Första världskriget — var det inledningen till människans sista epok? (Del 3)

I del 2 i vårt föregående nummer behandlade vi hur kriget trappades upp och blev en världsomfattande konflikt. Efter ett långt utnötningskrig tvingade de allierade arméerna centralmakterna att kapitulera. Var detta gryningen till en ny epok av fred?

”OMKRING klockan elva på förmiddagen upphörde skottlossningen”, påminde sig Daniel Morgan, krigsveteran från första världskriget. ”Kanske var det lite tidigare eller lite senare. Vi visste inte, och det spelade ingen roll. Allting tycktes ha stannat, till och med jorden på sin axel. Vilken bedrövlig, död tystnad! En tystnad som kunde göra en galen. Det verkade inte vara rätt. Tystnaden var värre än krigslarmet.”

I hela Europa stannade krigsmaskinerna gnisslande den 11 november 1918. För många soldater medförde emellertid den nya freden inte någon större glädje. Långa månader och år skulle gå innan de ohyggliga intrycken av död, stympade kroppar och kvävda skrik skulle upphöra att tortera dem.

I städer som London och Paris medförde emellertid elvaslaget ett utbrott av uppsluppen glädje. Främlingar omfamnade varandra. Par dansade på gatorna. År av försakelser och umbäranden tycktes nu förblekna i fredens lyckorus.

Också de besegrade tyskarna fann en orsak till glädje: kejsarens abdikation. ”Äntligen är vi fria från våra krigshetsande ledare!” trodde de. Få föreställde sig emellertid hur bitter nederlagets frukt skulle visa sig vara.

Krigets efterverkningar

De förändringar som kriget åstadkom var genomgripande. Tyskland förlorade inte bara sina kolonier, utan också några av sina europeiska områden. Dess kejsare gick i landsflykt. Österrike-Ungern — en gång ett stort, utbrett välde — styckades sönder i småbitar. Dess habsburgska monarki upphörde att existera. Dess allierade, Osmanska riket (Turkiet), gjordes maktlös. Revolutionen i Ryssland gav upphov till De socialistiska rådsrepublikernas union eller Sovjetunionen — en makt som världen senare skulle komma att få räkna med.

I hela Europa skulle ändlösa rader av vita kors som utmärkte gravarna för de nio millioner soldater som hade slaktats och de över tolv millioner civila som hade dött misspryda det vackra landskapet. Och som om krigets ödeläggelse inte vore nog, svepte en dödlig farsot — spanska sjukan — kort därefter över Europa och krävde ytterligare milliontals offer.

Bibelforskare skulle komma att förundra sig över Uppenbarelsebokens profetia om att krig skulle följas av ”dödlig hemsökelse”. (Uppenbarelseboken 6:4, 8) Andra skulle dock i stället förundra sig över utsikterna till en värld fri från krig. I boken A Political and Cultural History of Modern Europe (Det moderna Europas politiska och kulturella historia) sägs det emellertid om vapenstilleståndet: ”Den formella freden var sluten, men den inledde inte något tusenårsrike. ... När vi nu ser tillbaka på de två första årtiondena av 1900-talet, inser vi att världskriget — dess förspel, förlopp och omedelbara följder — utmärkte slutet på en historisk epok och början på en annan. Det ledde till ett annorlunda Europa — och en annorlunda värld — annorlunda i politiskt, ekonomiskt och intellektuellt avseende.”

Men hur skulle denna ”annorlunda värld” komma att gestalta sig?

Fredsförsök

Den 8 januari 1918, flera månader före krigsslutet, publicerade USA:s president, Woodrow Wilson, sina berömda ”Fjorton punkter”, som drog upp riktlinjerna för hans förslag om en världsfred. Wilson hoppades kunna sätta stopp för imperialismens tidsålder och garantera alla nationers oberoende och okränkbarhet genom ett Nationernas förbund. Hans dokument kom att bli grunden till fredskonferensen i Versailles, som inleddes den 18 januari 1919. De segrande staterna hade dock en del egna idéer om freden.

De var inställda på att bestraffa Tyskland så mycket som möjligt. Segrarmakterna förpliktade därför Tyskland att betala ett ofantligt skadestånd och ålade dessutom landet hårda restriktioner — ett misslyckat försök att en gång för alla omintetgöra Tysklands inflytande på världsscenen. Det tyska folket upprördes av dessa fredsvillkor. De skulle komma att bida sin tid i väntan på en chans att få Europa att äta upp dessa krav.

Wilsons idé om ett Nationernas förbund accepterades dock till sist. Varken Förenta staterna eller Tyskland kom emellertid att vara med bland dess ursprungliga 42 medlemmar. Enligt historikern Gerhard Schulz fick Nationernas förbund ”ett annorlunda utseende än vad man hade tänkt sig, och det åstadkom en till synes oöverstiglig klyfta mellan de nationer som hade varit inbegripna i världskrig mot varandra. Det ledde inte till någon omedelbar fred, utan till en ny fiendskap som gjorde att motsättningarna från kriget kvarstod.”

