Kapardrama på Malta – jag överlevde
OMKRING klockan åtta på kvällen den 23 november anlände jag till Atens internationella flygplats tillsammans med en kollega, George Vendouris. Vi var på väg till Dubai i Förenade Arabemiraten för att inspektera ett fartyg som tillhör det företag som jag arbetar för. Jag har i några år varit företagets chefsingenjör, och på det här uppdraget skulle George vara min assistent.
Vi skulle flyga till Dubai via Kairo med EgyptAir, flight nummer 648. När vi hade passerat de olika kontrollerna, gick vi ut till flygplanet, en Boeing 737. Eftersom vi bara hade handbagage med oss, kunde vi gå in och sätta oss i planet relativt tidigt. Om jag minns rätt, så hade vi platserna A och B på sjunde raden.
När alla så småningom hade gått ombord, startade vi på utsatt tid strax efter klockan nio på kvällen. Planet var inte riktigt fullt; det var mindre än hundra passagerare. En liten stund efter starten började kabinpersonalen servera förfriskningar. Det måste ha gått 25 minuter eller så av flygningen, när en man dök upp framför pilotens dörr. Han hade en pistol i ena handen och en grön handgranat i den andra, och han började skrika något på arabiska. Jag är grek och förstår inte arabiska, men det stod klart för mig att detta var en kapning.
Vi följde därför de egyptiska passagerarnas exempel och började sträcka upp händerna över huvudet. Samtidigt som kaparen gav order försökte han dra ut något ur handgranaten med tänderna. Han lyckades emellertid inte, så han stoppade tillbaka granaten i jackfickan.
Kaparen, som tydligen hade medhjälpare, lät dem som satt på de främsta platserna flytta bakåt och sätta sig varhelst de kunde. Sedan begärde han att få våra slipsar. Därnäst lät kaparna den ena personen efter den andra gå fram, tog deras pass, kroppsvisiterade dem och lät dem sedan sätta sig på de tomma platserna längst fram.
När de som hade suttit på de främre raderna flyttade bakåt, kom en egyptisk man att sitta bredvid mig. Jag fick senare veta att han var chef för planets säkerhetsvakter. När han kallades fram, tog kaparen hans pass, tvingade honom att lägga sig ner och band honom med några slipsar. Han hade redan dessförinnan bundit planets kabinchef.
När det blev min tur, efter den egyptiske säkerhetsvakten, tog kaparen bara mitt pass utan att kroppsvisitera mig och beordrade mig sedan att sätta mig ner. Han pekade mot högra sidan, omkring tredje raden.
Skottlossning ombord
Några minuter senare avlossades några skott alldeles bakom mig. Alla dök omedelbart ner i stolarna. Tydligen fick kulorna trycket i kabinen att minska, för syrgasmaskerna föll ner från taket. Många passagerare satte dem på sig, men jag kände inte något behov av syre. Jag tror att kaptenen snabbt tog ner planet på lägre höjd.
När skottlossningen upphörde, vände jag mig om och såg den av kaparna som hade verkat vara den ledande ligga raklång på golvet. Det såg ut som om han var död. En annan man låg också på golvet, och några flygvärdinnor och en passagerare hade blivit sårade.
Kaparen hade tydligen bett en man om hans pass. Mannen visade sig vara en av säkerhetsvakterna, och i stället för att ta fram sitt pass drog han sin pistol och sköt kaparen. Men säkerhetsvakten blev själv skjuten av en annan kapare längre bak i planet.
Den skjutne säkerhetsofficerens pistol landade vid mina fötter, och för ett ögonblick funderade jag på att ta upp den. Men klokt nog slog jag bort tanken — jag skulle i alla fall inte ha vetat hur man använder den.
Därefter öppnades pilotens dörr, och en lång, maskerad man visade sig med en handgranat i ena handen och en pistol i den andra. Han sade något till den kapare som satt bakom mig, tittade mig sedan rakt i ögonen och gav tecken med pistolen att jag skulle resa mig. Han sade något, men genom hans gester förstod jag bara att han ville att jag skulle dra fram den skjutne kaparen till förarkabinen.
När jag började göra det, tecknade kaparen åt mig att jag skulle vända på mannen. Eftersom jag inte kunde klara det själv, beordrade kaparen någon annan att hjälpa mig, och Demetris Voulgaris kom. Jag hade känt Demetris i många år, eftersom han arbetade för vår firma. Demetris tog tag i benen och jag i axlarna, och så vände vi mannen på andra sidan. De ville att vi skulle göra det för att de skulle kunna komma åt handgranaten som låg i hans jackficka.
