Vi överlevde förföljelsen i det nazistiska Tyskland

LÅT mig ta dig med till tiden efter första världskriget i Tyskland, där scenen bereddes för en dramatisk tid av förföljelse av kristna.

År 1919 gifte sig mina föräldrar, och samma år överlämnade de sina liv åt att tjäna Jehova. Jag föddes året därpå, min bror Johannes år 1921, Eva år 1922 och slutligen George år 1928. Vi var de enda i vår stad, Wittenberge, som var barn till bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades.

När nationalsocialisterna, nazisterna, tog makten år 1933, blev många lärare medlemmar i partiet. När jag vägrade att använda hälsningen ”Heil Hitler!” blev jag ständigt trakasserad av hitlerungdomar bland skolkamraterna. Höjdpunkten kom för mig när jag inte tog del i sommarsolståndsfesten, under vilken litteratur som olagligförklarats av nazisterna, däribland biblar, offentligen brändes.

Ungefär vid samma tid blev min bror Johannes inför hela klassen slagen i ansiktet för att han vägrade att säga ”Heil Hitler!” Min mor ifrågasatte lärarens rätt att göra detta och åberopade lagen om religionsfrihet och yttrandefrihet, som i detta tidiga skede av nazistiskt styre offentligen stöddes av Rudolf Hess och av inrikesministern, dr Frick.

Utan att bry sig om vad hon sade skrek läraren: ”Hur vågar ni uttala er så! Führern har tagit makten, och alla skulle göra bäst i att så fort som möjligt rikta in sig i ledet!” Sedan morrade han: ”Jag skall se till att ni och er familj slutar i rännstenen!”

Mor såg honom rakt i ögonen och svarade: ”Det, herr Sienknecht, kommer himmelens och jordens Gud, Jehova, att avgöra och inte ni!”

Förföljelsen av vår familj

Inte långt därefter kom far hem och sade utan någon annan inledning: ”Vi befinner oss i Daniels lejonkula!” Han hade utan underrättelse blivit avskedad från sitt arbete. Det betydde i verkligheten att vi lämnats utan utkomstmöjligheter. Vad skulle vi nu göra?

Jo, folk om vilka vi minst av allt väntade det gav oss mat, och en del kom då försiktigt hem till oss på natten. Far började senare sälja dammsugare, och samtidigt spred han också den förbjudna litteraturen från Vakttornet.

År 1936 antog våra kristna bröder utanför Tyskland en resolution, i vilken de uppmanade Hitlers regering att upphöra med att behandla Jehovas vittnen illa. Vi vittnen i Tyskland spred resolutionen över hela landet den 12 december 1936 mellan klockan 5.00 och klockan 7.00 på morgonen. Det var då jag började ta del i tjänsten på fältet.

Samma månad blev mina föräldrar instämda till en specialdomstol (Sondergericht) i Berlin. Anklagelsepunkten: Spritt en förbjuden organisations litteratur. Några dagar senare kom en annan anmodan till oss fyra barn att vi alla skulle inställa oss inför domstolen i Wittenberge. Varför det? Det hävdades att vi blev andligen försummade av våra föräldrar. Hur löjligt!

Domstolsledamöterna blev förvånade, när de hörde oss ungdomar, nu 16, 15, 14 och 8 år gamla, försvara vår tro genom att använda bibeln. Vi konstaterade att ”Heil Hitler” betyder ”Frälsning kommer från Hitler”, och eftersom frälsningen kommer bara från Jehova Gud genom Kristus Jesus, kunde vi inte använda den slogan. Likväl beslöt rätten att vi skulle tas från våra föräldrar och sändas till en ungdomsvårdsskola i Strausberg nära Berlin.

Innan vi kunde bli hämtade, tog mina föräldrar oss barn till järnvägsstationen och sände oss till Wolfenbuttel till vår mormor. De gjorde detta därför att deras mål inte var avgjort, och de fruktade för utgången. Med tårar i ögonen sade mor på stationsperrongen, med stark övertygelse: ”Jehova är en bättre beskyddare än vi är.” Våra föräldrar kramade om oss som de kanske trodde för sista gången och citerade Jesaja 40:11: ”Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar.” Vi kände oss storligen tröstade.

Till fullständig överraskning för våra föräldrar avskrevs målet mot dem på grund av brist på bevis.

Vi undkommer nazisterna

Snart var nazisterna återigen i hälarna på oss ungdomar. De ordnade omedelbart med att få träffa oss för att kontrollera våra ”uppfattningar”. För att undgå dem gav vi oss i väg från mormor i Wolfenbuttel och delade på oss och bosatte oss på skilda håll var och en. Jag fick arbete vid receptionsdisken i Duisburger Hof, ett hotell i Rhenlandet.

En dag väntade hotellet med spänning på ett besök av propagandaminister Joseph Goebbels och hans stab. Vid deras ankomst hälsade alla vid disken och ropade det vanliga ”Heil Hitler!” — utom jag. En av officerarna med hög rang lade märke till det, och senare mötte han mig i ett rum åt gården. Jag tänkte: ”Nu är det färdigt, för den här gången!” Men så kallade man plötsligt på honom. Antagligen behövde dr Goebbels honom omgående. Jag försvann snabbt i en av de många korridorerna i det stora hotellet och visade mig inte för resten av dagen.

