Låt oss presentera världens minsta hjort!
ÅRET var 1935. En chilensk lantbrukare höll på att plöja sin åker i de vackra bergstrakterna nära Curicó. Plötsligt hörde han hur några hundar började jaga vad han trodde var en hare. Det är lätt att föreställa sig hur förvånad han blev när ett djur som påminde om en liten get kom utspringande ur skogen och sökte skydd mellan hans ben. När han tittade ner på det skälvande djuret, såg han att det var en pudu, världens minsta hjort.
Detta oförargliga lilla hjortdjur visar sig sällan för människor, eftersom det lever i ödsliga trakter i bergsbygderna. Det vågar sig fram bara för att äta blad, frukter och annan vegetation, men söker snabbt skydd när dess känsliga hörsel- och luktsinnen varnar för annalkande fara. Pudun föredrar områden med tät skog, eftersom den kan dö om den utsätts för direkt solljus i så lite som tre timmar.
Man har vetat så lite om denna skygga varelse att det inte var förrän vid sekelskiftet som zoologer fick klart för sig att det inte rörde sig om en get eller ett får. De klassificerade den som en hjort, eftersom hannen fäller sina sex till nio centimeter långa horn en gång om året. Det finns i själva verket två typer av pudu. Den sydliga varianten, som en gång var så vanlig i södra Chile och Argentina, har rödaktig päls. Den nordliga typen, som förekommer i djungeltrakterna i Colombia, Peru och Ecuador, är något mörkare till färgen. Pudun är upp till 40 centimeter hög, mellan 70 och 80 centimeter lång och väger nära 10 kilo när den är fullvuxen. Djurets kropp är utpräglat kilformig, eftersom dess framben är något kortare än bakbenen.
En utrotningshotad liten överlevnadskonstnär
Trots att pudun är oerhört skygg, tycker den uppenbarligen om människor och kan få förtroende för dem. Många puduer har följt med får eller nötkreatur hem från betesmarkerna, för att sedan jagas bort av bondens hundar. Forskare som vinner puduns förtroende får ofta som belöning sitt ansikte eller sina händer slickade av sin nya vän. En veterinärmedicinsk forskare blev god vän med en puduhona som hoppade upp i hans knä, slickade honom i ansiktet och därefter med huvudet knuffade honom mot sitt bo, uppenbarligen för att visa honom sina nyfödda kid.
Pudun har visserligen flera naturliga fiender, till exempel rävar, pumor, vildkatter och ugglor, men dess största fiende är människan. Förr i tiden strövade denna lilla hjort omkring mera fritt och använde sin snabbhet och intelligens för att undkomma rovdjur. Man har sett pudun tvärvända och springa tillbaka i sina egna spår eller simma uppför en flod för att lura en räv eller en puma. Men nu, då skogarna skövlas av människan, blir puduns domäner allt mindre. På senare tid har pudun därför börjat leva i tunnlar som den gör i den täta undervegetationen. Eftersom den är ett mycket renligt djur, har den bestämda platser i tunnlarna där den äter, sover och uträttar sina naturbehov, och dessa förblir oförändrade livet igenom. Förtrogenhet med tunnlarna är nyckeln till överlevnad. Även om pudun är en snabb löpare och en ganska god simmare, är den ett lätt byte i öppen terräng. Men så förhåller det sig inte i tunnlarna, där den, enligt en forskare, ”flyger fram som en kanonkula” och lämnar förföljaren långt bakom sig.
Att jaga pudun är visserligen förbjudet, men vissa samvetslösa personer har ändå lärt sig att fånga eller döda denna fridsamma lilla varelse. Det dessa jägare är ute efter är djurets täta och fina päls, dess välsmakande kött eller de penningsummor som utländska djurparker är villiga att betala för ett friskt exemplar. De har dresserat små hundar som ger sig in i tunnlarna och jagar ut pudun på öppen mark. Men eftersom puduer simmar snabbare än hundar, söker de sig till närmaste flod, där jägare i båtar väntar på att fånga dem. Djuren blir ofta skadade, och enligt en forskare dör ända upp till 80 procent av dem helt enkelt av skräck.
Puduns svaga punkt är nämligen dess skygghet. När den blir skrämd, tycks dess ögon fyllas med tårar, den darrar i hela kroppen, raggen reser sig, och ofta dör djuret av hjärtslag. Så även om det har hänt att puduer har tämts av lantbrukarfamiljer och forskarlag vid olika universitet, förefaller det ändå som om dessa hjortdjur inte lever så länge i fångenskap. Ofta dör de utan någon synbarlig anledning, till följd av den stress som är förknippad med fångenskapen. Pudun älskar friheten.
Många befarade att pudun snart skulle fogas till listan över de däggdjursarter som har utrotats under detta århundrade — hittills 68 stycken. Nya rön av en forskare som samarbetar med Världsnaturfonden ger emellertid vid handen att pudun kanske ändå kommer att överleva. Hur då? Genom att anpassa sig till sin nya situation med hjälp av sitt tunnelsystem. Så är emellertid inte fallet med det chilenska bergslejonet, eller puman, som svävar i uppenbar fara att utrotas. Hur ofta måste vi inte konstatera att det i stressfyllda eller nya situationer är bättre att vara anpassbar och vänlig än att vara häftig och aggressiv!
Låt oss hoppas att pudun kan överleva till den fridfulla nya ordningen, då dessa små varelser kan lämna sina skyddande tunnlar och komma ut på öppen mark och njuta av friheten utan att behöva frukta någonting. Kommer du att vara där då och få bekanta dig med världens minsta hjort?
[Bildkälla på sidan 26]
Foto: New York Zoological Society