Dagens värld — tolerant eller likgiltig?
SOMLIGA anser att vi lever i toleransens tidsålder — en värld där det i de flesta länder är otänkbart att döda eller tortera människor för deras religiösa tro. Men hur djupt sträcker sig egentligen toleransens rötter? Skulle det kunna vara så att den så högt prisade toleransens tidsålder blott och bart är en likgiltighetens tidsålder?
Kampen för religionsfrihet
Religiös tolerans är egentligen en relativt ny företeelse, också inom den västerländska civilisationen. Enligt den etymologiska ordboken Våra ord är det svenska ordet ”tolerans” av franskt ursprung. I det franska verket Vocabulaire de la Philosophie av André Lalande sägs det: ”[Det franska] ordet tolerans började användas på 1500-talet till följd av religionskrigen mellan katoliker och protestanter. Katolikerna började till sist tolerera protestanterna och vice versa.”
I Frankrike upphörde religionskrigen år 1598 genom ediktet i Nantes, varigenom kung Henrik IV gav protestanterna en viss frihet. Men religionsfriheten var ännu inte tryggad i Frankrike. År 1685 upphävde Ludvig XIV detta edikt, och hugenotterna fick uppleva ännu ett sekel då de blev fängslade, sända till galärerna eller dödade. Det var inte förrän franska revolutionen hade satt i gång år 1789 som religionsfrihet började bli garanterad i lag i Frankrike.
I Tyskland upphörde krigen mellan de katolska och de lutherska furstarna i och med religionsfreden i Augsburg år 1555. Genom denna fick emellertid furstarna rätt att bestämma till vilken religion deras undersåtar skulle bekänna sig. Det fanns ingen religionsfrihet för religiöst oliktänkande. Trettioåriga kriget mellan katoliker och protestanter i Europa slutade år 1648, och genom Westfaliska freden utsträcktes religionsfriheten till att gälla även kalvinisterna. Men det var inte förrän år 1781 som ett tyskt toleransedikt garanterade religionsfrihet åt alla icke-katoliker, och även denna frihet var begränsad.
Också i England utkämpades en lång och bitter kamp för religionsfrihet. Katoliker, anglikaner och puritaner turades om att förfölja varandra, allteftersom de kom till makten. År 1689 utfärdades under den protestantiske kungen Vilhelm III det brittiska toleransediktet, men det förbjöd allt predikande mot treenigheten, och oliktänkande förvägrades tillträde till de politiska ämbetena. Under 1700-talet utfärdades olika lagar som undan för undan gav allt större religionsfrihet åt dem som inte var anslutna till den engelska statskyrkan. Men katoliker, judar och oliktänkande berövades vissa medborgerliga rättigheter. Det var inte förrän på 1820-talet som de flesta av dessa restriktioner togs bort, och först år 1880 — för bara hundra år sedan — fick religiöst oliktänkande i England tillåtelse att begrava sina döda i enlighet med sina egna trosuppfattningar.
Ekumenik — tolerans eller likgiltighet?
Det kan följaktligen konstateras att våra dagars till synes toleranta hållning har mycket grunda rötter i historien. Vad är det då som ligger bakom den nu förhärskande toleranta inställningen? Är det ett uppriktigt erkännande av andras rättigheter — eller religiös likgiltighet?
Den romersk-katolska kyrkan är av den senare uppfattningen. The Catholic Encyclopedia uttrycker det rakt på sak: ”Toleransen började först när tron tog slut.” I samma verk sägs det: ”Kyrkan kan därför tyckas vara egendomligt inkonsekvent, ty medan den kräver tolerans och frihet för egen del, har den varit, och är fortfarande, intolerant mot alla andra religioner.”
Vid det ekumeniska andra Vatikankonsiliet som avslutades år 1965 erkände exempelvis den romersk-katolska kyrkan för första gången i historien behovet av religionsfrihet. Men en noggrann läsning av Paul VI:s officiella deklaration angående sådan frihet avslöjar att han var mer intresserad av frihet för den katolska kyrkan i de länder där den hotas än av frihet för icke-katolska religioner. Den nuvarande påvens fasthållande vid Mariadyrkan och prästerligt celibat visar också att hans uppfattning om ekumenik är att protestanterna skall komma tillbaka till den romerska kyrkans sköte.
