Bushmannen — Afrikas mästare i överlevnadsförmåga

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

”DEN siste bushmannen”. Detta stod att läsa i en inlaga till den sydafrikanska tidningen The Star för 26 oktober 1983. Artikeln fortsatte: ”En gång strövade miljoner bergsbushmän omkring i Kapprovinsens, Natals och Transvaals bergsområden.” Men nu verkade det som om allt som fanns kvar av detta en gång så stolta folk var en kortväxt gammal man vid namn Japie Mabinde.

Tusentals av Japie Mabindes folk lever emellertid fortfarande kvar i den närbelägna Kalahariöknen. Hur de har lyckats överleva trots folkmord och många strapatser är en spännande berättelse.

Krig med svarta och vita

När de svarta afrikanska stammarna började tränga in i södra Afrika, fann de att dessa områden redan var bebodda av bushmännen — ett ovanligt småväxt folk, vars kroppslängd i genomsnitt bara är omkring 150 centimeter. Bushmännen skiljer sig också från de svarta afrikanerna genom sin lite gulaktigare hudfärg.

De svarta och gulbruna stammarna levde en tid fredligt tillsammans i samma land. De svarta lärde sig att respektera bushmännen på grund av deras kunskap om landet och dess djurliv. Det fanns till och med ett gammalt sesutoordspråk som löd: ”Bushmannen är läraren.” Men den fredliga samexistensen varade inte så länge.

På 1600-talet anlände vita kolonisatörer, som sköt och drev bort de vilda djuren — bushmännens så uppskattade föda. Bushmännen hämnades genom att stjäla de vitas boskap. Vad blev resultatet? Ett bittert krig mellan bushmännen och de vita nybyggarna utbröt, och det varade i nästan 200 år. Så kom året 1802, då en hungersnöd fick de svarta stammarna att börja strida sinsemellan. Bristen på land och föda ledde oundvikligen till konflikter med bushmännen. Med tiden kom dessa små jägare att bli förvisade till bergstrakterna i Drakensberg och Lesotho.

Striderna med både de svarta och de vita inkräktarna fortsatte emellertid. Bushmännen försvarade det som fanns kvar av deras land med desperata metoder: mord, stöld, vandalism. Men skjutvapen och numerär överlägsenhet fick så småningom de små jägarna att duka under, och år 1869 utplånades på order av de brittiska kolonialmyndigheterna den sista organiserade stammen av bergsbushmän. Vid sekelskiftet återstod endast några få isolerade grupper.

Få människor sörjde över detta folkmord. År 1897 sade George Theal, förutvarande representant för regeringen i Kapkolonin: ”Man kan hysa medlidande med dessa ociviliserade infödingar som blir tillintetgjorda i sin egen vildmark, men det finns föga anledning att beklaga deras försvinnande. ... Det var till gagn för världen att de skulle bereda plats för en högre stående ras.”a

Bushmännen i Kalahari

Bushmännen utplånades dock inte helt och hållet. Tusentals överlevde i Kalahari — en väldig, ofruktbar ödemark som tidigare undvikits av både svarta och vita herdefolk. Det är ett land som saknar ytvatten. Det lilla regn som faller på sommaren torkar snabbt upp, vilket gör att landet varken lämpar sig för jordbruk eller boskapsuppfödning. Men bushmännen har utvecklat sinnrika metoder för att klara sig. De tar till exempel vilda meloner och tjocka rötter och river dem till en grötlik massa. Ur denna massa pressar de sedan några dyrbara droppar vätska. Ibland finner de vatten dolt under ökensanden och suger upp det med långa rör.

För att kunna leva av det landet ger måste de också vara botaniskt kunniga. Ännu i dag kan en bushmanflicka känna igen 75 olika växter innan hon uppnår åtta års ålder. Och när hon når vuxen ålder, kommer hon att ha ingående kunskap om cirka 300 olika arter. En bushmankvinna förvånade en framstående botaniker, Brian Maguire, genom att kunna skilja mellan två örter som han, i egenskap av ”expert”, trodde var identiska. Den tyske forskaren dr H. J. Heinz förklarar: ”Inom den moderna botaniken särskiljer man generellt sett de olika arterna i huvudsak på grundval av utseendet, ... [medan bushmännen] tar hänsyn till både hur de luktar, känns och smakar samt deras struktur och utseende.”

Bushmannen är också en skicklig jägare. Först spårar han upp en hjord och väljer ut sitt byte. Genom att åla sig fram på armbågar och knän försöker han komma så nära som möjligt och skjuter sedan i väg en giftpil. Hjorden sätter sig genast i rörelse, men bushmannen förföljer obevekligt sitt byte. Efter att ha bevittnat åtskilliga jaktscener skrev Alf Wannenburg: ”Allt uppmärksammas, övervägs och diskuteras. Skavankerna på det nertrampade grässtrået, riktningen från vilken en kvist ryckts av från en buske, spårens djup, storlek, form och placering — allt detta upplyser om djurets eller hjordens tillstånd, färdriktning, hastighet och fortsatta rörelser.” Det tar ibland mer än ett dygn innan giftet verkar fullständigt, men till sist kommer det sårade djuret på efterkälken och hinns upp av sin förföljare.

