Dina pengar — är de säkra på banken?
”PÅ MÅNDAGSMORGONEN började de köa. De trotsade den bistra kylan och tanken på att få vänta i kanske fem timmar. Bankdirektörernas, nationalekonomernas och de politiska ledarnas lugnande försäkringar bara ökade panikkänslan. Över hela landet, ja, över hela världen, bestormade ständigt ökande människoskaror bankerna med samma krav — GE OSS VÅRA PENGAR!”
Är detta något du skulle kunna få läsa i nyhetstidningarna inom en nära framtid? Tidskriften The Wall Street Journal citerade nyligen ekonomen Alan Greenspan, som sade att ”risken för ett fruktansvärt sammanbrott [för bankerna] är större än på femtio år”. Hur kommer det sig?
Vart pengarna tar vägen
Du minns kanske hur noga du granskades när du senast ansökte om ett mindre banklån. Men överraskande nog är bankerna inte alltid lika noggranna när det rör sig om större penningsummor. Mexico, till exempel, som har ansenliga oljetillgångar, hade inga svårigheter att få låna upp omkring 430 milliarder kronor. Men så kom de världsvida räntestegringarna, och oljepriserna sjönk. Mexico stod på ruinens brant. En mindre panik utbröt bland bankinvesterare, då ryktet spred sig om att Mexico kanske inte skulle kunna fullgöra sina betalningsskyldigheter när det gällde dessa enorma lån. Man vidtog därför nödåtgärder för att pumpa in ännu mer pengar i detta land. Man lyckades kanske lösa denna kris, men också andra nationer, till exempel Polen och Brasilien, har svårt att betala av sina väldiga skulder.
Många milliarder investeras i olika företag. Förr finansierade de stora företagen sin verksamhet genom att sälja obligationer (långfristiga lån) till allmänheten. Men när räntorna steg, sålde folk sina obligationer och investerade pengarna inom mer lönsamma områden. Företagen tvingades ta kortfristiga banklån med höga räntor. Bankerna kunde emellertid göra enorma förluster, om dessa affärsföretag gick i konkurs. Ett skrämmande exempel på bankernas sårbarhet är kraschen vid Drysdale Government Securities Corporation i USA — den kostade dem 285 millioner dollar!
En världsomfattande kedjereaktion
Ekonomer fruktar därför att alla dessa faktorer tillsammantagna skulle kunna åstadkomma en världsomfattande kedjereaktion. Tänk dig att en främmande nation eller ett antal stora bolag inte skulle fullgöra sina betalningsskyldigheter. En eller ett par större banker skulle gå omkull. Detta skulle i sin tur kunna skrämma folk som satt in pengar i andra banker och utlösa en våg av uttagningar. Eftersom bankerna endast har så mycket kontanter på lager att det täcker de normala behoven, skulle en omfattande likviditetskris kunna uppstå. Bankerna skulle råka i ett desperat behov av kontanter. Denna kedjereaktion skulle kunna svälla ut till ett världsvitt ekonomiskt sammanbrott!
Bankmännen själva säger emellertid att en sådan utveckling är osannolik. David Rockefeller, tidigare styrelseordförande i Chase Manhattan Bank i USA, hävdade i en intervju nyligen att världens bankväsen ”är mycket solitt”. Det är visserligen sant att ”bankerna har omfattande affärer med varandra, så det ömsesidiga beroendet är oerhört stort”. Men han ansåg att det var ”i högsta grad osannolikt” att en sådan världsomfattande kedjereaktion skulle få världens bankväsen att bryta samman. Eftersom bankernas framgång helt är beroende av allmänhetens förtroende, är det emellertid förståeligt att man från bankmannahåll uttrycker sig mycket optimistiskt.
”Men inte skulle väl ett land tillåta att dess största banker gick omkull”, säger du kanske. Men det är precis vad som hände i Italien! Kraschen för Banco Ambrosiano fick mycket stor publicitet på grund av bankens nära anknytning till Vatikanen. När denna av skandaler hemsökta bank inställde betalningarna, drog den italienska riksbanken till stor förvåning och bestörtning för Europas bankfolk tillbaka sitt stöd. På bankmannahåll fruktar man nu att detta kan komma att bli ett farligt precedensfall.
”Fred och säkerhet” i den ekonomiska världen?
The New York Times för 10 oktober 1982 hävdade att ”initierade personer förutspår att fruktan för sammanbrott inom den internationella finansvärlden till sist kommer att tvinga parterna till förlikning”. Under den ekonomiska krisen på 1930-talet vägrade emellertid nationerna att samarbeta och sökte i stället ”skydda sig själva mot den långvariga, världsomfattande ekonomiska stormen utan hänsyn till vilka skadliga verkningar deras handlingssätt kunde få på andra länder”. Och det finns inte mycket som tyder på att nationerna har ändrat inställning härvidlag. Inflationsdrabbade regeringar har till exempel tillåtit stora räntehöjningar utan hänsyn till vilken förödande verkan detta fått på fattigare nationer.
Likväl förutsäger bibeln att världens ledande män snart kommer att förkunna ”Fred och säkerhet!” (1 Tessalonikerna 5:3) I vilken utsträckning detta kommer att inbegripa något slags världsomfattande ekonomiskt lappverk återstår att se. Men hur skall man under tiden ta itu med världens ostadiga ekonomiska situation?