Bevis för detta fredsorgans ineffektivitet kom alltför snart. I oktober 1935 angrep Italien Etiopien och fullbordade erövringen i maj 1936. Förbundet var ur stånd att förhindra angreppet. Inte heller kunde det sätta stopp för det spanska inbördeskriget som följde därpå. År 1939 utbröt andra världskriget. Ur detta krigs aska återuppstod ”fredsorganisationen”. Dess namn var ett hån mot världsförhållandenas verkliga tillstånd: Förenta nationerna. Denna organisation har också visat sig vara bedrövligt otillräcklig.

Varför freden gäckar människan

Människan har lärt sig mycket litet av den första globala konflikten. Dagens rivaler om världsherraväldet har samma drivande ambitioner som de som satte världen i brand år 1914. Likt sina föregångare öser dagens ledare ut sina nationers tillgångar på vapen och ammunition, de planerar minutiöst strategier för kärnvapenkrig, och de överväger till och med de kusliga fördelarna av att slå till först. De hålls inte tillbaka av det faktum att fastän första världskrigets utbrott inte kunde hejdas av en månads förhandlingar, så kan de ödesdigra besluten i samband med ett kärnvapenkrig komma att behöva fattas inom några minuter!

Ropen på nedrustning har hittills inte burit någon frukt, nej, inte ens ropen på en frysning av kärnvapnen. Arvingarna till kärnvapnens tidsålder kan bara omfatta det klena hoppet att världens ledare plötsligt kommer att uppföra sig ansvarsmedvetet — ett hopp som historien långt ifrån uppmuntrar till. Professor Gerhard Schulz säger till exempel: ”Verklig fred förutsätter att man är helt överens om krigets orsaker; sådan fred kräver att dessa undanröjs fullständigt; gamla politiska och ekonomiska system måste ersättas av nya som inte är klavbundna av de uppenbara orsakerna till krig. Vi vet dock att detta är ett stöd åt utopins princip. Det uttrycker nämligen en sanning som för närvarande inte är verklighet någonstans.”

Det osannolika i en fred åstadkommen av människor understryks ytterligare av det bibeln säger i Jakob 4:1, 2: ”Varifrån stammar krig och varifrån stridigheter bland er? Stammar de inte härifrån: från era begär efter sinnlig njutning som för krig i era lemmar? Ni vill gärna ha, och ändå har ni inte. Ni fortsätter att mörda och hysa orätta begär, och ändå kan ni inte uppnå vad ni vill. Ni fortsätter att strida och kriga.” Så länge människan drivs av dessa själviska begär kommer freden att fortsätta att gäcka henne.

Människans sista epok?

Är människan således på väg mot en kärnvapenkatastrof? Till och med blåögda optimister funderar över det. De som studerar bibeln kan dock med tillförsikt säga att människan inte har nått sin sista epok. De blev inte förvånade över de händelser som ledde fram till första världskriget. De kände till bibliska profetior som uttryckligen förutsade en tid av världsomfattande konflikter. — Se Matteus 24:6—8; Uppenbarelseboken 6:1—4.

De visste vidare att det aldrig var Guds avsikt att människan skulle styra över sig själv. Ingen kärlekens Gud skulle kunna ge sitt moraliska stöd åt de fruktansvärda följder som mänskligt styre har lett till. Profeten Jeremia förklarade således: ”Jag vet det, Herre [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jeremia 10:23.

Gud har emellertid tillåtit människan en tid av självstyre för att visa behovet av en himmelsk regering. De som med öppna sinnen har studerat människans misslyckanden i det förflutna och det nuvarande tillståndet i världen hyser ringa tvivel om hur förtvivlat väl Guds styre behövs. Guds regering kommer snart att ”krossa och göra slut” på alla jordiska regeringar och dem som understöder dem. (Daniel 2:44) En ”stor skara” av överlevande kommer att få åtnjuta liv under denna regering på en paradisisk jord fri från stridigheter och krig. (Uppenbarelseboken 7:14—17; Jesaja 2:4) Jehovas vittnen förbereder sig nu för liv under denna regering.

Men vad kommer du att göra? Genom att studera bibeln kan du komma att tydligare förstå Guds löften och få reda på hur du kan ta ståndpunkt för Guds styre. Eller också kan du satsa ditt liv — och din framtid — på mänskligt styre, i förhoppningen om att människan på något sätt kommer att lista ut ett sätt att undfly sitt nuvarande dilemma, och på så sätt ignorera det historien har att lära oss.

[Bild på sidan 13]

Varken Nationernas förbund eller Förenta nationerna har förhindrat krig och ändlösa rader av gravar

NATIONERNAS FÖRBUND

FÖRENTA NATIONERNA