Varför banker går omkull

ÅR 1970, då Bank of Hawaii öppnade en filial på den mikronesiska ön Yap, fick man ett problem: Hur skulle man kunna förmå invånarna på Yap att sätta in sina pengar på banken? ”Vi hade möten i staden och började med det mest elementära”, förklarade banktjänstemannen Dominic B. Griffin III. ”Där man har naturahushållning kan vad som helst utgöra pengar. Vi var tvungna att förklara varför en gris inte var pengar men en namnteckning på ett papper var det.”

Detta problem understryker ett grundläggande faktum: Det moderna bankväsendet bygger på tillit. Det är grundat på det förtroende som människor — individer såväl som affärsföretag — har för de banker med vilka de gör affärer och de institutioner som står bakom dem.

Yap hade redan en bank — en bank med ”stenpengar”. I långa tider hade man i denna kultur använt jättelika stenhjul som valuta. De är så stora att man inte behöver några kassavalv för att förvara och skydda dem. De står i stället lutade mot murar och träd vid sidan av en väg utanför Colonia. Stenarna bröts på ögruppen Belau, sydväst om Yap, och deras värde beräknades efter hur svårt det var att anskaffa dem och föra dem till Yap i små båtar. Stenpengarna flyttas aldrig. Alla känner till varje sten och dess historia. Äganderätten (men inte själva stenen) överförs från familj till familj, då jord och lösegendom förvärvas.

Yap måste således bokstavligt talat förflyttas från ”stenåldern” till de moderna, elektroniska bankrutinernas århundrade och få stifta bekantskap med checkkonton och sparkonton, utländsk valuta, sparobligationer och telegramremissor. Invånarna måste lära sig att inse värdet av tryckta papperslappar och att sätta sin tillit till banker som skulle göra transaktioner med pengar som de inte kunde se.

Sådan är situationen överallt i världen i dag. Det är egentligen ingen som ber banken visa sina pengar. De flesta transaktioner sker i själva verket på elektronisk väg eller med hjälp av checker. Människor litar på att bankerna skall betala de utlovade medlen vid anfordran eller vid den bestämda betalningsterminen. Men bankerna har i själva verket bara så mycket pengar i sina kassavalv att det räcker för de dagliga uttagen. De vet av erfarenhet precis hur mycket kontanter som behövs vid en bestämd tid eller säsong. Var finns då resten av pengarna?

Bankväsendet

Banker är affärsföretag. I likhet med andra företag gör de affärer i vinstsyfte. Men i motsats till de flesta andra är den produkt de handlar med pengar. De lånar i själva verket pengar från en källa och lånar ut dem till en annan. Genom att utlåningen sker till högre ränta än inlåningen tjänar de pengar åt sig själva, sina aktieägare och sina insättare, förutom att de täcker sina egna omkostnader. Men bankerna skapar också pengar. Hur gör de detta?

Dennis Turner förklarar i sin bok When Your Bank Fails: ”Centralbankerna kräver endast av bankerna att de behåller en liten del av de insatta medlen i kontanter. Kassareservkraven kan visserligen variera beroende på bankens storlek och typen av insättning, men för närvarande [1983] uppgår de i genomsnitt till 8 %.a Om en person sätter in 100 dollar på sitt konto, kan banken låna ut 92 av dem. Vare sig låntagaren gör av med pengarna eller sätter in dem på ett annat bankkonto, kommer han att skapa 92 dollar i nya tillgodohavanden. Av dessa medel kan 84,64 dollar lånas ut, medan 7,36 dollar reserveras. Denna pyramidprocess fortsätter, så att en insättning på 100 dollar, med ett kassareservkrav på 8 %, kan skapa nya pengar till ett belopp av 1.200 dollar.”

Bankerna lånar vanligtvis ut pengar till högsta tillåtna gräns. Men om ett rykte sprider sig att banken befinner sig i svårigheter, kan insättarna förlora förtroendet för banken och rusa till den för att få ut sina pengar. Banken kommer då inte att kunna betala alla insättare och skulle kunna gå omkull — om den inte räddas av regeringen eller uppgår i en starkare bank. Även banker med god ekonomi har gått under på detta sätt.