Naturvårdare och kemist

Eftersom naturen är bushmännens liv, har de utvecklat en hälsosam respekt för den. När de samlar föda är de därför noga med att dra vidare innan de utarmar ett område. De jagar aldrig för nöjes skull, eftersom de tror att Skaparen straffar dem om de dödat ett djur i onödan. En grupp bushmän råkade en gång hitta ett bo med strutsägg — vilka är mycket uppskattade bland dem som föda och som vattenbehållare. Ändå lämnade de boet i fred tills de var säkra på att strutshonan hade avslutat äggläggningen. Därefter undersökte de äggen, skakade försiktigt vart och ett av dem och lade tillbaka dem som innehöll växande fågelungar. Det är inte att undra på att somliga har beskrivit bushmannen som ”världens främste naturvårdare”!

Bushmännen har också utvecklat en fallenhet för ”kemi”. De lärde sig att blanda till förstklassiga färger till sina berömda klippmålningar, vilka ”på grund av sin exakthet och naturtrohet [av somliga] betraktas som världens mest framstående primitiva konst”. Dessa vackra målningar har trotsat väder och vind i århundraden! Bushmännen har också lärt sig att från larverna av skalbaggarna Diamphidia och Polyclada utvinna kraftigt verkande gifter, med vilka de preparerar sina pilar. När dessa gifter väl kommit in i blodomloppet, betyder de en säker död för både människor och djur — det finns inget motgift.

De sydafrikanska bushmännen lärde sig till och med att ”vaccinera” sig mot ormbett. De tog tag i huvudet på en död orm och rispade sig försiktigt på armarna med dess gifttänder. Därefter kramade de ut en droppe gift ur gifttänderna och gnuggade detta över risporna. Ett annat lika sinnrikt knep var en kemisk blandning som de använde mot det svartmaniga kaplejonet. De vita nybyggarna blev så småningom tvungna att utrota dessa storväxta lejon. Men bushmännen lyckades bo mitt ibland dem i många hundra år. Vari bestod hemligheten? Ett ämne som de brände i sina lägereldar och som avskräckte lejonen!

Framtida möjligheter att överleva

I dag lever omkring 55.000 bushmän i Kalahari och dess utkanter. Men deras liv som jägare och samlare är hotat. Man har borrat brunnar för att skaffa fram vatten för boskapsuppfödning. Även bushmännen har välkomnat dessa permanenta vattenkällor, men det finns också avigsidor. ”De flesta av våra dagars bushmän”, förklarar Encyclopædia Britannica, ”har blivit undanträngda från sina jaktmarker av européer och bantunegrer som idkar boskapsskötsel. Boskapsuppfödarnas intrång har medfört en minskad tillgång på villebråd och [ätliga] växter.”

Kalahari, som en gång kunde försörja bushmännen, håller nu således snabbt på att förvandlas till en öken. ”Det har inte varit en öken tidigare”, påpekar den berömde författaren och naturforskaren Laurens van der Post. ”Vi kallade den så bara därför att det inte fanns något ytvatten. Den myllrar av ett unikt djur- och växtliv.” van der Post beklagar därför denna för bushmannen så besvärliga situation ”därför att han var rik inom de områden där vi är fattiga. ... Han var ett med naturen. Naturen var inte hans fiende.” Ja, trots att den nutida människan en gång såg ner på bushmännen som vildar, måste man nu erkänna att man har mycket att lära av denna oförvägna folkspillra.

Bushmännen erfar nu ännu ett hot mot sin existens som folk: att uppslukas av den västerländska kulturen. I vilken utsträckning de kommer att kunna bevara sin egenart som folk återstår att se. Kanske detta visar sig bli den hittills största utmaningen för Afrikas mästare i överlevnadsförmåga.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 16]

Bushmannens ursprung

Bushmännens folksägner berättar om en tid då jorden var täckt av vatten och hur en person ”av den tidiga rasen” överlevde. Denne hjälte, som hette Mantis, förknippas med regnbågen, och den förste bushmannen sägs härstamma från honom. Denna legend företer anmärkningsvärda likheter med bibelns berättelse om syndafloden på Noas tid. — 1 Moseboken 7:6, 7; 9:8—16.

[Ruta/Bild på sidan 18]

”Det är så det borde vara”

Jehovas vittnen har flitigt bemödat sig om att dela med sig av sitt hopp om en rättfärdig ny ordning under Guds styre åt sina medmänniskor bland bushmännen i södra Afrika. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Åtminstone en bushman, som hette Johannes, gav ett positivt gensvar till deras budskap — fastän han senare dog av tuberkulos. Den ”siste” av bergsbushmännen, Japie Mabinde, som ses på bilden till vänster, har också fått möjlighet att höra bibelns budskap.

I början av år 1984 talade Jehovas vittnen med honom. Man visade honom Johannes 5:28, 29 i bibeln på zuluspråket och berättade för honom om utsikten att få se döda medlemmar av hans folk återvända i en uppståndelse. ”Jag är mycket lycklig”, sade Japie Mabinde, ”eftersom det är bibeln som säger så.” Han blev speciellt förtjust när man visade honom hur en konstnär föreställde sig de paradisiska förhållanden som enligt bibelns profetior en dag skall råda över hela jorden. ”Ja”, sade han, ”det är så det borde vara.”

[Bild på sidan 17]

En familj av bushmän sitter kring en lägereld i Kalahariöknen där de bor

[Bildkälla]

Med benäget tillstånd av Africana Museum