Småbocksantilopen som slapp undan

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

SMÅBOCKSANTILOPEN, steenbucken, en liten afrikansk antilop, är instinktivt ett underbart föredöme när det gäller hygien. Professor John Skinner förklarar i boken South African Animals in the Wild (Sydafrikanska djur i natur): ”Något som kännetecknar småbocksantilopen är att den, innan den lämnar sin spillning eller urinerar, först gör i ordning en plats med de främre hovarna och sedan, efteråt, omsorgsfullt täcker över innehållet genom att skrapa jord över platsen.” Ja, denna lilla varelse går längre än lagen som gavs till israelitiska soldater. (5 Moseboken 5:1; 23:13, 14) Den täcker över även sin urin.

Småbocksantilopens granntyckta toalettvanor passar bra ihop med dess eleganta utseende. ”För min del har jag alltid tyckt att steenbucken är den älskligaste och mest intagande av Afrikas antiloper”, skrev Laurens van der Post. I sin bok Jägarens hjärta beskriver van der Post hur han försökte skjuta en småbocksantilop för en grupp utsvultna buschmän i Kalahariöknen i Afrika. Forskningsresanden skrev: ”Hans känsliga öron var spetsade åt mitt håll, hans stora violetta ögon stod vidöppna och glänste utan fruktan, endast fulla av förundran över att se en så besynnerlig syn på denna utpost av livet. ... Jag ... sköt hastigt, innan han skulle bli skrämd eller jag själv bevekas av åsynen av hans milda lilla uppenbarelse. Det föll mig aldrig in att jag kunde bomma på det korta avståndet. Men det gjorde jag. Mitt skott hade ingen annan effekt än att den lilla antilopen energiskt skakade på huvudet för att bli kvitt den otäcka chocken i öronen efter knallen av mitt tunga gevär.”

Efter ytterligare flera skott insåg den lille krabaten att det var farligt att vara i sällskap med människor och beslöt sig för att fly. Fastän van der Posts hungriga buschmän berövades en behövlig måltid, blev de glada. Varför det? Buschmän har hög aktning för småbocksantilopens sätt att vara, och denna antilop levde upp till deras förväntningar. ”Under hela den långa heta dag som följde”, tillägger van der Post, ”återkom bilden av den milda lilla antilopen, som stod där obekymrad medan kulorna från mitt gevär ven förbi.”