”Fördämningen har brustit!”

SÅ LÖD ett extra nyhetsmeddelande i radio en februarikväll i norra Kalifornien. Kraftiga regn hade fått floder och dammar att fyllas till bristningsgränsen. Under en tiodagarsperiod föll 360 millimeter regn i dalgångarna och dubbelt så stor mängd bland de berg som har sin avrinning i Yubafloden.

Normalt är vattenflödet i floden omkring 110 kubikmeter i sekunden. Men nu nådde det en topp på 2.800 kubikmeter i sekunden — 25 gånger mer än normalt! De vallar som omgärdade floden började luckras upp av vattnet.

Klockan 18.10 en torsdagskväll brast en försvagad skyddsvall. En öppning på 12 meter uppstod, och vattnet forsade i väg och dränkte orterna Linda och Olivehurst, som låg i närheten. Nästa morgon hade öppningen utvidgat sig och blivit 55 meter bred. Räddningsmanskapet konstaterade att vattnet forsade fram genom en del gator med sådan hastighet att det bildade en 1,2 meter hög frontvåg. Omkring 80 kvadratkilometer översvämmades enbart i detta område.

Vattnet nådde takhöjd på en del platser. Genom ett fönster på ett hus sågs en soffa flyta omkring nära innertaket! Tusentals hem och hundratals butikslokaler drabbades, och det blev omfattande skador på många av dem. Omkring 24.000 människor tvingades lämna sina hem.

Bland de bostäder som skadades fanns ett antal som tillhörde Jehovas vittnen anslutna till församlingar i området. Det är av intresse att få en inblick i de åtgärder som de vidtog och hur de och andra berördes av det som hände.

Hjälpen organiseras

När översvämningen började, varnade tillsyningsmän i hotade församlingar omedelbart alla som kanske hade tänkt färdas i de översvämmade områdena. De såg också till att de som hade drabbats av vattenmassorna kunde evakueras, och dessa inkvarterades i medvittnens hem. En lista över alla i församlingarna avprickades, för att man skulle kunna vara förvissad om att ingen saknades.

Nästa morgon, som var en fredag, sammanträffade tre resande tillsyningsmän bland Jehovas vittnen med tillsyningsmannen för sammankomsthallen i staden Yuba. De ringde upp vittnenas huvudkontor i New York för att få riktlinjer, och de fick anvisningar om att bilda en hjälpkommitté.

Till hur stor hjälp kunde dessa insatser vara för vittnena och för andra i samhället? Ingen visste någonting säkert om den saken den dagen. Men man skulle snart få besked.

Hjälp anländer snabbt

Man trodde att det var först under påföljande onsdag som det skulle gå att ta sig in i det översvämmade området för att avgöra vittnenas behov av hjälp. Men på somliga platser sjönk vattnet undan så mycket att hjälpkommittén genom sitt snabba arbete kunde sända in hjälp redan på söndagen, tre dagar tidigare än beräknat.

Vittnen från grannorter inkallades via telefon. Omedelbart anlände en styrka på omkring 250 män och kvinnor och erbjöd sina tjänster. Samlingsplatsen var sammankomsthallen i Yuba. Under de påföljande dagarna skulle det komma många fler.

Vid slutet av denna första dag hade 20 bostäder städats upp och reparerats. Förstörda gipsplattor och isolering revs ut. Mattor togs bort. Husen städades från vind till källare och sanerades. På samma sätt gjorde man med möbler såväl som andra inventarier. En del vattenskadade föremål, däribland soffor och kylskåp, fördes till ett magasin, där de rengjordes med hjälp av specialutrustning.

Vad var det för nyckelfaktorer som bidrog till att arbetet gick så snabbt, när hjälpinsatser från andra organisationer inte ens hade kommit i gång? Den främsta faktorn var vittnenas villighet att omedelbart ställa sig till förfogande frivilligt och utan betalning, såväl som att de skänkte pengar och berg av kläder, livsmedel och andra artiklar, till exempel sängkläder, apparater och till och med några kylskåp.

En annan faktor var organisationen vid ledningscentralen, där fem telefoner och ett system med snabbtelefoner hade installerats. De män och kvinnor som arbetade där samordnade de arbetslag som gick från det ena huset till det andra, och varje lag hade sin speciella arbetsuppgift. De många erbjudandena om hjälp från vittnen och önskemål om arbetare och material samordnades också. En arbetsdag på 16 timmar var normal vid ledningscentralen, och så var det också i de hus som reparerades.

