Intolerans förr och nu

DUNK ... dunk ... dunk. Järnstången träffade tungt Jean Calas’ lemmar och bröst. Fastbunden vid ett vagnshjul lades sedan hans sargade kropp ut till allmänt beskådande på ett torg i Toulouse i södra Frankrike. Därefter brändes kroppen till aska.

Calas dog på hjulet som en domfälld mördare. Föregående dag, den 9 mars 1762, hade denne hugenott (en fransk protestant) befunnits skyldig till att ha mördat sin son för att hindra denne från att gå över till katolicismen. En högtidlig begravning hedrade Calas’ son som katolsk martyr.

Den franske filosofen Voltaire misstänkte emellertid att Calas hade blivit ett offer för katolsk intolerans. Sedan han bevisat att Calas’ son i själva verket begått självmord, satte han i gång en tre år lång kampanj för att väcka den allmänna opinionen över hela Europa. Voltaires taktik hade avsedd verkan. Han lyckades till slut förmå de franska myndigheterna att ompröva fallet, och den 9 mars 1765 förklarades Calas oskyldig postumt. Detta uppenbara fall av fördomsfullhet mot hugenotterna blev en av världens största skandaler. Det föranledde Voltaire att skriva sin berömda Traité sur la tolérance (Traktat om toleransen).

Intolerans — på gott eller ont?

Få människor skulle väl försöka rättfärdiga sådan trångsynthet, fördomsfullhet och mördande intolerans. Inte desto mindre kan intolerans under vissa omständigheter vara på sin plats. Mord, stöld, våldtäkt och kidnapping hör till det som betraktats som intolerabelt i de flesta samhällen, och det med rätta. Detsamma har varit fallet i det förflutna när det gällt religion. När Jehova Gud gav Israels nation de tio budorden, förklarade han sig vara ”en Gud som kräver odelad hängivenhet”. (2 Moseboken 20:5, NW) Följaktligen blev Guds folk en nation som ”inte tålde någon konkurrens” från falska gudar. (4 Moseboken 25:11—13, NW; se även 2 Kungaboken 10:16, NW.) Falsk tillbedjan var därför belagd med dödsstraff.

Kom emellertid ihåg att Gud som Suverän sannerligen har rätt att bestämma vad han vill och inte vill tolerera i fråga om religion. Människor har inte denna rätt. När sålunda israeliterna avrättade de onda, demondyrkande kananéerna, gjorde de detta på Guds befallning. (1 Moseboken 15:16; 2 Moseboken 23:23, 24) Men Gud bemyndigade inte israeliterna att fara över land och vatten för att utrota falsk tillbedjan i andra länder. Inte heller fick den kristna församlingen befogenhet att avrätta icke troende.

Det slags intolerans som ledde till döden för Jean Calas — och oräkneliga millioner andra människor — härstammar därför inte från Gud. ”Men nog har väl världen lämnat sådan intolerans bakom sig?” kanske någon säger. Vad lär oss historien? Hur tog intoleransen sin början? Finns det anledning att tro att den kommer att sticka upp sitt fula huvud igen?

De förföljda blir förföljare

Begreppen ”religionsfrihet” och ”åtskillnad mellan kyrka och stat” existerade knappast i forntiden. Forntida härskare betraktades ofta antingen som präster åt den främsta gudomligheten eller som gudar själva. Besegrade nationer anslöt sig till sina erövrares gudsdyrkan eller tilläts fortsätta att dyrka sina egna gudar. Ofta dyrkade olika folk faktiskt samma gudomligheter under olika namn.

Men så förhöll det sig inte med den erövrade judiska nationen. Efter nationens fall år 607 f.v.t. ställde de förskingrade judarna sina värdländers regeringar inför problemet med en religiös minoritet som krävde frihet att dyrka Gud i enlighet med sina egna religiösa lagar. Vad blev resultatet? Ofta bitter förföljelse. När kristendomen kom till, tycktes judarna likväl ha glömt sina egna erfarenheter och blev ivriga förföljare av Kristi efterföljare. — Apostlagärningarna 3:14, 15; 4:1—3; 8:1.