När en av kaparna hade tagit granaten, frågade vi om vi fick ge den skjutne kaparen lite vatten, men de tecknade åt oss att inte göra det. De ansåg förmodligen att han inte längre stod att rädda. Vi satte därför upp honom bredvid dörren och blev beordrade att släpa fram säkerhetsvakten. Nu fick en kapare syn på pistolerna på golvet och plockade upp dem.
När vi släpade säkerhetsvakten framåt i gången, var vår tanke att klä av honom och ge honom första hjälpen. Men när hans huvud var i jämnhöjd med första stolsraden, sade kaparen åt oss att stanna. Jag fick order att tömma två matbrickor — maten fick jag kasta på golvet. Kaparen sade åt mig att placera brickorna på stolen längst fram och tecknade åt mig att jag skulle hålla vaktens huvud där mot brickorna.
Jag förstod plötsligt att han tänkte döda den sårade mannen, så jag skrek: ”Nej!” Med händerna för ansiktet vände jag mig mot passagerarna och sade: ”Han vill döda honom!” Förvånansvärt nog gjorde kaparen mig ingenting. Han tog tag om säkerhetsvaktens huvud, men han sköt honom inte. Därefter satte han sig på första raden bredvid mig.
Efter en stund stod jag inte ut med att sitta där längre, så jag sträckte upp händerna och gick bakåt i planet och hittade en plats någonstans på femte eller sjätte raden. Min unge assistent, George Vendouris, kom och satte sig bakom mig.
Kabinchefen, som hade lyckats göra sig fri, ropade till en av flygvärdinnorna som hade fått i uppdrag att samla in passen. Vi stod i begrepp att landa. Men innan vi gjorde det, fick flygvärdinnorna order om att stötta upp och binda fast kaparen, som nu var död eller döende.
Ankomsten till Malta
Vare sig detta var kaparnas tilltänkta bestämmelseort eller inte, landade vi på Malta efter en flygtid på omkring två timmar. Kort efter det att planet hade landat öppnades dörren, och en läkare kom ombord. Man visade honom den livlöse kaparen och bad honom undersöka mannen. Läkaren gjorde detta, nickade och gav tecken att han ville fortsätta med säkerhetsvakten. Men kaparen sade åt honom att inte göra det.
Alla greker fick order om att sätta sig på planets högra sida, där jag redan befann mig. Det fanns 17 greker ombord, av vilka endast fem kom att överleva.
Kabinchefen meddelade i högtalaren att alla filippinska kvinnor som fanns ombord skulle komma fram. Några andra kvinnor fick också komma fram, och sammanlagt var det elva kvinnor som fick tillstånd att lämna planet tillsammans med läkaren.
Avrättningarna börjar
Kabinchefen frågade var de israeliska flickorna satt. I tron att de också skulle släppas reste sig en ung kvinna snabbt upp. Men när hon hade kommit fram, tog den maskerade kaparen tag i henne. Han knuffade henne genom dörröppningen och ut på trappan, så jag kunde inte se vad som hände. Men det hördes ett skott, som fick oss alla att ducka instinktivt, och därefter en duns. Vi fick senare höra att flickan hade vänt på huvudet i sista ögonblicket, så att kulan bara hade snuddat vid henne. Hon föll nerför trappan, gömde sig under planet och blev så småningom räddad.
Som vi senare fick veta hotade kaparna att fortsätta med att skjuta passagerare tills man fick bränsle till flygplanet. Efter några minuter kallade man på den andra israeliska flickan, men hon reste sig inte upp. Kabinchefen kom då med flickans pass i handen, identifierade henne och bad henne stiga upp. Men hon vägrade. Kaparen skickade då två passagerare som han använde som medhjälpare eftersom de talade arabiska, och de tvingade henne att komma fram. Nu började vi alla känna paniken sprida sig.
Flickan grät. Hon föll omkull och låg kvar på golvet. När kaparen kom ut efter ett samtal med piloten, sparkade han henne och knuffade ut henne. Återigen hördes ett skott, och dunsen när hon föll till marken, dödligt sårad. Det var nu strax efter midnatt.
Kort därefter ropades ytterligare tre personer upp — en ung man och två kvinnor. Av deras namn drog vi slutsatsen att de var amerikaner, vilket visade sig vara riktigt. Kaparen hämtade fram dem och lät sina två medhjälpare bakbinda deras händer med slipsar. De fick order att sätta sig på första raden.
Det gick ungefär en timme. Därefter kallade kaparen till sig den amerikanske pojken. Jag måste säga att jag blev imponerad av pojkens lugn. Han reste sig upp och gick fram till kaparen, som om han skulle hämta ett pris eller något liknande — mycket fattad. Återigen hördes en knall, en duns, och så stängdes dörren. Jag såg det inte, men pojken föll också nerför trappan. Och egendomligt nog träffades han, precis som den första israeliska flickan, bara helt lätt av kulan och överlevde.