För att få en uppfattning om hur snabbt hjälpinsatserna framskred kan vi ta exemplet med ett vittne som bodde 72 kilometer från katastrofplatsen och som redan den första söndagen ringde och frågade vad han kunde ta med sig för att avhjälpa situationen. Man uppgav att det behövdes gipsplattor och isolering. Han inhandlade omedelbart stora mängder av dessa material. När en försäljare frågade honom varför han ville ha så mycket material, sade han att det var avsett för de översvämningsdrabbade. Försäljaren förvånades över detta, eftersom vattenmassorna knappt hade börjat sjunka undan!

Ett mastodontarbete av detta slag, som utförs med sådan snabbhet, kan naturligtvis ha sina problem — och lustiga poänger — också. I en bostad var till exempel två målare i färd med att arbeta i samma rum. Men sedan gick det upp för dem att den ene av dem målade med helmatt färg och den andre med halvmatt! Misstaget rättades snabbt till.

Stor uppskattning

Många var de uttryck för uppskattning som framfördes inte enbart av vittnen vars bostäder hade reparerats, utan också av åtskilliga andra som inte var vittnen. Här följer några exempel på detta.

När vittnena var i färd med att undersöka ett område för att ta reda på vem som mest behövde hjälp, träffade de på ett äldre par. Kvinnan tycktes vara på gränsen till sammanbrott till följd av förstörelsen. Hon nämnde att en religiös grupp hade kommit men att dessa bara hade erbjudit sig att be för dem. En annan grupp sade att paret måste ha syndat mot Gud och att han var vred på dem. Hon sade att vittnena var de enda som hade erbjudit dem det slags hjälp som de verkligen behövde. Reparationslaget satte i gång, och kvinnan berättade stolt för grannarna att vittnena ”var underbara”. Men hon var inte den enda som kände glädje. Hjälparbetarna gjorde det också, för Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apostlagärningarna 20:35.

En annan grupp sändes till en äldre kvinna, som en av hjälparbetarna kände. När hon fann att de var Jehovas vittnen, gav hon dem fritt tillträde till huset, som hade skadats av en halv meter vatten. Hon var tvungen att gå ut i ett ärende en stund, men när hon återvände, hade arbetslaget rengjort huset, skurat och ställt allt i ordning. Hon var överväldigad.

En uppröjningsgrupp begav sig till en bostad som tillhörde ett vittne men fann att hon inte behövde någon mer hjälp. Precis då kom en uppskärrad granne dit och sade att hon väntade hjälp från en hjälporganisation, men den hade inte kommit ännu. Vittnena erbjöd sig att hjälpa till, och nio av dem röjde upp i hennes hus från vind till källare. Kvinnan undrade varför de gjorde allt detta för en främling. De svarade att de ville visa medmänsklig kärlek. (Matteus 22:39) Kvinnan blev så rörd av omtanken att hon började gråta!

I ett annat område påpekade en husägare hur dessa uppröjningsgrupper kom dit med utrustning och var redo att arbeta, medan ett kyrkosamfund sände en person från dörr till dörr utklädd till clown. Clownen gav varje bostadsinnehavare lite sötsaker och inbjöd alla att komma till kyrkan på söndagen. Husägaren framhöll hur oerhört stor kontrasten var.

Redan den första dagen begav sig de många arbetslagen ut i grupper; de visste vad som skulle göras, och de arbetade effektivt och snabbt. Mycket få människor i området visste emellertid var de skulle börja. Ett arbetslag som arbetade i en bostad lade märke till att en person i grannhuset tycktes alldeles rådvill i sina ansträngningar att reparera skadorna. Vittnena gick dit och frågade om han behövde hjälp. Han svarade snabbt: ”Ja!” De hjälpte till med att avlägsna mattan, gipsplattor och andra föremål. En av arbetarna i gruppen sade: ”Mannen var hänförd över denna hjälp.”

En kvinna vars man är ett Jehovas vittne hade varit borta, och när hon kom hem fann hon ett arbetslag i bostaden. Hon utropade: ”Jag blev slagen med häpnad, när jag fann en grupp vittnen i arbete i mitt hem! De kanske känner min man, men de har aldrig ens träffat mig. Jag blev så förvånad över att de ville komma in och göra detta för mig, trots att de aldrig hade träffat mig.”

Det förekom många sådana uttalanden av grannar som hade fått hjälp, förutom den tacksamhet som många vittnen gav uttryck åt, vars bostäder hade reparerats av deras kristna bröder och systrar. Följande ord som ett vittne yttrade inrymmer kontentan: ”Jag är helt enkelt överväldigad. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon kunde vara så underbar, till och med sådana som jag inte personligen känner. Jag är helt enkelt överväldigad!”

