fann jag inte någon mening i att leva. Jag hade inte någon förhoppning om att någonsin bli något i livet. För mig var det bara att döda och dödas. Det var inte att undra på att två vakter beväpnade med skjutvapen satt vid min sjukhussäng!

Men vad var det som hade åstadkommit en sådan lejonlik personlighet?

En våldspräglad barndom

I vår familj var det alltid någon som slogs. Pappa var blind på ena ögat på grund av ett slagsmål. Ibland for han ut i hotelser mot en hel människoskara genom att ställa sig vid ingången till en fullpackad danslokal och ropa: ”Ingen kommer in, och ingen kommer ut!” Ingen vågade utmana honom. De visste hur svår han var! Vi följde pappas våldsamma exempel. En av mina bröder skar nästan av mig foten med en stor kniv bara för att jag sade: ”Jag flyttar den inte!” Min mamma visade en del ömhet, men jag tänkte: ”Med sexton ungar måste det vara förfärligt svårt att visa oss alla kärlek.”

Vår familj var fattig, men vi hade det nödvändigaste. Jag önskade mig emellertid mer. Snart började jag göra inbrott i hem. Detta ledde till att jag vid tretton års ålder blev sänd till en straffanstalt för pojkar och till mera våld. I ett slagsmål med en pojke som försökte utnyttja mig slog jag honom tills han föll omtumlad ner och hans ansikte var täckt med blod.

Sedan jag kommit ut från anstalten, var hela mitt liv bara jag själv och ingen annan. Jag brydde mig inte det minsta om min nästa. Våldshandlingarna ökade i intensitet fram till den här dagen i april 1972. När min bror Cy och jag slutligen drogs inför domstol, anklagades vi för alla upptänkliga brott — det blev trettio år i Louisianas statsfängelse Angola i Louisiana!

Vi anlände till fängelset som ”två kämpande dårar”. Fastän jag var liten och bara vägde omkring 70 kilo, hade jag studerat kampidrotter och var duktig på tyngdlyftning. Jag kunde lätt lyfta mer än två gånger min egen vikt över huvudet! Man sade: ”Befatta dig inte med Al, han slutar inte förrän han har dödat dig.”

De fullständigt överrumplade mig

Jehovas vittnen hade varje vecka möten i fängelset. Jag gick dit av nyfikenhet. ”Du vet inte vad du talar om!” utmanade jag en av de tålmodiga och vältaliga förkunnarna. ”Hur vet du att det är så?” Som straffånge hade jag lärt mig att vara skeptisk. Vi var experter på att använda ”inställsamt” tal för att därigenom lura andra. Vittnenas tilltalande ord betydde därför inte så mycket till att börja med.

Sedan kände jag att de visade mig någonting som jag aldrig erfarit i hela mitt liv: äkta, osjälviskt intresse. De måste resa närmare en timme för att komma till fängelset och sedan en timme tillbaka för att komma hem. De gjorde detta vecka efter vecka utan någon materiell ersättning. Även när de inte var i fängelset tog de sig tid till att samtala om våra problem och frågor med andra äldste i församlingen, och följande vecka gav de oss ytterligare upplysningar. Jag kände att de verkligen önskade hjälpa oss.

Sanningen från bibeln som jag lärde känna var både logisk och praktisk. Lite i sänder började jag tillämpa den. Och så småningom började jag lägga av min lejonlika gamla personlighet och ikläda mig den nya som inbegriper medömkan, omtänksamhet och anspråkslöshet i sinnet. Det kändes rätt och riktigt inombords. Bibeln fungerar verkligen! Sedan kom den första sammankomsten som vittnena höll innanför fängelsemurarna.a — Kolosserna 3:9—12.

Den fritt flödande kärleken från mer än 300 vittnen överrumplade mig fullständigt! Det fanns inte någon antydan till fördomar på grund av vår ras eller på grund av att vi var fångar. Det är alldeles som Jesus sade att genom denna självuppoffrande kärlek ”skall alla veta” att de är hans sanna lärjungar. Jag hade förut trott på religionen — men på mitt sätt. Mitt motto hade alltid varit: ”Gör det mot andra innan de gör det mot dig.” Vittnenas osjälviska kärlek gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Vid denna sammankomst — den 5 oktober 1974 — blev jag döpt. — Johannes 13:34, 35.