Beträffande våra dagars ekumeniska strävanden, där det protestantiska och ortodoxa Kyrkornas världsråd spelar en framträdande roll, framhåller The New Encyclopaedia Britannica: ”Nittonhundratalets ekumeniska rörelse har försökt medverka till att överbrygga kyrklig splittring främst genom ett klargörande av icke-teologiska faktorer.” (Kursiverat av oss) Med andra ord är det så att den ekumeniska rörelsen söker förena kyrkorna i alla frågor utom de andliga. Den sysslar med sociala och politiska frågor. Det påstås att Kyrkornas världsråd finansierar ”befrielserörelser” i olika länder. Frälsningsarmén drog sig nyligen ur Kyrkornas världsråd och anklagade det för att vägledas ”av politiska hänsyn i stället för av evangeliet” och för att ge ekonomiskt stöd åt gerillarörelser. Det är därför helt uppenbart att den ekumeniska rörelsens tolerans när det gäller lärofrågor i själva verket är ett tecken på likgiltighet i dessa frågor. Å andra sidan bidrar kyrkans inblandning i politiken ingalunda till att göra den populär i vissa politiska makters ögon.
En stark övertygelse utan intolerans
I M’Clintock och Strongs Cyclopaedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature läser vi: ”Kristi kyrka, i dess renhet, är helt främmande för intolerans och kan därför aldrig befinnas skyldig till förföljelse.” (Kursiverat i originalet) I detta uppslagsverk citeras John Jortin, en engelsk protestant från 1700-talet vars föräldrar var franska hugenotter, som sade: ”Där förföljelsen börjar, tar kristendomen slut.” Det sägs vidare: ”Det var efter det att kristendomen hade blivit etablerad som [det romerska] imperiets religion, och efter det att rikedom och ära hade förlänats dess prästerskap, som förföljelsens ohyggliga ondska nådde ofantliga proportioner och kastade sitt fördärvbringande inflytande över evangeliets religion.”
Ja, det var först sedan avfallet tagit sin början som de ”kristna” förvandlades till intoleranta förföljare. Aposteln Paulus förutsade detta avfall, då han skrev: ”Det skall komma en tid, då människorna inte skall fördra den sunda läran. ... De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna.” (2 Timoteus 4:3, 4, Hedegård) Troslärorna i kristenhetens kyrkor innehåller många sådana myter, och det var just på grund av dessa myter som de avfälliga kristna blev förföljare. Myten om ”tre personer i en Gud” gav till exempel upphov åt våldsam oenighet och förföljelse bland så kallade kristna på 300-talet v.t. De som inte accepterade treenighetsläran fortsatte att bli förföljda århundradena igenom.
Sanna kristna är emellertid inga förföljare. Detta betyder likväl inte att de inte har en stark religiös övertygelse, och inte heller att de inte bekämpar falska läror. Aposteln Paulus angav de sanna kristnas ståndpunkt: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar. Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde.” — 2 Korintierna 10:4, 5.
Jehovas vittnen använder likaså bibelns sanningar som sina enda vapen för att riva ner starkt förskansade människogjorda religiösa myter. Men de använder sig aldrig av tvångsmetoder, och inte heller förföljer de dem som inte är av samma åsikt, fastän de själva har fått utstå grym förföljelse från religiösa och politiska makthavare. De följer Paulus’ råd: ”Återgälda ingen med ont för ont. Sörj för ting som är fina i alla människors ögon. Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” — Romarna 12:17—19.