Efter ytterligare en timme eller så kallade kaparen fram en av de amerikanska flickorna. Hon reste sig upp, och samma historia upprepades — ljudet av ett skott och så dunsen när hon föll. Nu måste klockan ha varit omkring tre eller fyra på morgonen. Regnet öste ner där ute i nattmörkret, vilket gjorde atmosfären ännu kusligare. Passagerarna satt som fastnitade i stolarna av skräck.
Det var alldeles tyst — ingen gråt, inga skrik eller andra ljud. Men ibland kunde jag höra dämpade kommentarer som: ”Titta, han har dödat den israeliska flickan”, ”Den stackars flickan”, eller: ”Nu har han dödat amerikanen.” Det hände också att någon viskande frågade: ”Vad är det här?” ”Hur kan det få fortsätta?” ”Vad tänker han göra nu?”
Själv bad jag till Jehova varje gång någon skulle dödas. Jag bad att han, om det var hans vilja, skulle komma ihåg den personen i uppståndelsen, så att den individen skulle kunna få möjlighet att leva i Guds nya ordning.
Under tiden hade solen börjat gå upp. Dörren öppnades, och de två män som hjälpte kaparna gick ut och hämtade smörgåsar. En del åt, en del inte. De gav oss också vatten.
Medan avrättningarna pågick tänkte vi att kaparnas krav måste vara mycket höga, eftersom de som var där ute inte ville acceptera dem. Vi tänkte också på att vem som helst av oss kunde bli nästa person som avrättades. Men när timmarna gick efter det att den amerikanska flickan hade dödats, började vi tro att det pågick förhandlingar.
Men så vid tolvtiden på dagen öppnades flygplansdörren, och den andra amerikanska flickan kallades fram och sköts ihjäl. När detta hände, började var och en återigen frukta att han skulle bli nästa person man valde att avrätta. Men när eftermiddagen gick och kvällen kom och ingen annan kallades fram, undrade vi om de kanske hade hittat en lösning.
”Du är för lugn!”
På dagen hade jag tänkt för mig själv: ”I dag är det söndag, och det offentliga föredraget pågår nu i vår församling i Pireus.” Jag bad en tyst bön, som om jag var på mötet. Senare, när föredraget skulle ha varit avslutat, tog jag fram mitt exemplar av tidskriften Vakttornet och försökte föreställa mig att jag var med vid vårt studium i församlingen. Jag kom att tänka på orden i Psalm 118:6. Där ställs frågan vad människor kan göra oss om Jehova är på vår sida.
Min unge assistent George Vendouris, som satt bakom mig, sade vid ett tillfälle: ”Du chefen, jag visste att du var lugn, men du är för lugn!”
”Hör du, min pojke”, svarade jag, ”vi har här ett mycket enkelt problem. Antingen lever vi eller också dör vi. Det är helt enkelt inte någonting som vi kan göra något åt. Förtrösta på Gud, och om han tillåter att vi dör, så gör han det. Så oroa dig inte.”
”Varför kan du inte ge mig något att läsa?” frågade han. Och jag gav honom Vakttornet.
När mötet skulle ha varit över i Pireus, där jag tjänar som äldste i den kristna församlingen, bad jag ännu en bön, lade allt i Jehovas händer och sade till honom att jag var redo att finna mig i vadhelst han skulle tillåta ske.
Jag funderade på att skriva ett kort meddelande till min hustru: ”Till Katie och barnen. Vi ses i Riket.” Men så snart jag hade tagit fram min penna, tänkte jag: ”Vad gör du nu? Spelar domare? Sade du inte förut att allt ligger i Jehovas händer?” Jag tyckte inte att jag hade någon rätt att lämna ett meddelande som sade att jag skulle dö. Jag stoppade därför tillbaka pennan igen utan att skriva något.
Fritagningen
Omkring klockan halv nio på kvällen öppnades plötsligt kulspruteeld, tydligen från utsidan. Men det kom skottsalvor från bakre delen av planet också, förmodligen från kaparna. Vi kastade oss på golvet. Därefter följde en explosion, och allt ljus slocknade.
”Eftersom ljuset är släckt”, tänkte jag för mig själv, ”kan jag röra mig nu.” Jag reste mig upp, men så snart jag hade gjort det, kände jag en stickande lukt. Det var någon sorts gas, så jag höll andan. Jag hörde George säga: ”Hör du, de tänker bränna oss inne.” Jag kunde inte tala själv och andades så lite jag kunde för att överleva.