Mitt förhållande till Gud fördjupas

Vittnena lärde mig hur man letar fram fakta från bibeln. Jag kom att erfara Jehovas kärleksfulla intresse i mitt liv. Hans barmhärtighet överväldigade mig. När jag tänkte på mitt förflutna, fick jag nästan ett nervöst sammanbrott. Jag fortsatte att för min inre syn se de förskräckta ansiktena som jag hade slagit. Men då jag erfor Jehovas fullständiga förlåtelse, önskade jag göra allt jag kunde för att behaga honom. Jag tillämpade också Romarna 13:1 för första gången i mitt liv och underordnade mig ”de överordnade myndigheterna” som representerades genom fängelsepersonalen. — Jesaja 1:18, 19.

För att inte återgå till min forna personlighet måste jag skydda mina tankar och mitt hjärta. Jag tvingade mitt sinne att tänka på bibeltexter och bibliska exempel i stället för på våldshandlingar som jag hade tänkt på förut. Jag kämpade ständigt — varje dag — för att nå upp till Jehovas normer på ett fullständigare sätt. Denna hållning är mycket prövande när man är inlåst med tusentals män som är alltigenom fördärvade. Somliga som blev vittnen medan de var i Angolafängelset tillät livets bekymmer och njutningar att kväva sanningens säd som hade såtts i deras hjärtan. En önskan att komma ut ur fängelset eller att bli gift överskuggade de andliga tingen hos somliga, och de blev sorgliga exempel. De förstörde också de vittnens liv som hade gift sig med dem utan att känna till deras verkliga andliga tillstånd. — Lukas 8:11—15.

För att undvika varje sådant problem sysselsatte jag mig med att hjälpa andra fångar att få samma hopp och mål som jag nu hade. Under åtskilliga år ägnade jag mer än hundra timmar varje månad åt detta verk. En tid hade jag tjugo bibelstudier varje vecka! Åtta av dessa interner blev överlämnade vittnen. En av dem, som hade ett häftigt humör, hade kommit i fängelse för att han dödat sin hustru. Hur tillfredsställande var det inte att se ännu ett ”lejon” bli ett av Guds ”får”!

Livet utanför fängelset

Sedan jag avtjänat nio år, blev jag frigiven år 1981. Vilken glädje att kunna fritt och öppet vara tillsammans med församlingen! Men det fanns några som gav mig det intrycket att på grund av min bakgrund måste jag ”bevisa” hurdan jag var. Jag visste att det viktigaste var att behaga Jehova och att med tiden skulle andra också se mina andliga framsteg. Mitt liv ställdes nu också inför en annan utmaning — att ta hand om en hustru och hennes fem barn. — Jämför Apostlagärningarna 9:26.

Jag var lycklig över att ha funnit en hustru som Barbara, som var helt och fullt hängiven Jehova. Hennes ödmjuka och underdåniga stöd har varit mycket betydelsefullt. För att sätta Jehova främst i vår familj studerar vi tillsammans varje vecka — vad som än händer — och undervisar andra om bibeln som familj. Vi har naturligtvis, liksom varje annat gift par, våra små meningsskiljaktigheter. Men när jag blir arg, går jag in i ett annat rum och tar en bibel eller en bibelstudiehjälpreda och börjar läsa. Inom en timme eller så har vi gjort upp saken.

Sedan man läst om hur många brottslingar återvänder till sitt forna liv, undrar man ibland om ett ”lejon” verkligen kan bli ett ”lamm”. Kan den tilltalande bilden som beskrivs i Jesaja 11:6—9 om att lamm och lejon skall bo tillsammans i frid bli verklighet bland Guds folk i dag? Någonting hände som jag tror delvis besvarar frågan. Jag skall låta Barbara berätta det.

”Al och jag återvände från predikoarbetet. En man kom ut från en bar och stirrade på oss och ropade: ’Se på den där vackra kvinnan! Jag måste kyssa henne!’ Sedan kom han fram och lade armen omkring mig”, förklarade Barbara. ”Jag såg hur Al bet ihop tänderna, men han gjorde ingenting. Jag ryggade tillbaka från mannen, som då gick fram till Al och skakade hans hand. Han sade till min man: ’Jag är ledsen, min herre, men då jag såg en sådan skönhet som hon, tappade jag fullständigt besinningen.’ Sedan gick han sin väg. Jag skall aldrig glömma det som Al då sade: ’Om han bara visste vad jag skulle ha kunnat göra honom.’ Jag sade till Al: ’Jehovas ande var helt visst med dig.’”

Ja, när jag ser tillbaka på de förändringar jag har gjort, var det inte jag, Al, som gjorde dem. Det var Jehovas ande, hans vägledning och exakt kunskap från hans ord som förändrade detta ”lejon” till ett ”lamm” i den gode herdens hjord. — Insänt.

[Fotnoter]