Andra faktorer som gör att banker går omkull

Ofta är det själva lånen som gör att en bank råkar i svårigheter, i synnerhet när det gäller långfristiga lån med låga räntor. Vanligtvis är det inte något problem när ekonomin är stabil och de räntor som banken betalar ut för pengar som de erhållit från insättare och andra källor är lägre än räntorna på lånen. Men när räntorna på insatta medel stiger, som de har gjort på senaste tiden, kan banken hamna i den situationen att den måste betala ut mer än den får in.

Ännu värre är det när de som har lånat pengar inte kan betala tillbaka dem. Detta är just nu fallet med många jordbrukare i Förenta staterna. Sådana uteblivna betalningar får många mindre, regionala banker att gå omkull. ”Exakt hälften av de banker som stod på konkurslistan år 1985 betecknades som jordbruksbanker, det vill säga minst 25 % av deras lån hänförde sig till jordbruket”, sägs det i finanstidningen American Banker.

Rena bedrägerier och förskingringar är ytterligare ett skäl till att banker går omkull. Den elektroniska transfereringens tidsålder har möjliggjort penningstölder som får forna tiders bankrån att förblekna. ”Den amerikanska ekonomin förlorar årligen över 500 miljoner dollar på detta sätt”, sägs det i paristidningen Le Figaro. ”I Europa är de stora bankerna mycket mer förtegna om siffrorna, eftersom de inte vill avslöja hur stora problemen är. De medger likväl att de åsamkas större förluster genom databedrägerier än genom rån och vanliga inbrott. Databedrägeri har blivit den moderna ekonomins gissel. ... Så snart dataexperterna kommer på ett motdrag, uppdagas nya kryphål som vissa individer är snabba att utnyttja till sin egen fördel.”

Liksom i varje annat företag kan vanskötsel och dåliga affärsmetoder också göra att en bank går omkull. Vanskötsel sägs i själva verket spela en avgörande roll vid de flesta bankkrascher. Bankdirektörerna kanske gav osäkra lån åt sina vänner eller släktingar. Eller också kanske de var alltför expansiva när konjunkturerna var gynnsamma. Girighet och en önskan att göra ett klipp och tjäna snabba pengar kan också ha lett till en del mindre väl genomtänkta investeringar.

I vissa fall har den hårda konkurrensen fått banker att ta överdrivet stora risker. Somliga faller offer för sin alltför aggressiva utlåningspolitik. I sin önskan att ”lägga på locket” när det uppstår problem och att bättra på kassareserven och penningflödet försöker vissa banker locka till sig insättare genom att erbjuda ovanligt höga räntor eller gör rentav ytterligare investeringar i riskabla företag.

Statlig försäkring av insatta medel — som garanterar att insättarna får tillbaka sina pengar vad som än händer — har också fått somliga banker att kasta all försiktighet överbord. (Förekommer inte i Sverige.) Men det är omöjligt att förutsäga framtiden. Somliga som till exempel investerade i olja och andra energikällor, när dessa hade ett uppsving och priserna var höga, gjorde konkurs när priserna plötsligt föll eller satsningarna misslyckades. Disinflation kan också vara förödande för sådana som räknat med att kunna betala tillbaka lånade pengar med pengar vars värde urholkats av inflation.

De problem som gör att banker går omkull är inte begränsade till mindre banker. Några av världens största finansinstitut befinner sig också i trångmål. Många har satsat miljoner eller rentav miljarder dollar på lån till länder i tredje världen som nu inte kan betala räntorna, långt mindre själva skulden. Den epidemi av bankkrascher som inträffat de senaste åren har väckt frågor överallt i världen. Är bankerna värda vårt förtroende? Hur säkra är de egentligen?

[Fotnot]

[Tabell/Bild på sidan 6]

Bankkrascher i USAb

1977 — 6

1978 — 7

1979 — 10

1980 — 10

1981 — 10

1982 — 42

1983 — 48

1984 — 79

1985 — 120

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

Utanför detta hus kan vi se de för ön Yap typiska stenpengarna