Skämtsamma spratt — hur lustiga är de?
EN ARBETARE var i färd med sin sysselsättning, hängande utanför ett hotellfönster högt uppe på elfte våningen. Han var naturligtvis ordentligt fastspänd i en säkerhetssele. Han ropade på en vän inne i hotellet att denne skulle komma till det rum där han befann sig. När vännen kom in i rummet och tittade ut genom fönstret, fick han se en förfärande syn. Säkerhetsselen lossnade, och med ett skrik försvann arbetaren ur kamratens åsyn.
En hemsk tragedi? Nej, ett skämtsamt spratt. Det fanns en bred avsats just nedanför den plats där arbetaren hängde, och kuddar hade placerats där, så att han skulle kunna ”falla” ner på avsatsen utan att skada sig. Lustigt? Inte för den som trodde att han precis hade sett någon störta 11 våningar ner mot sin död.
En lördagsförmiddag begav sig en man tillbaka till den maskinverkstad där han arbetade för att plocka undan sina verktyg. Han skulle gå på bröllop på eftermiddagen och var klädd i sin bästa kostym. Hans arbetskamrater visste att han skulle komma. För att få sig ett skratt lurpassade de därför på honom och slängde in honom i duschen med kostym och allt. Ännu ett skämtsamt spratt, men var det lustigt? Inte för den här mannen, vars kostym blev fördärvad.
Bibeln omnämner skämtsamma spratt. Den säger: ”Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrar sin nästa och sedan säger: ’Jag gjorde det ju på skämt.’” (Ordspråksboken 26:18, 19) Men skämtsamma spratt är inte ovanliga, inte ens bland kristna. Varför inte det? Kanske därför att somliga menar att de får människor att skratta och att de livar upp deras tillvaro. Är du av samma mening? Om det är så, begrunda då några händelser ur verkliga livet sedda ur offrets synpunkt.
När det slutar olyckligt
För inte så lång tid sedan var det en upptågsmakare i en mörklagd biolokal som skrek: ”Elden är lös!” Det blev panik och vild rusning. Fem människor dödades, och femtio skadades.
En ung äkta man begav sig till sitt arbete en morgon men fann firman stängd på grund av dåligt väder och återvände hem. Hans hustru befann sig i duschen, när hon hörde honom återvända. Eftersom hon misstänkte att det var en inbrottstjuv, svepte hon en handduk runt sig, tog ett skjutvapen och gick för att undersöka saken. Den äkta mannen, som ville skämta och spela henne ett spratt, gömde sig. När hon närmade sig, hoppade han fram och skrek: ”Buu!” Hans vettskrämda hustru sköt honom.
Det är sant att inte alla skämtsamma spratt slutar med tragedi. Men alla skämt kan sluta olyckligt, vilket Fredrik upptäckte. Han planerade att låna en liten motorcykel under sin semester. Han måste därför komplettera sitt körkort. Detta innebar att han måste avlägga ett skriftligt och ett praktiskt prov. När detta var gjort, väntade han på hur det hade gått. Inom kort anlände ett brev — som i eftertryckliga och oförsynta ordalag upplyste honom om att han hade misslyckats.
Fredrik blev beklämd. Han hade ansträngt sig kraftigt, och nu var en del av hans semesterplaner fördärvade. Han kände sig också bestört, eftersom han visste att han hade klarat sig ganska bra på proven. Och han blev irriterad på myndigheterna, eftersom deras brev var så ovänligt. Senare avslöjade en nära vän, som såg att han var nedstämd, att brevet var en förfalskning. Vännen hade skrivit brevet själv! Han trodde att Fredrik omedelbart skulle förstå att det bara var ett skämt. Men Fredrik hade inte gjort det. För honom hade det i stället blivit en obehaglig upplevelse som inte alls var lustig.
Robert var ett annat offer. En söndagsmorgon fick han ett telefonsamtal, och han blev inbjuden att tala till en kyrklig grupp på hans ort. Eftersom han fick tid att tänka över denna inbjudan, ändrade han vad han hade planerat, diskuterade inbjudan med andra och gjorde efterforskningar om vad han skulle säga. När han ringde upp för att tacka ja, fann han att denna inbjudan var ett skämtsamt spratt — som han hade blivit utsatt för av någon han aldrig träffat, eftersom han var nyinflyttad i detta område.
