Världen kommer till undsättning

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

”EN AV världens största katastrofer.” ”Den största katastrof som har drabbat planeten sedan andra världskriget ödelade Europa.” På detta sätt beskriver två skilda författare den senaste svältkatastrofen i Afrika.

”På ett enda år”, hävdar tidskriften Newsweek, ”dog så många som en miljon etiopiska bönder och 500.000 sudanesiska barn.” I Moçambique uppges ett hundra tusen människor ha omkommit, och ett tag dog tusen personer varje månad i Tchad.

Världen kom till undsättning, men för ett oräkneligt antal afrikaner var det för sent. I vissa fall förorsakades dröjsmålet av att myndighetspersoner försökte dölja svältens verkliga omfattning. Den sudanesiska regeringens likgiltighet för sina hungriga undersåtar bidrog till dess fall år 1985.

I mars 1984 vädjade Etiopien till världen om 450.000 ton spannmål åt de nödlidande. Detta var ingen överdrift, för det verkliga behovet var dubbelt så stort. Men Förenta nationerna och dess medlemsstater fäste föga avseende vid denna vädjan. Den mängd spannmål man erbjöd sig att skicka omfattade mindre än 100.000 ton, och detta vid en tidpunkt då världens spannmålsöverskott uppgick till närmare 190 miljoner ton! Till råga på allt tog det flera månader innan de knappa matransonerna anlände. Under tiden svalt människor ihjäl. Antalet dödsoffer i ett läger uppgick till hundra om dagen.

I oktober 1984 blev emellertid ett engelskt TV-team försenat i väntan på ett flygplansbyte i Etiopien. De använde tiden till att besöka olika läger och filmade människor som höll på att svälta ihjäl. ”Jag grät när jag redigerade denna film”, sade kameramannen Mohammed Amin. ”Jag bröt faktiskt samman och grät.”

Ett dramatiskt gensvar

Filmen visades i BBC:s nyhetsprogram och sändes sedan över 425 TV-stationer runt om i världen. Verkningarna blev dramatiska. Den upprörda allmänheten krävde att regeringarna skulle ingripa. Popmusiker förvandlade sin lukrativa verksamhet till välgörenhetstillställningar, och dessa aktioner har hittills inbringat över hundra miljoner dollar! All denna publicitet resulterade i ett av de största biståndsprojekt som världen någonsin skådat.

Sändningar av överskottsspannmål började strömma in i Afrika. De europeiska ländernas regeringar samarbetade för att åstadkomma en luftbro av livsmedelstransporter till det inre av Sudan. Ännu mer imponerande var de förenade ansträngningar som gjordes för att förse Etiopiens bergsbygder med föda. I sin bok Ethiopia: The Challenge of Hunger beskriver Graham Hancock vad som utspelade sig vid Bole Airport i Addis Abeba: ”Flygplan med ryska, amerikanska, östtyska, brittiska och en brokig samling andra nationalitetsbeteckningar stod uppradade på plattan och lastade nödproviant. ... Det var som om drömmen om alla de upphöjda principer som Förenta nationerna står för plötsligt fått liv, och jag kunde nästan höra hur svärden smiddes till plogbillar.”

Även om det var senkommet sägs världens gensvar till Afrikas behov ha räddat över tre miljoner människoliv! Men sorgligt nog råder det fortfarande brist på föda i Afrika. Enligt senare rapporter hotas miljoner människor i Etiopien, Sudan och Moçambique av svält. ”Men”, kanske du undrar, ”varför kan inte Afrikas stater försörja sig själva?” Och vad som är ännu viktigare: ”Vad är den verkliga lösningen?”

[Bildkälla på sidan 3]

Foto: FAO