Icke-våld i en våldspräglad värld
ATT leva i Bombay är att leva i ständig trängsel. På dagarna myllrar det av folk på gatorna. På nätterna sover mer än hundra tusen människor på trottoarerna.
De flesta av Indiens städer och samhällen är på det sättet: Människorna är trångbodda och oerhört fattiga. Det råder stor brist på bostäder och rent vatten. Maten är mycket dyr.
Tänk dig för ett ögonblick att du bor i ett rum som är 3 gånger 4 meter — tillsammans med fem till åtta andra! Olika hörn av rummet hyrs ut, eller också kanske människorna sover i skift. Du tillbringar det mesta av ditt liv på gatorna eller på trottoarerna. Varje morgon går du till ortens brunn och hämtar upp en hink vatten. Vattnet är förorenat. Du arbetar många timmar med tungt kroppsarbete, men pengarna du tjänar räcker knappast till mat för dagen för din familj. Du kan inte förändra din situation hur du än försöker. Du ser dagligen hur människor dör runt omkring dig på grund av hunger och sjukdomar. Du har en känsla av vanmakt och hjälplöshet.
Men du har åtminstone någonstans att bo. Du har ett hem. Men som alltid finns det ett annat Indien: Människor som inte har någon plats de kan kalla sin egen tar sin tillflykt till skrymslen och vrår i närheten av rännstenar och vägkanter. De bildar samhällen av egendomslösa. Där finns både gamla och unga, kvinnor och spädbarn, halvnakna och döende. De är människor som aldrig har haft tillräckligt att äta. Allt de önskar är att klara livhanken ännu en dag.
Detta är inte någon angenäm bild. Naturligtvis finns det i Indien, som på andra håll, människor som är rika och välutbildade. Men de är i minoritet. I den ständiga befolkningsökningen har de fattiga kommit att vida överträffa de rika i antal. De rikas skrytkonsumtion, som står i bjärt kontrast till de fattigas kamp för överlevnad, bäddar för våld.
En anda av våld
”Insnärjt i stagnationens och förändringens tilltrasslade trådar är Indien nu ett våldspräglat, grymt, ruttet samhälle”, säger Bhabani Sen Gupta i sin artikel ”Är Indien civiliserat?” I Indien blir fortfarande tusentals unga gifta kvinnor årligen brända levande av sina män och deras släktingar för att de inte har kunnat medföra tillräckligt stor hemgift. Omkring två millioner kvinnor blir våldtagna. Hundratusentals andra brott begås. Femtio tusen personer, av vilka de flesta är unga män och kvinnor, begår självmord i sin besvikelse och förtvivlan. År 1978 förekom 96.488 upplopp. Brottsstatistiken för landet i stort är mycket knapphändig efter 1978. Men av de fragmentariska rapporter som finns att tillgå framgår det tydligt att brottsligheten fortsätter att öka i oförminskad skala.
Den indiske sociologen S. C. Dube tror att denna anda av brott och våld uppammas av den stora klyftan mellan vad folk behöver och vad de verkligen får, och av de privilegierades beslutsamhet att undanhålla sina växande rikedomar från de sämre lottades allt starkare krav på ökad andel.
Våldsdåd och grymheter är inte bara begränsade till städerna, utan ökar också lavinartat på den indiska landsbygden. Den höga förekomsten av våldsbrott på landsbygden är resultatet av den ”allt bredare klyftan mellan jordägarna och de jordlösa arbetarna”, hävdar den indiske ekonomen B. M. Bhatia. Följden har blivit en hög tribut i form av liv, egendom och värderingar. ”De svaga och de fattiga har inte längre lust att underkasta sig de mäktigas och de rikas makt och begär. De har börjat slå tillbaka och bevaka sina rättigheter. Till de rikas traditionsenliga våld fogas nu de fattigas nyvaknade våld”, skriver Gupta.
En förbleknad dröm
”Jag måste ... till mitt sista andetag hoppas att Indien kommer att göra icke-våldet till sin trosbekännelse, slå vakt om människans värdighet”, skrev Gandhi år 1938. Fyrtiosex år senare vacklar det indiska samhället under våld av många slag. Och det ”har inte heller lyckats slå vakt om människans värdighet”, hävdar Gupta.
Trots populariteten hos Gandhis budskap har ”exempellöst våld genomsyrat landet, och banditväsen, våldtäkt och rån har blivit ordningen för dagen”, enligt The Times of India.
Detta omdöme om Indien är tillämpligt på andra delar av världen. Utbildning, som förvägras många indier, är tillgänglig för människor i många andra länder. Ändå är också den övriga världen skyldig till de av Gandhi uppräknade sju samhällssynderna — ”politik utan principer, välstånd utan arbete, njutning utan samvete, utbildning utan karaktärsfasthet, handel utan moral, tillbedjan utan offer och vetenskap utan mänsklighet”. Ja, Gandhis ideal om en värld grundad på icke-våld har blivit en förbleknad dröm.
Man beräknar att Indiens befolkning inom 15 år kommer att uppgå till en milliard. Av dessa kommer 600 millioner att vara fattiga. Det kan komma att finnas mellan 30 och 50 millioner arbetslösa ungdomar. Sådan statistik gör att framtiden ser dyster ut.
Gandhis upphöjda budskap om icke-våld har inte lyckats slå verklig rot i Indien, där det spirade upp. Varför inte det? Misslyckandet ligger inte i budskapet. Inte heller ligger felet hos Gandhi. Hans avsikter var säkert goda. Men Gandhi var bara en människa. Han kunde bara lära ut vissa saker till vissa människor. Människor glömmer lätt vad de lär. Historien bär vittnesbörd om detta faktum.
Betyder detta att det är omöjligt för människor att konsekvent vara fredliga? Vem är i stånd att lära inte bara indierna, utan människosläktets alla raser, att leva i fred? Vilken form av undervisning skulle detta kräva? Kommer vi någonsin att få uppleva en värld utan våld?
[Bild på sidan 8]
En typisk gatubild i en indisk stad