Vad blev Roberts reaktion? ”Jag kände mig uppbragt över att min tid och min energi hade förslösats”, sade han. ”Jag upplevde intensivt hur oansvarigt och ovänligt ’skämtet’ var. Jag kände mig också generad över att jag hade förslösat andra människors tid på ett fantasiföretag. Och jag bestämde mig för att vara försiktig i fortsättningen när jag hade att göra med denne upptågsmakare.”
Innebär detta att Robert och Fredrik tar sig själva alltför allvarligt eller att de inte kan tåla ett skämt? Vad tycker du? Tycker du om att bli narrad? Bör en person som har mycket att göra rycka på axlarna åt att hans och andra människors tid förspillts på ett oansvarigt sätt? Kan du finna att det ligger någon humor i att bli deprimerad och besviken, även om det bara är fråga om några timmar? Eller vad skulle du ha sagt om någon av dina släktingar hade blivit dödad eller skadad i den vilda rusningen i biolokalen? Sådana skämtsamma spratt kränker sannerligen följande viktiga bud: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” — Lukas 6:31.
Du kanske säger: ”Men de här skämten tog helt enkelt en olycklig vändning.” Det är sant. Men Alf, som arbetar tillsammans med en grupp livliga ungdomar, säger att skämtsamma spratt ofta tar en olycklig vändning. Han nämner hur några ungdomar som skulle ”välkomstskända” en nykomling i arbetet allvarligt skadade dennes bröstben, så att han hade svårt att andas en tid och blev tvungen att utebli från arbetet några dagar. Andra använde sprejflaskor för att spruta vatten på varandra, vilket resulterade i ögonirritationer. De hade glömt att flaskorna tidigare hade innehållit kemikalier. ”Skämtsamma spratt är helt enkelt inte värda besväret”, säger Alf. ”Där jag arbetar är de flesta människor hänsynsfulla nog att inte ägna sig åt dem längre.”
Varför spelar människor varandra spratt?
Det finns många svar på denna fråga. Somliga människor har ett överutvecklat eller till och med förvridet sinne för lustigheter och har svårt att lägga band på sig. Fredrik tror inte att det skämt han blev utsatt för berodde på något dåligt motiv. Hans vän ville helt enkelt ha lite roligt. Robert menar att den upptågsmakare som lurade honom ”helt enkelt försökte liva upp tillvaron lite grann”. Och Alf betraktar skämtsamma spratt som ett uttryck för ungdomlig uppsluppenhet.
Alf nämner också en annan faktor: lusten att vilja överträffa varandra. ”Någon börjar med en viss handling”, säger han, ”och hans offer måste ge igen till varje pris. Sedan blir alla uppspelta, och saker och ting tar en olycklig vändning. Någon sprutar till exempel lite vatten på en kamrat. För att ge igen måste kamraten tömma en hink vatten över upptågsmakaren. Sedan måste upptågsmakaren för att hålla jämna steg knuffa sitt offer fullt påklädd i en simbassäng!”
Sten, som förut var snickare, kommer ihåg hur en av hans arbetskamrater, som var ganska naiv, blev en naturlig måltavla för upptåg och spratt. I synnerhet två arbetskamrater tyckte om att utsätta honom för sådant. Varför det? Sten kan tänka sig två möjliga orsaker. ”Det berodde kanske på att han var mycket naiv och att det var ett lätt sätt att få sig ett skratt”, säger han. ”Eller det kan vara så att de försökte få honom att bli mera hårdhudad.”
Om det senare var deras motiv, lyckades man då med detta? ”Nej”, säger Sten. ”Han blev nervös och misstänksam mot alla. Det hade en mycket negativ inverkan på hans personlighet och hade dessutom en osund inverkan på de andra arbetarna.”
Kom ihåg aposteln Paulus’ ord: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Galaterna 6:10) Följer sådana som ägnar sig åt upptåg och spratt detta råd? Knappast.
Kan vi tillägna oss ett bättre synsätt?
