Bibelns syn
Rätten att dö — Vem bestämmer?
”LÅT mig slippa fortsätta som ett kolli!” skrek 88-åriga Clara från sin sjukhussäng. Sedan hon blivit återupplivad tre gånger på en vecka, ville hon bara få sluta sitt liv i frid. Så är det med många dödssjuka patienter; de vädjar om att få dö. För läkare och jurister är detta en omdebatterad fråga — för släktingar ett smärtsamt val. Men vem skall bestämma?
Varför detta dilemma?
Ibland förekommer det, enligt boken Awareness of Dying, ”ett meningslöst förlängande av livet inom sjukhusens väggar genom okontrollerad teknik”. När överhängande livsfara kan uppskjutas genom extraordinära medicinska åtgärder, uppstår frågor angående rätten att dö med värdighet. Har inte patienterna något val när det gäller dödssättet — kvalfullt eller fridfullt? The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Ett i stor utsträckning diskuterat moraliskt problem handlar om patienten som på konstgjord väg hålls vid liv med hjälp av en maskin. Frågan kan då vara huruvida maskinen skall stängas av.” En kirurg vid ett stort medicinskt centrum i USA undrar: ”Är det mord att stänga av respiratorn? Finns det någon moralisk eller etisk skillnad mellan att inte sätta i gång respiratorn och att stänga av den när den en gång har startats?”
Problemet växer eftersom det inte finns någon enhetlig definition på sådana termer som ”levande” och ”död”, och ingen garanti för sådana prognoser som ”obotlig”, ”dödssjuk” eller ”döende”. Vad som är ”extraordinärt” varierar beroende på plats, tid och specialisternas förmågor. Konflikter kan också uppstå mellan patientens, släktingarnas och den medicinska personalens intressen. Vidare medgav dr Oladapo Ashiru vid ett seminarium för medicinsk etik, som hölls vid en medicinsk fakultet vid Lagosuniversitetet i Nigeria år 1982, att ”det är svårt att på ett objektivt sätt studera medvetenheten om döden”.
Dessa problem prövar samvetet hos läkare som känner sig förpliktade att följa moraliska, etiska och religiösa övertygelser. Doktor Ashiru sade avslutningsvis: ”Ett ansenligt mått av uppmärksamhet, respekt, medicinsk urskillning och återhållsamhet såväl som fasthet krävs för att kunna ta itu med varje enskild situation.”
Vad bibeln säger
Livet är en helig gåva från vår Skapare. (Psalm 36:10) Det måste värderas högt. Av respekt för Guds syn på livet, av hänsyn till världslig lag och för att kunna bevara ett gott samvete skulle en kristen aldrig avsiktligt orsaka någon annans död. — 2 Moseboken 20:13; Romarna 13:1, 5.
Läkare medger att ”intensiva ansträngningar att uppehålla livet i själva verket kan bli ett förlängande av dödsprocessen i stället för ett förlängande av livet”. Hur ställer man sig då om läkare säger att det bästa de kan göra är att förlänga dödsprocessen med hjälp av mekaniska anordningar? När döden är fullständigt överhängande eller oundviklig, kräver inte bibeln någon konstgjord förlängning av dödsprocessen. Att låta döden ha sin gång under sådana omständigheter skulle inte göra våld på Guds lag.
Det skulle vara till hjälp för kristna att begrunda följande bibliska skildringar: Både Job och Hiskia föreföll vara dödssjuka, men de tillfrisknade igen. (Job 7:5, 6; 42:16; 2 Kungaboken 20:1—11) Var därför inte alltför snabb att dra slutsatsen att någon håller på att dö. Utgången blev däremot annorlunda i fallet med Ben-Hadad. (2 Kungaboken 8:7—15) Sauls vapendragare avvisade kungens begäran att hjälpa honom att ”dö med värdighet”, och David avrättade en annan man såsom skyldig till mord, när han påstod sig ha utfört detta ”barmhärtighetsdråp”. (1 Samuelsboken 31:4; 2 Samuelsboken 1:6—16) Följaktligen godkänner inte bibeln att man påskyndar döden.
Dessa exempel belyser behovet av försiktighet när man har att göra med olika fall i våra dagar. Varje enskilt fall har sina särdrag och bör avgöras under bön med tillbörlig hänsyn till Guds syn på livets värde. Rebecka är ett fint föredöme i detta avseende. När hon blev orolig för sitt liv, ”gick [hon] bort för att fråga Herren [Jehova]”. — 1 Moseboken 25:22.
Vem beslutar?
En vanlig fråga är: ”Vems liv är det egentligen?” Beslutet ligger i första hand hos patienten, eftersom han eller hon är förvaltare av livets gåva från Skaparen. (Apostlagärningarna 17:28) Om däremot patienten blir oförmögen att fatta beslut, kan den närmast anhörige eller ett utsett ombud fungera som ställföreträdande beslutsfattare. I vilket fall som helst bör ersättaren högakta och slå vakt om patientens rättigheter, inte sina egna. På liknande sätt har föräldrar, när det gäller minderåriga barn, den gudagivna skyldigheten och den lagliga rättigheten att bestämma över sin avkomma. — Psalm 127:3.
Å andra sidan konstateras det i Columbia Law Review att ”man erkänner vitt och brett att en rättssal inte är något passande forum för att avgöra behandlingsmetoder. ... Domstolar är dåligt rustade för att ta på sig uppgiften som ställföreträdande beslutsfattare.” Skulle det inte vara oetiskt av en läkare att påtvinga patienten sina egna religiösa övertygelser? Han bör handla i enlighet med normerna för patientens religion, eller dra sig tillbaka från fallet, om hans egna religiösa trosuppfattningar framkallar en allvarlig samvetskonflikt. Det bästa tillvägagångssättet är ofta att läkaren, själasörjaren och familjen gemensamt samverkar med patienten för ett beslut som blir till hans bästa.
Vad följden av ett sådant beslut än blir, kan kristna förtrösta på Skaparens löfte om en tid då ingen kommer att säga: ”Jag är sjuk.” (Jesaja 33:24, Åkeson) För dem som är dödssjuka finns Guds underbara löfte om en uppståndelse till ett hälsans och livets paradis under Guds rike. (Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:1—4) Den tid är nära då Jehova Gud genom Jesus Kristus kommer att bevilja lydiga människor rätten att leva, för evigt! — Johannes 3:36.
[Bild på sidan 21]
Vad är det som förlängs — livet eller dödsprocessen?