Även kristna följde detta sorgliga mönster. I början blev de utsatta för intolerans från judarna. Snart mötte de motstånd från andra håll. De första kristnas vägran att dyrka hedniska gudar eller förgudade statsöverhuvuden gjorde att de kom i konflikt med centrala och lokala myndigheter i det romerska imperiet.

Med tiden blev det belagt med dödsstraff att bära Kristi namn, och ett stort antal kristna blev dödade. Vågor av förföljelse fortsatte ända fram till år 313 v.t., då de båda kejsarna Licinius och Konstantin den store av politiska skäl utfärdade det så kallade ”Milanoediktet” och därigenom införde religionsfrihet inom det romerska riket. Konstantin gjorde slutligen ”kristendomen” till den gynnade religionen i det romerska riket — ett djärvt försök att stärka det söndervittrande imperiet genom en sammansmältning mellan hedendom och kristendom.

”Kristendomen” splittrades emellertid i rivaliserande sekter. Två städer, Bysans (senare kallat Konstantinopel) och Rom, påstod sig båda vara sätet för den sanna kyrkan. Båda var intoleranta mot dem som hade avvikande åsikter i lärofrågor. De förföljda hade än en gång blivit förföljare.

Katolsk intolerans

Katolsk kanonisk lag säger: ”Tro fullt och fast och tvivla alls inte på att varje kättare eller schismatiker kommer att få del med djävulen och hans änglar i den eviga eldens lågor, om han inte före slutet av sitt liv införlivas med och återförs till den katolska kyrkan.” Och ännu i denna dag lyder de romersk-katolska biskoparnas trohetsed: ”Med all min kraft skall jag förfölja och bekämpa kättare.” På detta sätt har religiös intolerans blivit ett inneboende drag i katolskt tänkande. För att försvara denna inställning framhåller det franska uppslagsverket Dictionnaire de Théologie Catholique: ”I egenskap av beskyddare av den uppenbarade sanningen, tron och moralen kan kyrkan inte tolerera spridandet av någon lära som är skadlig för de rättrognas tro.”

Den katolska kyrkan har därför ofta spårat upp ”kättare”, dömt dem och sedan överlämnat dem till de världsliga myndigheterna för bestraffning. I uppslagsverket The New Encyclopaedia Britannica heter det: ”I kejsartidens kyrka [efter Konstantin] — i synnerhet efter kejsar Theodosius i slutet av 300-talet — blev kätteri ett lagbrott som straffades av staten. Kyrkans fiender betraktades också som imperiets fiender. Sålunda försökte biskoparna vid de kejserliga synoderna från 300-talet till 700-talet få de oliktänkande minoritetsgrupperna förklarade som kättare och undanröja dem som fiender till staten.”

Kyrkan utnyttjade också de världsliga myndigheterna för att ådagalägga sin intolerans gentemot judarna, muslimerna, katarerna och albigenserna (som utsattes för massakrer i ett ”heligt krig” i södra Frankrike i början av 1200-talet), kättare och europeiska protestanter. Det är visserligen sant att denna blodsutgjutelse till största delen skedde genom ”det världsliga svärdet”. Men i sin bulla Unam Sanctam, som utfärdades år 1302, påbjöd påven Bonifatius VIII att ”det världsliga svärdet” måste underordna sig kyrkans ”andliga svärd” och ”brukas i kyrkans tjänst ... under ledning av den andliga överheten”. (The Catholic Encyclopedia, band 15, sidan 126) Den katolska kyrkan kan sålunda inte komma ifrån sitt ansvar för det blod som utgjutits till följd av dess intoleranta religiösa hållning.

Protestantisk intolerans

Den katolska kyrkan har emellertid inte haft monopol på att visa religiös intolerans. Under teologen Johan Calvins ledning utövade protestanterna ett eget skräckvälde. Den schweiziskfödde protestantiske historikern Philip Schaff medgav: ”Till de protestantiska kyrkornas stora skam fortsatte religiös intolerans och till och med förföljelse till döds långt efter reformationen. I Genève omsattes dessa ondskefulla idéer i praktiken av både stat och kyrka, ja, man använde sig till och med av tortyr och godtog barns vittnesmål mot sina föräldrar, och detta med Calvins godkännande.” Och när hans teologiska läror om predestinationen och treenigheten ifrågasattes av Jérôme Bolsec och Miguel Servet, lät Calvin förvisa den förre från Genève och arrestera och döma den senare som kättare. Servet brändes på bål. Också andra ”kättare” brändes till döds i det kalvinistiska Genève, med godkännande av en sådan protestantisk teolog som Theodore Beza.

