Gandhi — vad formade denne man?

FÖR att förstå Gandhi måste vi återuppliva två händelser som tidigt kom att forma hans tänkande. Låt oss gå tillbaka till året 1869 i staten Gujarat i västra Indien. Heta, torra vindar åtföljda av våldsamma översvämningar utarmar detta område. Där föddes Gandhi och växte upp i en välbärgad familj som, i likhet med de flesta människor i Gujarat, var stolt över att ha många bramaner (medlemmar av den prästerliga kasten) inom sin stats gränser. Hindusamhället är av tradition uppdelat i fyra större kaster eller klasser, med tydliga rangskillnader sinsemellan. (Se rutan på sidan 5.)

Vid 18 års ålder stiger Gandhi på tåget till Bombay på väg till England för att studera juridik. Han lämnar bakom sig sin barndomshustru Kasturbai och en son. Innan han går ombord på SS Clyde, kallar kastens äldste till sig Gandhi och säger honom med all önskvärd tydlighet att om han fortsätter till England kommer han formellt att uteslutas ur sin kast. Varför? ”Där måste man äta och dricka tillsammans med européer”, hävdar de. ”Jag tror inte alls att det är emot vår religion att åka till England”, svarar han. Hans kastäldste anser det vara tabu att beblanda sig med den vite mannen, som är oren på grund av att han äter kött och dricker alkoholhaltiga drycker. Gandhi protesterar och säger att detta är en form av omvänd kastdiskriminering. De låter sig emellertid inte bevekas av Gandhis argument, och han lämnar Indien utstött från sin kast vaiçya (bestående av jordbrukare och handelsmän).

Livet i England är inte lätt för Gandhi. Han är inte bara utlänning, utan dessutom en indier ”från kolonierna”, och han kan bara umgås i utkanterna av det brittiska samhället. Gandhi är förbryllad, eftersom de som diskriminerar honom kallar sig kristna. Han har redan bildat sig en uppfattning om kristendomen: ”Jag utvecklade en sorts motvilja mot den”, skrev han. ”Och det av vissa orsaker. På den tiden brukade de kristna missionärerna [i Indien] stå i ett gathörn nära skolan ... och ösa ur sig skymfande ord om hinduerna och deras gudar. Jag kunde inte tåla detta.” Likaså finner Gandhi det svårt att uthärda den diskriminerande behandling han utsätts för av ”kristna” i England. Hur lyder hans dom? ”Jag älskar Kristus, men jag föraktar de kristna, därför att de inte lever som Kristus levde.”

Gandhi lämnar England med en juridisk examen och försöker öppna praktik i Sydafrika. Där möter han rasfördomar redan från början. Trots sin förstaklassbiljett blir han bortkörd från tågkupén och tillsagd att han måste färdas i en vagn som är reserverad för färgade. Gandhi protesterar för döva öron. Han blir med våld avkörd från tåget och får tillbringa natten i väntsalen.

Ett viktigt beslut

Den natten beslöt han sig för att aldrig ge vika för våld och aldrig ta till våld för att nå sitt mål. När han tänkte tillbaka på denna händelse, skrev han: ”De svårigheter jag fick utstå var bara ytliga, endast ett symptom på en djupare liggande sjukdom — rasfördomar. Jag skulle försöka att om möjligt utrota denna sjukdom och utstå svårigheter om så krävdes.”

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka och undersöka dessa två händelser som kom att forma Gandhis liv. I det första fallet blir Gandhi, innan han beger sig till England, förkastad av sitt eget folk på grund av sin önskan att umgås med den vite mannen. I det andra fallet är det den vite mannen som kastar av Gandhi från tåget på grund av hans hudfärg. Det som gjorde Gandhi så upprörd var inte bara att han själv kände sig sårad eller förödmjukad; det var den kräftsvulst som låg bakom — människors omänskliga behandling av varandra på grund av olikheter i fråga om hudfärg.

Längre fram skrev han: ”Så länge de vita raserna har detta förakt för färgade människor, så länge kommer vi att ha problem.” Intressant nog är Gandhis uttalande precis lika tillämpligt på indierna själva, som i tusentals år har vidmakthållit ett kastsystem som till en del är grundat på olikheter i fråga om hudfärg. I denna segregation stod nu indier mot indier, bramaner mot kastlösa.

Självaktning för de ”oberörbara”

Vid sin återkomst till Indien fann Gandhi hatiska klassmotsättningar och skrankor som uppammats av kastsegregationen. Hur kan vi fördöma britterna, sade han, när vi själva uppför oss orätt mot våra kastlösa bröder? ”Jag betraktar det system i vilket somliga är oberörbara som hinduismens största skamfläck”, sade han. Genom att sanktionera att somliga betraktades som oberörbara hade hinduismen syndat, enligt Gandhi.