Åt det håll jag tittade var allting mörkt. Men så hörde jag en röst som sade: ”Andra sidan.” Jag vände mig om och såg en ljusstrimma och försökte gå i den riktningen. Efter några ögonblick befann jag mig vid en öppning. Det kan ha varit nödutgången ovanför vingen. Om jag hoppade eller ramlade ner från vingen minns jag inte.
Det jag därnäst minns är att jag låg på marken och att någon stod lutad över mig och höll mitt huvud. Jag förstod att jag befann mig utanför flygplanet och att detta förmodligen var våra befriare.
Jag började andas igen. Men trots att det var frisk luft, kändes det som om jag fortfarande andades in gas. Och så kändes det i flera dagar efteråt. Andra hade ramlat bakom mig, och vi försökte resa oss upp, men man ville inte låta oss göra det. Vi kröp därför bakom några lådor. Medan vi var där, blev vi kroppsvisiterade. Därefter fördes vi till en bil och kördes till sjukhuset.
Vi fick senare veta att de flesta av de nära 60 personer som dog under fritagningsförsöket tydligen dog av röken från de sprängämnen som de egyptiska kommandosoldaterna använde när de stormade planet. Tragiskt nog hörde min kollega George Vendouris till dem som blev dödade.
På sjukhuset
När vi kom fram till sjukhuset — det var St. Luke’s Hospital — hörde jag ordet ”Katastroffall!” Vi lades på bårar, och en läkare kom för att se vad som hade hänt. Man klädde av mig allt sånär som på underkläderna. Därefter fördes jag till en av avdelningarna. Jag hade svåra smärtor, och mina ögon besvärade mig. Snart kunde jag inte se någonting alls, så jag började ropa, och då kom det en läkare. Han droppade någonting i mina ögon.
De förband mig och började ge mig dropp. De tvättade mig med en fuktig handduk och gav mig några smärtstillande sprutor. På min begränsade engelska talade jag om för dem att jag inte ville ha någon blodtransfusion, eftersom jag var ett Jehovas vittne. Då var det någon som upplyste mig om att ett Jehovas vittne arbetade på den ambulans som hade kommit till flygplatsen, ett maltesiskt vittne. När han senare kom för att tala med mig, sade han: ”Oroa dig inte, de kommer inte att använda blod.”
Till slut kom en läkare. Hon var mycket vänlig. Jag kunde inte se henne, men jag kommer ihåg hennes röst. Jag frågade om hon skulle vilja ringa till min familj och tala om att jag var vid liv. Jag var orolig för dem.
Någon kom in som, om jag minns rätt, sade att han var sjukhusdirektör. Han tog mig i handen och frågade: ”Vad heter ni?” och jag talade om det för honom. Senare fick jag veta att vittnen från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Grekland hade ringt och väntade på linjen. Sjukhusdirektören hade kommit för att träffa mig och försäkra sig om att jag var vid liv, så att han kunde tala om det för dem. Detta hände ungefär vid gryningen på måndagen.
På tisdagen kom min hustru och son till Malta. När jag kände hennes hand i min, visste jag att det var min hustru. Jag omfamnade henne och frambar mitt tack till Jehova. Min son kom också, liksom även chefen för den firma som jag arbetar för.
Under hela denna tid fick jag syrgas, för att jag skulle kunna andas. Då och då kom en sköterska in, vände mig på mage och dunkade mig i ryggen så att slemmet skulle lossna. När jag kunde se igen, såg jag att slemmet var alldeles svart. Det måste ha blivit så av gaserna. På onsdagen togs mina bandage bort, men jag klarade inte ljuset.
Det kom flera reportrar den dagen, men läkaren visade ut dem. Under tiden anlände polisen och sade att jag måste lämna ett vittnesmål. Senare sade de till mig: ”Ni vet så många detaljer att ni kunde skriva en bok.” Därefter kom en representant för konsulatet, och en åklagare kom med en bandspelare och tog upp mitt vittnesmål, återigen med hjälp av tolk.
När detta var över, lämnade min hustru och son sjukhuset. De bodde hos några maltesiska vittnen, tills jag var stark nog att resa hem och vi kunde lämna Malta tillsammans. Jag är djupt tacksam över att vara bland de få som överlevde den fruktansvärda kapningen av det egyptiska passagerarplanet. — Berättat av Elias Rousseas.
[Infälld text på sidan 6]
Han drog sin pistol och sköt kaparen
[Infälld text på sidan 8]
Den andra amerikanska flickan kallades fram och sköts ihjäl
[Bild på sidan 9]
Jag hade svåra smärtor och kunde inte se
[Bildkälla]
Reuters
[Bild på sidan 10]
Min hustru och son besökte mig på sjukhuset
[Bildkälla]
Reuters