Världen sedan år 1914

Del 6: 1946—1959 Ett bedrägligt välstånd under den fred som inte var någon riktig fred

”VÅRA dagars värld är, vare sig vi tycker om det eller inte, en produkt av Hitler”, hävdar litteraturpristagaren och journalisten Sebastian Haffner. Han förklarar: ”Utan Hitler ingen delning av Tyskland och Europa; utan Hitler inga amerikaner och ryssar i Berlin; utan Hitler inget Israel; utan Hitler ingen avkolonisering, åtminstone inte i en sådan snabb takt, ingen asiatisk, arabisk och det svarta Afrikas frigörelse och ingen europeisk tillbakagång.”

Andra ledare av i dag med stort inflytande i världen har naturligtvis också företagit sig sådant som medfört omfattande följdverkningar. Ett exempel: ”De flesta nutida historiker hänför den nuvarande uppdelningen av Europa i Öst och Väst till de beslut som uppnåddes av de fyra stora i Teheran [vid en konferens mot slutet av år 1943]”, sägs det i den kanadensiska tidskriften Maclean’s. Fortsättningsvis påpekar den emellertid att ”Jaltakonferensen [en konferens som hölls i februari 1945] har blivit mest känd bland många historiker ... som det möte vid vilket Stalin överlistade sina motparter från västsidan och stal ihop ett imperium. ... Inom några veckor hade Stalins trupper befäst och utvidgat sitt grepp om Östeuropa. ... Det varma kriget gick mot sitt slut, men det kalla kriget hade precis börjat.”

Kallt krig? Ja. Detta är den beteckning som Bernard Baruch, amerikansk presidentrådgivare, använde år 1947 för att beskriva rivaliteten mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Det var ett kallt krig som utkämpades på politiska, ekonomiska och propagandistiska fronter.

Vid krigets slut delade de allierade upp Tyskland i fyra ockupationszoner. Fransmännen, engelsmännen och amerikanerna tog över de södra och västra delarna av landet och Sovjetunionen den östra delen. På så sätt kom två nationella block till stånd, det ena demokratiskt och det andra kommunistiskt. Alltsedan dess har de utväxlat iskalla blickar över en osynlig järnridå.

Berlin blev också uppdelat i fyra sektorer. Eftersom den förra tyska huvudstaden låg långt inne i den sovjetiska ockupationszonen, måste förnödenheter som skulle skickas till de engelska, franska och amerikanska sektorerna passera genom den sovjetiska zonen. Detta orsakade problem, och i mitten av år 1948 införde Sovjetunionen en blockad mot alla landtransporter från Berlin till västsidan. Västmakterna svarade med att flyga in alla nödvändiga livsmedel och bränsleförråd. Fram till Berlinblockadens och luftbrons slut 11 månader senare hade detta bibehållit det kalla krigets spänningar på en hög nivå.

”Nästan över en natt”, skriver professor Alfred Grosser vid universitetet i Paris, ”förändrades bilden av Berlin från en symbol för preussisk militarism och Hitlerdiktatur till en symbol för frihet.” I dag är Berlin fortfarande en populär symbol, och politiker från både Öst och Väst tillgriper den då och då som en förevändning för att underblåsa det kalla krigets lågor.

Fem dagar före andra världskrigets slut förklarade Sovjetunionen krig mot Japan och invaderade det av Japan ockuperade Korea i dess norra spets. När Japan kapitulerade, träffade de allierade den överenskommelsen att japanska trupper norr om den 38:e breddgraden skulle kapitulera till Sovjetunionen och de som befann sig söder om denna linje till amerikanerna. År 1950 ledde denna onaturliga uppdelning av landet till krig. Innan det kriget var slut, hade nästan 20 nationer blivit militärt invecklade i konflikten, och ytterligare drygt 40 stater bidrog med militär utrustning eller förnödenheter. Den 27 juli 1953 kom ett eld upphör slutligen till stånd, efter det att hundratusentals människor hade dött. Vad åstadkoms med det? Ännu i denna dag, drygt 30 år senare, har man inte funnit någon slutlig lösning på det koreanska problemet. Man kallar denna skiljelinje bamburidån.

