Påvens besök river upp gamla sår

NÄR påven var på besök i Tyskland i maj i år, talade han om ”de svårigheter som kyrkan stod inför under nazisttiden”. Detta stod att läsa i Kölner Stadt-Anzeiger, där det vidare sades: ”Han nämnde ingenting om att vissa ledande katolska präster saknade mod och predikade till stöd för religiösa skolor, men inte mot förföljelsen av judarna.”

Saligförklaringen av Edith Stein — en judinna som omvände sig till katolicismen — blev också en brännpunkt i den heta debatten. Judar gjorde invändningar mot att hon framställdes som en katolsk martyr. I Nürnberger Nachrichten hette det: ”Edith Stein saligförklarades som martyr för den kristna tron, vilket inte är helt i överensstämmelse med sanningen. Hon sändes till gaskammaren i Auschwitz år 1942 för att dö som judinna, inte som katolsk nunna.” En katolsk grupp hävdade att hennes saligförklaring var ett försök att skyla över ”den katolska kyrkans besvärande tystnad efter nazisternas tillträde till makten”. En annan katolsk grupp sade att saligförklaringen ”inte får göra oss blinda för det faktum att de katolska biskoparna praktiskt taget inte gjorde något motstånd alls, utan snarare samarbetade öppet med det nationalsocialistiska systemet”.

Några kritiker krävde att katolska kyrkan skulle medge sin skuld i fråga om sin tystnad under förintelsen av judarna, men något sådant medgivande kom inte. ”Under sitt möte med biskoparna i går kväll”, hette det i Süddeutsche Zeitung, ”aktade sig påven noga för att vidröra denna tagg i kyrkans samvete. Under nazisternas diktaturvälde sökte påvestolen med hjälp av konkordatet ’hindra det värsta’ men ’kunde inte hejda den katastrofala utvecklingen’. Påven sade att han inte såg någon anledning att anklaga de tyska biskoparna för deras tystnad.”