Det är utmärkt med humor i rätt sammanhang. Världen skulle vara en tråkig plats utan humor. Ett skämtsamt yttrande kan minska spänningen eller hjälpa till att förjaga nervositet. Att skämta med människor, ja, även att lättsamt retas med dem, kan vara ett tecken på tillgivenhet. Men humor kan också såra. När retsamheten riktar uppmärksamheten på någons svagheter eller misslyckanden, är den illvillig. Dessutom är det avgjort ovänligt att iscensätta upptåg och spratt som gör att människor blir förvirrade, förödmjukade, förda bakom ljuset, skrämda, misstänksamma mot andra eller generade — även om det bara är fråga om en kort tid. Detsamma kan sägas om upptåg och spratt som förstör någon annans kläder eller andra ägodelar eller som orsakar någon mycket besvär genom att värdefull tid går till spillo eller att någon hindras eller fördröjs i fråga om att utföra någon planerad verksamhet. Och bibeln säger: ”Bli hänsynsfulla mot varandra.” — Efesierna 4:32.
En skämtlysten person kanske protesterar: ”Men jag har ingenting emot att man spelar mig spratt. Varför skulle andra ha något emot att jag spelar dem spratt?” Ja, det är sant att vi alla bör kunna skratta åt oss själva ibland. Och vi bör finna nöje i att skratta tillsammans med varandra. Men att skratta åt någon, därför att denne hamnat i en pinsam situation, är okristet. Dessutom kan vi aldrig i förväg vara säkra på hur vårt offer kommer att känna sig. En man utsatte de flickor han arbetade tillsammans med för ett litet skämt. De första flickorna tog det ganska bra och skrattade tillsammans med honom. Den sista flickan, som inte mådde särskilt bra, tog illa upp. Hon blev arg och sårad, och skämtet var inte längre lustigt.
Kom ihåg att bibeln uppmuntrar oss att visa ”medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet”. (1 Petrus 3:8) Även om du själv inte har något emot att vara föremål för skämtsamma spratt, är det så att de flesta inte vill utsättas för sådant. Din ”medkänsla” kommer att hjälpa dig att ta hänsyn till deras känslor. Det förhållandet att du kanske tycker om att spela någon ett spratt gör inte att det är rätt. Att vara ”ödmjuk i sinnet” kommer att hjälpa dig att inse detta. Och att vara ”ömt medlidsam” kommer sannerligen att hindra dig från att önska försätta din medmänniska i en pinsam situation.
Om andra i din omgivning ägnar sig åt upptåg och spratt, kan det kräva moraliskt mod att vägra att bli inblandad. Om någon spelar dig ett spratt, kan det krävas självbehärskning av dig att inte ge igen. (Galaterna 5:22, 23) Och om någon har för vana att vara en upptågsmakare, kan det vara klokt att helt enkelt undvika dennes sällskap. Andra kanske säger att du tar saker och ting för allvarligt. Men det händer alltför ofta att skämtsamma spratt tar en allvarlig vändning.
Fredrik, offret för det förfalskade brevet, fick själv lära sig en läxa i fråga om skämtsamma spratt för några år sedan. Han besökte ett gift par, som han kände väl, och eftersom hustrun fortfarande var ute, gömde han sig för henne i sovrummet. När hustrun kom hem, såg hon sig omkring efter honom, eftersom hon misstänkte att han fanns där. När hon inte fann honom, gick hon in i sovrummet. Hon stod framför en byrå, när Fredrik sträckte sig fram under sängen och grep henne om fotleden. Hon skrek och stod där som förstenad. Hon blev så vettskrämd att Fredrik själv blev rädd. ”Jag lärde mig min läxa”, sade han. ”Jag kommer aldrig att upprepa den sortens skämt igen.”
Vilket klokt beslut! Det är ett beslut som var och en som vill visa hänsyn och omtanke mot sin medmänniska skulle göra väl i att fatta.
[Infälld text på sidan 13]
Att skratta tillsammans med andra är utmärkt. Att skratta åt dem kan vara mycket ovänligt
[Infälld text på sidan 14]
Hur kristet är det att förödmjuka, skrämma eller göra andra generade, så att du kan skratta åt dem?
[Infälld text på sidan 15]
Erfarenheten visar att skämtsamma spratt ofta tar en olycklig vändning