Somliga kanske emellertid vill göra gällande att Jehovas vittnen i själva verket är intoleranta, eftersom de ur församlingen utesluter sådana som handlar orätt och individer som inte håller fast vid deras religiösa tro. Denna anordning har emellertid inte sin grund i några mänskliga normer eller personliga fördomar. Det är Gud som befaller de kristna att utesluta sådana som handlar orätt. (1 Korintierna 5:9—13) Men det är inte alls så att Jehovas vittnen svärtar ner, baktalar eller trakasserar de uteslutna på något sätt. De följer endast bibelns befallning att sluta upp att umgås med sådana personer. På detta sätt bibehålls den kristna församlingens renhet såväl som dess identitet. Hur skiljer sig inte detta handlingssätt från det som praktiserats i kyrkorna, där man skoningslöst spårat upp och förföljt oliktänkande!
Religionen får skörda vad den sått
Aposteln Paulus sade en gång: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” (Galaterna 6:7) Detta är sannerligen tillämpligt på religiösa organisationer som århundradena igenom har visat intolerans mot andra.
I bibelns sista bok framställs den falska religionen som en sköka som begår ”otukt” med ”jordens kungar”. (Uppenbarelseboken 17:1, 2; 18:9) Detta har avseende på det sätt varpå religionen har sålt sig till politiken i stället för att lyda Jesu befallning att inte vara ”någon del av världen”. (Johannes 17:16) Bibeln förutsäger att religionsfientliga politiska element kommer att tröttna på den religiösa inblandningen och vända sig mot religionen. Jehova Gud kommer att använda dessa politiska element som ett redskap för att verkställa ”domen över den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt” och utkräva ”sina slavars blod ... av hennes hand”. — Uppenbarelseboken 19:2; 17:16, 17.
I och med detta oväntade angrepp mot religionen kommer intoleransen att blomma upp som aldrig tidigare i historien. Inte heller de sanna kristna kommer att undgå att drabbas av det raseri från gudsfientliga samhällselement som tillintetgörelsen av den falska religionen kommer att utgöra upptakten till. Men det därpå följande angreppet mot Guds trogna folk kommer att leda fram till Guds ingripande. Han kommer helt enkelt inte att tolerera sådana ”kungar”, ”militärbefälhavare” och ”starka män” som går till angrepp mot hans folk på jorden! — Uppenbarelseboken 19:17—21; 17:14.
Alla getlika, intoleranta förföljare kommer att ”gå bort till evigt avskärande”. Men till sina fårlika efterföljare, av vilka många blivit utsatta för intolerant förföljelse, kommer Kristus att säga: ”Kom, ni som har välsignats av min Fader, ta i arv det rike som har varit berett åt er från världens grundläggning.” (Matteus 25:31—46) Äntligen kommer de sanna kristnas bön att bli besvarad, nämligen: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” — Matteus 6:9, 10.
Var kommer du att stå, när intoleransen mot religionen når sin höjdpunkt? Du har inte råd att vara likgiltig. Som aposteln Paulus förklarade i Romarna 9:22, 23: ”Om nu Gud, fastän han ville lägga sin vrede i dagen och göra sin makt känd, i stor långmodighet har haft fördrag med vredens kärl, som gjorts lämpade för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl.” Ja, att Gud har ”haft fördrag” med ondskan har tjänat ett gott syfte: Det har gett rättsinniga människor tid att ta ståndpunkt för det som är rätt. Men Gud har satt en tidsgräns för sin tolerans av det onda. (Apostlagärningarna 17:30, 31) Alla bevis pekar på att denna period av tolerans nu håller på att ta slut. Bibeln uppmanar dig därför att gå ut ur den falska religionen, innan det är för sent! — Uppenbarelseboken 18:4, 5.
Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa dig att göra dig fri från den falska religionen, som har lagt i dagen sådan intolerans århundradena igenom. Studera bibeln med Jehovas vittnen. De kan hjälpa dig att i den finna ett underbart hopp, hoppet att få leva för evigt på en paradisisk jord, där människors intolerans mot varandra kommer att höra det förgångna till.
[Bild på sidan 8]
Jehovas vittnen använder bibelns sanningar, inte våld, för att bekämpa falska läror
[Bild på sidan 9]
Politiska makter kommer att vända sig mot världsligt sinnade religioner, som i Uppenbarelseboken symboliseras av en sköka