Mot slutet av 1943 tilltog de allierades luftraider mot städer, och för första gången blev koncentrationslägerinterner använda till att hjälpa till med uppröjningen och reparationsarbetet efter bombanfallen. En del fönster och dörrar på hotellet behövde lagas, och därför sattes fångar till att utföra detta arbete. Jag blev ivrig när jag såg violetta trianglar på deras randiga jackor, vilket identifierade dem som Jehovas vittnen! Men när jag försökte tala med dem, höjde SS-vakterna beklagligt nog sina gevär, siktade på mig och skrek: ”Gå din väg!” Jag kände mig bedrövad.

De hemska världsförhållandena på den tiden gjorde att många av oss ansåg att det hela skulle mynna ut i Harmageddon. Men så började upplysningar läcka ut att de allierade styrkorna var på väg mot Tyskland. Vi började glädja oss, eftersom vi förstod att det nazistiska tyranniet stod inför sitt slut.

Efterkrigstiden

Sedan dammolnen efter de allierades seger hade lagt sig, började bröderna ivrigt ta del i återuppbyggandet av den offentliga predikoverksamheten. Nu var vår familj återförenad, sedan vi hade varit åtskilda i tio långa år, och vi bodde i Hannover i norra Tyskland. Detta första efterkrigsår, 1946, höll vi åminnelsefirandet i vårt hem, som var stort nog för alla de omkring 50 bröderna i Hannover. Vilket minnesvärt högtidsfirande, att få vara tillsammans med bröder som nyligen hade blivit frigivna från koncentrationsläger och se de smorda ta del av emblemen! Det gjorde ett oförglömligt intryck på mig.

År 1946 höll vi också vår första större efterkrigssammankomst i norra Tyskland. Många glädjetårar fälldes. Till och med talarna måste göra avbrott ibland under talen för att ge utlopp åt sina känslor. Det var alldeles för mycket för dem att bära, när de såg så många av sina kära bröder sitta lugnt och njuta av undervisningen utan att vara omgivna av någon taggtråd! Sedan trädde jag in i pionjärernas led och blev sänd till den närliggande staden Lehrte.

Därifrån blev jag kallad till att tjäna vid det tyska avdelningskontoret i Wiesbaden. När jag anlände dit år 1947, var antalet i Betelfamiljen mindre än 20. Vi arbetade tillfälligtvis i en stor villa, och utrymmet var begränsat. Från Betel blev jag år 1952 kallad till att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och utexaminerades tillsammans med den 19:e klassen. Sedan blev jag på nytt förordnad till Wiesbaden för att fortsätta arbetet som översättare.

År 1954, vid 34 års ålder, beslöt jag att gifta mig. Edith var pionjär och hade också fortfarande en del kontraktsåligganden som operasångerska. Men med tiden blev vi sända som pionjärer med särskilt uppdrag till Lohr, en stad med medeltidsprägel.

Snart kom det en annan uppdragsförändring. Edith blev havande med vår son Markus, så vi blev tvungna att lämna heltidstjänsten. Senare flyttade vi till Canada. Där föddes ytterligare en son, Reuben. Dessa söner är nu 34 och 30 år gamla. En tjänar som äldste och den andre som biträdande tjänare i Thornhillförsamlingen i Ontario, norr om Toronto, där jag tjänar som presiderande tillsyningsman.

Jehova välsignar dem som uthärdar

Med Jehovas hjälp överlevde hans folk den nazistiska regimens ohyggligheter och blev organiserade på nytt för ökad teokratisk tjänst. Lägg som motsats därtill märke till vad som hände med nazisterna. De hade firat sina första segrar under förkrigsåren på Zeppelinwiese i Nürnberg. Men nu hyrde vi just den platsen för en minnesvärd sammankomst i september 1946. Själva höjdpunkten kom måndagen den 30 september. Kontoren, affärerna och restaurangerna i staden var stängda hela dagen.

Men varför låg affärslivet nere denna särskilda måndag? Därför att dödsdomarna mot de nazistiska krigsförbrytarna skulle avkunnas i Nürnberg. Ursprungligen skulle domarna ha fallit den 23 september, men det hela uppsköts till den 30 september. Det var följaktligen så att samtidigt som våra tidigare förföljare befann sig i fängsligt förvar och åhörde sina domstolsutslag, ja, samma dag, befann vi, de tidigare förföljda, oss där på nazisternas förutvarande paradmark och firade en glädjerik högtid inför Gud!

I det jag ser tillbaka, kan jag förtröstansfullt säga att vi aldrig bör bekymra oss över att den på förhand omtalade, överhängande tillintetgörelsen av den orättvisa och förtryckande tingens ordning skenbart ”dröjer”. ”Den kommer förvisso”, alldeles som Gud har lovat. ”Den ... skall inte slå fel.” Jehova är lojal. Han har tiden under fullständig kontroll. Följaktligen ”kommer förvisso” den fastställda tiden, när han tillintetgör sina fiender, till sin egen ära och till deras frälsning som tillber honom. ”Den skall ej utebli”! (Habackuk 2:3) — Berättat av Konstantin Weigand.

[Bild på sidan 18]

Konstantin Weigand, som ses här med sin familj, överlevde det nazistiska Tysklands förföljelse mot Jehovas vittnen

[Bild på sidan 21]

Nazister som hälsar Hitler år 1937. År 1946 använde Jehovas vittnen detta stadion i Nürnberg för en sammankomst, medan de nazistiska ledarna blev dömda

[Bildkälla]

U.S. National Archives