Också Martin Luther lade i dagen stor intolerans. Han blev inte bara ”notoriskt antisemitisk [judefientlig]”, utan lät också bränna fyra ”häxor” i Wittenberg.

Snart skulle Frankrike och Tyskland komma att slitas sönder av blodiga religionskrig under 1500- och 1600-talen — där illdåd begicks av katoliker och protestanter i lika mån.

Världslig intolerans

”Men nu har människan säkert lärt sig av sina misstag”, kanske du säger. Och kyrkorna har verkligen på senare tid uppvisat en mer tolerant hållning än i det flydda. Men trots detta sägs det i The New Encyclopaedia Britannica: ”Arvet från den kristna intoleransen och de metoder den utvecklade (t. ex. hårda förhörsmetoder eller hjärntvätt) kommer till synes i de moderna politiska revolutionernas intoleranta ideologi och metoder.”

Ja, samtidigt som det i vissa avseenden skett en minskning av den religiösa intoleransen inom kristenheten, har vår generation fått bevittna en våg av politisk och rasistisk intolerans. Sådan världslig intolerans är verkligen ett ”arv från den [avfälliga] kristna intoleransen”. Den nazistiska utrotningen av omkring sex millioner judar är ett exempel på detta. Och Hitler sägs ha rättfärdigat sin intolerans mot judarna genom att säga: ”Jag följer bara samma politik som den katolska kyrkan fört i 1.500 år.” Andra diktatorer efter Hitler har använt sig av hjärntvätt och psykisk och fysisk tortyr i sin kamp mot ideologiska ”kättare”. Jehovas vittnen har till exempel ofta kommit i skottgluggen för sådan intolerans på grund av sin neutralitet i politiska frågor. På Cuba kläddes ett vittne av inpå bara kroppen, rullades in i taggtråd och placerades på ett tak som ett mänskligt bete för hungriga moskiter. I ett annat land blev fem vittnen arresterade och svårt slagna och hotade flera dagar i sträck. En av dem måste föras till sjukhus på grund av skadorna. I tre länder i nordöstra Afrika blev många vittnen arresterade. (Ända upp till fem procent av dem i ett land!) Många blev torterade, och tre blev till och med dödade. Ja, fanatiska politiska härskare har lärt sig mycket av kyrkorna om hur man tystar oliktänkande.

Men skulle det kunna vara så att kyrkorna själva kommer att falla offer för världslig intolerans? Hur djupt rotad är den påstådda toleransen i våra dagar? Och hur förhåller det sig med de ekumeniska strävandena? Är de ett tecken på ökad tolerans eller bara på större likgiltighet i fråga om religion? Och slutligen, hur påverkar allt detta oss som individer? Är det möjligt att ha en stark religiös övertygelse utan att vara intolerant? Dessa frågor kommer att dryftas i följande artikel.

[Infälld text på sidan 6]

”Arvet från den kristna intoleransen ... kommer till synes i de moderna politiska revolutionernas ... metoder”

[Ruta på sidan 5]

Intoleransen har inga gränser

”Få muslimska nationer ... är några mönster i fråga om tolerans. Men är de ensamma om detta? Inkvisitionen och religionskrigen fyllde kristenheten med blod, och de gudfruktiga människor som grundade Förenta staterna betraktade indianerna och de svarta som lägre stående varelser. Samma sak gäller i dag om deras kusiner i Sydafrika. Och vad beträffar dem som dyrkar Förnuftet, så sammanföll olyckligtvis deras välde med giljotinens. ’Vetenskaplig socialism’ [kommunism] har inte gjort bättre ifrån sig, när den haft makten.” — Den franske redaktören André Fontaine i tidskriften Le Monde.

[Bild på sidan 4]

Titelblad till den första upplagan av Voltaires Traktat om toleransen, Paris 1763