Hitler — borta men inte bortglömd

FREDAGEN den 26 september 1980 hade varit en varm och solig dag i södra Tyskland. Fram emot kvällen, omkring en kvart över tio, hade luften emellertid blivit en smula kylig. Vid Münchens berömda Oktoberfest höll besökarna just på att lämna de stora öltälten och strömmade mot utgångarna. Plötsligt syntes ett kraftigt ljussken nära en av huvudutgångarna. En kraftig explosion skar genom luften och efterlämnade 13 döda och mer än 200 skadade.

Det visade sig senare att den person som låg bakom detta terroristdåd hade nynazistiska anknytningar. Endast åtta veckor tidigare hade ett liknande högerextremistiskt angrepp krävt över 80 människoliv, då en sprängladdning detonerade på järnvägsstationen i Bologna i Italien. Också Frankrike upplevde vid samma tid den värsta vågen av antisemitiska våldsdåd sedan andra världskriget.

För de flesta människor är nazism (eller nynazism) och Hitler nästan synonyma begrepp, och händelser som dessa har därför hållit Hitler levande under årens lopp, åtminstone i nyhetsmedia. Dessutom har de nynazistiska terrordåden begåtts innan de gamla ännu har fallit i glömska. Faktum är att i december 1983 var, enligt den tyska tidningen Nürnberger Nachrichten, 35 personer, däribland 10 domare och allmänna åklagare, ”fortfarande sysselsatta med att samla, kollationera, utvärdera och till domstolar hänskjuta allt tillgängligt material över nazistförbrytelser [som begåtts under Hitlertiden]”. Det hette vidare: ”Det finns ... fortfarande 129 mål som väntar på avgöranden. ... Över 1.700 processer pågår fortfarande.”

Allt detta torde till största delen vara obekant för den stora allmänheten. Men det finns andra händelser som på ett mycket verkningsfullt sätt har återupplivat sådana minnen från nazisttiden som millioner människor försökt glömma. Tänk till exempel på ”Förintelsen” — en TV-serie som gick för några år sedan — eller på den sensationella rapporten år 1983 att en känd tysk veckotidning hade lyckats komma över Hitlers personliga dagböcker. Denna nyhet, som av somliga betraktades med skepsis, blev världsbekant, då dagböckerna visade sig vara falsarier. Med tydlig avsmak och besvikelse i rösten sade en tysk: ”Skall denne Hitler aldrig sluta upp att göra narr av oss?”

Det är inte så underligt att det i den kanadensiska tidningen Toronto Star sades: ”Vi fortfar att uppröras, men på samma gång fascineras, ja rentav hypnotiseras, av både Führern och hans regim.” En tysk tidning pekar på en möjlig orsak: ”Floden av publikationer om Tredje riket tycks öka med avståndet i tiden. Det finns nu över 20.000 titlar över detta tema, och inte ens experter har längre någon möjlighet att känna till varje enskilt verk.”

Varför är människor världen utöver så fascinerade av Hitler och Tredje riket? Är detta intresse, jämte de ”alltmer militanta” nynazistiska grupperna, som de kallas i tidskriften Der Spiegel, ett förebud om att historien kommer att upprepa sig? I vissa nynazistiska skrifter förkunnar man stolt: ”Vi är inte en kvarleva från gårdagen, utan en förtrupp för morgondagen.” Det är således inte utan skäl som många människor frågar sig: ”Skulle det kunna hända igen?”