Gandhi tog upp kampen för de kastlösa. Han levde tillsammans med dem. Han åt tillsammans med dem. Han tvättade deras toaletter. Han försökte återge dem deras självaktning. Han gav dem ett värdigt namn — de var inte längre kastlösa eller ”oberörbara”, utan kallades harijan, guden Visjnus folk. ”Det är nödvändigt för oss hinduer att ångra det orätta vi gjort, ... vi måste återbörda till dem det arv vi berövat dem”, skrev han.

Vad var det arv som enligt Gandhi tillhörde en harijan? Människovärde, alla människors fundamentala arvedel. En harijan vill helt enkelt bli behandlad som en människa och inte som ett djur, hävdade han. Vem berövade honom denna rättighet? Hans medhinduer, enligt Gandhi. ”De grymmaste brott historien känner har begåtts under religionens täckmantel”, sade han. Han fick hela Indien att blygas genom att vägra att gå in i de stora templen, vars grindar i århundraden hade varit stängda för hinduiska tillbedjare av de lägre kasterna. ”Det finns ingen Gud här”, sade han till de församlade människomassorna. ”Om Gud fanns här, skulle alla få komma in.” En gång kom en tydligen ganska välbärgad missionär till Gandhi för att få råd om hur han skulle hjälpa de kastlösa i Indiens byar. Gandhis svar var en utmaning till kristendomen: ”Vi måste kliva ner från våra piedestaler och leva tillsammans med dem — inte som utomstående, utan som en av dem på allt sätt, och dela deras sorger och problem.”

”I icke-våldets lexikon finns det inte något sådant som en ’yttre fiende’”, sade Gandhi. När världens själva framtid står på spel, som en modern författare uttryckte det, är alla skiljaktigheter ”interna”, och om vårt mål är att rädda mänskligheten, måste vi respektera allas människovärde. Segregation på grund av kast hämmar denna respekt, och därför får människor lida. Detta lidande sker inte längre i tysthet. Det återspeglas i statistiken över brottslighet och våld. Detta väcker vissa frågor: Fungerar Gandhis ideal i praktiken? Hur förhåller det sig med icke-våldet i Indien? Hur praktiska är Gandhis idéer för världen i allmänhet?

[Ruta på sidan 5]

Kast och hudfärg

Hinduernas teologiska skrifter, Mahā-Bhārata, säger:

1. ”De som tillhörde brāhmana [den högsta kasten, bestående av präster och lärde] var vita;

2. de som tillhörde ksatriya [den andra kasten, bestående av krigsmän och adelsmän] var röda;

3. de som tillhörde vaiçya [den tredje kasten, bestående av jordbrukare och handelsmän] var gula,

4. och de som tillhörde çūdra [den fjärde kasten, bestående av kroppsarbetare] var svarta.”

Under dessa och avskilda från samhällsstrukturen fanns de orena, de oberörbara.

Beträffande detta kastsystem rapporterade tidskriften The Hindu:

”Mandalkommissionen har varnat oss för att tro att kastsystemet var på utdöende. ... Om religionen någonsin har använts som ett opium för folkmassorna, har det skett i Indien. En liten prästklass har genom att försåtligt forma det stora flertalets tänkesätt i långa tider hypnotiserat dem att ödmjukt acceptera slavens roll. ... Eftersom kasten formar och styr varje aspekt av individens liv, säger kommissionen, har detta lett till en situation, där de lägre kasterna har kommit på efterkälken, inte bara socialt sett, utan också i pedagogiskt, ekonomiskt och politiskt avseende. Men de högre kasterna har gått framåt inom alla områden.” — 4 maj 1982.

[Ruta på sidan 6]

Om du är kastlös

● Sopar du gatorna, städar toaletter eller tar hand om döda djurkroppar

● Kan du inte gå in i ett hem som tillhör någon av de högre kasterna. Bramanerna tillåter dig inte att gå in i ett hinduiskt tempel

● Kan dina barn inte gifta sig med någon av en annan kast

● I städerna tillhör du de egendomslösa — de som lever i kåkstäder och saknar det mest elementära när det gäller mat, vatten och husrum

Diskriminering av ”oberörbara” har varit förbjudet i indisk lag sedan 1950. Men en nyligen utförd undersökning som omfattade omkring ett tusen byar runt om i Indien avslöjade att om du var kastlös, skulle 61 procent av de övriga människorna inte låta dig använda deras brunn; 82 procent skulle inte tillåta dig gå in i templet; du skulle förvägras husrum av 56 procent; 52 procent av tvättarna skulle förvägra dig sina tjänster, och 45 procent av barberarna skulle vägra att raka dig