Profeten Daniel förutsade att en sådan konfrontation skulle äga rum mellan två symboliska kungar. Det kalla kriget har gett de två supermaktskungarna i vår tid rikliga möjligheter att förhandla med varandra och fortsätta sin långvariga politik, som går ut på att ”där de sitter tillsammans vid samma bord, skall de tala lögn”. Därigenom har de fortsatt att hävda nationella intressen, samtidigt som de aktivt satsat sina krafter på att ”drabba samman” med varandra för att uppnå personliga fördelar. — Daniel 11:27—45.

De oregerliga ”barnen lyckligen födda”

När man för första gången framgångsrikt sprängde en atombomb i New Mexico, sände man ett hemligt budskap med följande lydelse till den amerikanske presidenten, Truman: ”Barnen lyckligen födda.” Men hur oregerliga och krävande har inte dessa ”barn” visat sig vara! De har kastat nationer, stora och små, in i en världsomfattande militär upprustningsutveckling utan tidigare motstycke och tvingat dem att förslösa pengar som de kunde ha använt på ett bättre sätt genom att livnära och utbilda sina nödlidande. De har omhuldat den livsfarliga politiken att bevara freden genom terrorbalans. De har gett Förenta nationerna skälig anledning att betrakta varje nationell eller internationell skärmytsling, oavsett hur liten den är, som en potentiell kärnvapenkatastrof. De har framtvingat tillkomsten av nya fredsbevarande organisationer som Atlantpakten eller NATO (North Atlantic Treaty Organization) år 1949 och Warszawapakten år 1955 .

I takt med att antalet ”atombarn” och deras föräldranationer har vuxit har också faran för ett globalt kärnvapenkrig ökat, antingen detta skulle kunna komma att utlösas genom en olyckshändelse eller med avsikt. De har fått världen att ständigt bäva av ”fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. — Lukas 21:26.

Om det är så att det skott som utlöste det amerikanska befrielsekriget år 1775 var ”ett skott som hördes över hela världen”, som poeten Ralph Waldo Emerson uttryckte det, då var den atombombsexplosion som gjorde slut på andra världskriget år 1945 sannerligen ”en explosion som hördes över hela världen”.

The World Book Encyclopedia ger oss exempel på några andra oregerliga ”barn” som blev ”lyckligen födda” under efterkrigsperioden. Den hänvisar till ”The Rise of New Nations” (Nya nationers uppkomst) och förklarar: ”Ett efter ett kollapsade de väldiga europeiska imperierna efter andra världskriget. Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och de andra stora kolonialmakterna hade blivit försvagade av sina förluster under kriget. De kunde inte längre behålla sina kolonier genom maktmedel.” Bland de första kolonierna som uppnådde oberoende var Indonesien, Filippinerna, Pakistan, Indien, Ceylon (nu Sri Lanka), Israel, Libyen, Tunisien och Ghana.

Utvecklingen mot allt mer politiskt oberoende har fortsatt ända fram till denna dag och har resulterat i tillkomsten av åtminstone ett hundra nya nationer sedan år 1945 .

Kolonialismen hade sina nackdelar, men det som har ersatt den är inte nödvändigtvis bättre. Syndikatkolumnisten Georgie Anne Geyer konstaterar: ”Allteftersom de koloniala imperierna upplöstes, kom många av de nya nationerna in i ett skede som skulle komma att bli en långsamt pågående kollaps som ofta kännetecknades av inbördeskrig.” Därmed har bevisen vuxit för att människan inte kan styra sig själv med framgång. — Predikaren 8:9; Jeremia 10:23.

Ett kostsamt och bedrägligt välstånd

År 1945 befann sig invånarna i det krigshärjade Europa och Asien i svårigheter. Av humanitära skäl, men också drivna av egenintresse, utarbetade de allierade ett återuppbyggnadsprogram för Europa, kallat European Recovery Program. Ett särskilt organ med samma namn erbjöd finansiell hjälp vid återuppbyggandet av Europas sönderbombade industrier. Populärt känt som Marshallplanen och uppkallat efter USA:s utrikesminister, som väckte idén, var detta gör det själv-program kostsamt men samtidigt effektivt.