Häpnad bland myndighetspersoner

Myndighetspersoner visade också häpnad. När det stod klart att stora skador hade åstadkommits av översvämningen, sände kommunen ut inspektörer till det drabbade området för att hejda eller fördröja arbetet, till dess att bostadsinnehavarna hade underrättats om de olika byggnormerna.

I detta sammanhang berättade en hjälparbetare: ”När vi var i verksamhet i ett hus som tillhörde ett vittne, kom två tjänstemän fram till mig i tron att jag var husägaren. De räckte mig en lista med renoveringsföreskrifter. De upplyste mig om de anvisningar som måste uppfyllas, till exempel att helt riva ut skadade gipsplattor, isolering, undergolv och andra föremål. Jag berättade för dem att allt detta redan var gjort och helt enligt föreskrifterna.”

Han fortsätter: ”När de hörde detta, tittade de på varandra och på mig med misstro. Jag nämnde då att jag ingick i Jehovas vittnens hjälpstyrka. De log och sade: ’Ja, då tror vi dig, för vi har sett några av er arbeta längre nerför gatan.’ Men jag ville ändå att de skulle kontrollera vårt arbete, och därför visade jag dem det nya golvet, isoleringen, gipsplattorna och andra ting. Jag framhöll att tapetsering och målning skulle påbörjas nästa dag och att den nya mattan skulle läggas in under veckoslutet. De var mållösa av häpnad, skakade på huvudet och gick därifrån.”

Ett privilegium att hjälpa till

När allt arbete var överståndet, hade vittnena rivit ut tusentals kvadratmeter gipsplattor, isolering, mattor och fyllnadsmaterial och ersatt detta med nytt. Hundratals meter vinyltapeter hade bytts ut. Om vi inräknar målarfärg, bostäder och möbler som rengjordes och sanerades, översyn av elnät och dragning av nya ledningar, reparation och byte av golv, reparation av fordon och apparater såväl som de livsmedel, kläder, sängkläder och andra artiklar som ställdes till förfogande, var den totala insatsen av material svindlande stor. Svindlande stora var också kostnaderna för alla de materiella ting som skänktes och de tjänster som utfördes kostnadsfritt, om de hade betalats i pengar.

Till och med barn erbjöd sin hjälp. En liten flicka, som var tre och ett halvt år gammal, skrev om sin gåva till de översvämningsdrabbade: ”Jag älskar er, och jag hoppas att ni snart kommer att få det bra. Jag letade igenom mina lådor efter kläder som jag vet att mina bröder och systrar som är lika små som jag kan ha nytta av.” Hon undertecknade brevet: ”Med varm kristen kärlek och tillgivenhet.” En nioårig pojke skrev: ”Jag kom tillsammans med min mamma till Yuba, och jag vill hjälpa er med mina pengar. Må Jehova vara med er.” Han skänkte omkring 24 kronor.

På en vanlig brun matväska stod det med spretiga bokstäver på utsidan: ”Till en liten broder.” Väskan innehöll en liten motordriven bil och en barnbok. Så här stod det på ett meddelande som fanns i väskan: ”Till den som får det här. Jag är ledsen över att du råkade ut för översvämningen och förlorade alla dina trevliga saker. Det här kanske kan muntra upp dig. Må Jehova vara med dig.” Under sin namnteckning hade den lille pojken tillfogat följande PS: ”Det finns inte några fungerande batterier i bilen, men den rullar.” Gåvan var liten, men den visade var han hade sitt hjärta.

Allt detta visar att Jehovas vittnen — ung och gammal — räknar det som ett privilegium att hjälpa sina medmänniskor. Utöver hela världen har de stor erfarenhet när det gäller att göra detta genom sina många hjälpinsatser och genom att uppsöka människor och tala med dem om bibeln. (Matteus 24:14) De har erfarenhet av att församla, inkvartera och ge mat åt miljoner människor vid hundratals stora konvent runt hela världen varje år. De har också erfarenhet av att utföra sådana byggnadsprojekt som snabbyggda Rikets salar som uppförs på två dagar (vilket har slagit byggnadsbranschen med häpnad), och de bygger stora sammankomsthallar och väldiga anläggningar för avdelningskontor i många länder.

I allt detta vinner de mycket värdefulla erfarenheter. Och dessa kommer att bli till mycket stor nytta i samband med att jorden skall förvandlas till ett paradis, när Jehova Gud snart avlägsnar den nuvarande världen med dess hemsökelser och inför en helt ny tingens ordning. — 2 Petrus 3:13.

[Bild på sidan 22]

Hundratals frivilliga hjälparbetare röjde upp i tjogtals bostäder

[Bild på sidan 23]

Drygt 400 möbler rengjordes och sanerades

[Bild på sidan 24]

Skadade väggar byttes ut och målades