Den ekonomiska och industriella återhämtningen var beaktansvärd. Moderna fabriker fulla av tidsenliga maskiner gjorde det möjligt för de besegrade nationerna att komma i kapp och i somliga fall gå förbi sina segerrika grannländer, som ofta var tvingade att klara sig med föråldrade fabriker och föråldrad utrustning. Under 1950-talet hade det så kallade tyska ekonomiska undret nått full omfattning, och mot slutet av årtiondet hade Japan påbörjat ett uppbyggnadsprogram som skulle sätta landet i stånd att erövra en stor del av världen i ekonomiskt avseende.

Segrarna försökte samtidigt också återföra sin inrikespolitik och sin ekonomiska politik till det normala. Husbyggandet och produktionen av hushållsartiklar hade skurits ner i avsevärd grad under kriget, när allting var kopplat till krigsproduktionen. Det fanns nu en oerhörd marknad för artiklar som människor länge hade fått klara sig utan. Detta innebar arbete åt alla — åtminstone för ögonblicket var arbetslösheten inget problem. Världen styrde nu kursen mot en period av välstånd som den inte hade upplevt sedan tiden före den stora depressionen.

Men välståndet kostade också en del. Fler och fler mödrar tog ett förvärvsarbete utanför hemmet och försummade ibland barnen på så vis. En stigande levnadsstandard gav utrymme för mer rekreation, men detta var inte alltid nyttigt. TV-tittandet började ersätta tankeutbytet inom familjen. Sammanbrottet inom familjelivet ledde till en ökning av antalet skilsmässor. Denna utveckling blev senare delvis mindre urskiljbar i och med den växande trenden att ogifta människor började bo tillsammans utan att ingå äktenskap. Båda företeelserna innebar en växande benägenhet att betona personliga intressen på bekostnad av andras välfärd. Andliga och moraliska värderingar, som redan i högsta grad hade kommit i förfall genom kriget, urholkades nu ännu mer.

Äkta fred och välstånd

På det hela taget hade världens religiösa organisationer inte sett något fel i att sända ut sina medlemmar till att slakta medmänniskor under andra världskriget. Därför såg de inte heller nu något fel i att ge moraliskt och materiellt stöd åt det kalla kriget och åt politiska uppror och så kallade befrielsekrig. Men det fanns ett framträdande undantag.

Jehovas vittnen bevarade sin kristna neutralitet under andra världskriget och därefter. Vittnena återhämtade sig från Hitlers försök att förgöra dem, och antalet aktiva vittnen i Tyskland ökade från knappt 9.000 år 1946 till drygt 52.000 inom fem år. Mellan år 1945 och år 1959 ökade de över hela världen från 141.606 vittnen i 68 länder till 871.737 i 175 länder. Samtidigt som medlemmar inom många andra religioner i allt större utsträckning råkade i fejd med varandra över politiska och sociala frågor, såväl som att de oroades av en nedgång i fråga om antalet kyrkomedlemmar, kunde Jehovas vittnen på ett andligt sätt glädja sig åt verklig fred och verkligt välstånd.

Detta framgick med all tydlighet vid deras internationella sammankomst år 1958 i New York med temat Guds vilja, där högsta antalet närvarande vid en session var drygt 250.000. En huvudtalare sade: ”Det är det andliga paradisets blomstring som förklarar den överflödande lyckan hos Jehovas vittnen. ... Detta andliga paradis återspeglar Guds härlighet och vittnar om att hans rike blivit upprättat.”

Den fred som följde på andra världskriget, i verkligheten en fred som inte var någon riktig fred, såväl som det rent materialistiska välstånd den uppammade, framhävde följande ovedersägliga faktum: Äkta fred och välstånd kan endast komma genom Guds upprättade rike. Under ”1960-talet — en tidsperiod av stormiga protestyttringar” skulle detta bli ännu mer uppenbart. Läs om detta i vårt nästa nummer.

[Ruta på sidan 14]

Andra företeelser som utgjorde nyhetsstoff

1946 — Ho Chi Minh förklarar befrielsekrig i Vietnam

1948 — Mohandas Gandhi mördas

1950 — Upplopp mot apartheid i Sydafrika

1952 — Förenta staterna spränger den första vätebomben

[Bild på sidan 15]

Välståndet efter kriget medförde fina bostäder och nya bilar för många familjer

[Bildkälla]

H. Armstrong Roberts