Jehovas vittnen — modiga trots nazismens hot

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I TYSKLAND

JEHOVAS VITTNEN är väl kända för att de orubbligt håller fast vid Guds ord, Bibeln. Detta kräver ofta mod, och det påverkar helt visst deras liv och deras relationer till andra.

Jehovas vittnen har till exempel djup respekt för människor av alla etniska och kulturella bakgrunder. De älskar Gud och sina medmänniskor. (Matteus 22:35–40) Ja, de är i full överensstämmelse med aposteln Petrus, som förklarade: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” — Apostlagärningarna 10:34, 35.

Jehovas vittnen är också kända över hela världen för att de visar respekt för lag och ordning och regeringsmyndighet. De har aldrig varit någon grogrund för uppror och kommer heller aldrig att bli det. Så är fallet även då de blir förföljda i en del länder på grund av att de har intagit samma hållning som apostlarna: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29; Matteus 24:9) Samtidigt accepterar Jehovas vittnen att andra har rätt att tillbe i överensstämmelse med sitt samvetes röst.

Jehovas vittnens modiga kristna ståndpunkt i Tyskland och i andra länder som behärskades av Adolf Hitler är ett dokumenterat faktum. En betydelsefull händelse år 1933 i Berlin visar deras mod, deras kärlek till Gud och medmänniskor och deras respekt för lag och ordning och religionsfrihet.

Ingen kompromiss med Hitler

Det är mer än 50 år sedan som Hitlers avskyvärda 12-åriga välde av rasism och mord fick sitt slut. Ändå har nazistregimen åsamkat skador som fortfarande vållar mänskligheten sorg.

Historien erkänner att endast några få grupper modigt stod upp och skarpt kritiserade nazisternas terror. Bland dem var Jehovas vittnen, som beskrevs som ”en liten ö av aldrig sviktande [moraliskt] motstånd mitt i en terroriserad nation”. Deras modiga ståndpunkt är väl dokumenterad av respekterade historiker.

Några få kritiker, däribland några som tidigare varit förbundna med Jehovas vittnen, har emellertid kommit med anklagelsen att vittnena försökte kompromissa med Hitlerregimen under dess första tid. De påstår att representanter för Sällskapet Vakttornet utan framgång försökte ställa sig in hos den nya regeringen och att de, åtminstone under en tid, godtog nazisternas rasistiska ideologi, som till sist ledde till att sex miljoner judar mördades.

Dessa allvarliga anklagelser är fullständigt felaktiga. Det som här följer är en uppriktig granskning av händelserna i fråga, grundad på tillgänglig dokumentation och de historiska sammanhangen.

Vi blickar tillbaka

Jehovas vittnen har varit verksamma i Tyskland i mer än 100 år. År 1933 fanns det cirka 25.000 Jehovas vittnen som tillbad Jehova Gud och spred biblisk litteratur över hela Tyskland.

Trots den frihet som dåtidens tyska grundlag medgav var Jehovas vittnen ständigt föremål för förtalskampanjer som i första hand sattes i gång av religiösa motståndare. Så tidigt som år 1921 anklagades Jehovas vittnen, då kallade Ernste Bibelforscher (uppriktiga bibelforskare), för att vara förbundna med judarna i omstörtande politiska rörelser. Bibelforskarna stämplades som de farliga bolsjevikernas ”judiska kryp”, trots att det aldrig framfördes några bevis för anklagelserna. Den schweiziske teologen Karl Barth skrev senare: ”Anklagelsen att Jehovas vittnen är förbundna med kommunisterna kan endast bero på en missuppfattning, oavsiktlig eller avsiktlig.”

En kyrkotidning i Tyskland framförde anklagelsen att Jehovas vittnen och judarna var medkonspiratörer i revolutionära rörelser. I den tyska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern (föregångaren till Vakna!) för 15 april 1930 sades det följande som svar på detta: ”Vi har ingen orsak att betrakta den här falska anklagelsen som en förolämpning — eftersom vi är övertygade om att juden är en lika värdefull person som en till bekännelsen kristen; men vi tillbakavisar dessa osanningar i den kyrkliga tidningen, eftersom de har till syfte att misskreditera vårt arbete, som om det inte utfördes för evangeliets skull, utan för judarnas skull.”

Historieprofessorn John Weiss skrev: ”Vittnena var fria från tysk rasnationalism och hade inte i århundraden grubblat över judarnas underlåtenhet att konvertera. Vittnena höll fortfarande fast vid den ursprungliga, om än överlägset beskyddande, kristna tron på behovet av att övertyga alla som hade möjlighet att omvända sig till Kristus.”

Vad hände då Hitler kom till makten?

Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till Tysklands nye rikskansler. Till att börja med bemödade sig Hitlerregimen om att dölja sin våldspräglade och extrema natur. I början av år 1933 betraktade Jehovas vittnen därför, tillsammans med miljoner andra tyskar, det nationalsocialistiska partiet som den tidens rättmätiga styrande myndighet. Vittnena hoppades att den nationalsocialistiska (nazistiska) regeringen skulle inse att denna fridsamma, laglydiga kristna grupp inte utgjorde något samhällsomstörtande hot mot staten. Detta innebar inte någon kompromiss när det gäller Bibelns principer. Som fallet har varit i andra länder önskade Jehovas vittnen informera regeringen om sin religions sanna, opolitiska natur.

Det blev snart uppenbart att Jehovas vittnen var bland de första som blev föremål för brutal nazistisk förföljelse. Vittnena blev återigen stämplade som medbrottslingar i en påstådd bolsjevikisk-judisk komplott. En förföljelsekampanj började.

Hur kunde ett sådant litet religiöst samfund dra på sig den nya regimens raseri? Historikern Brian Dunn framhåller tre fundamentala orsaker: 1) Jehovas vittnens internationella omfattning, 2) deras motstånd mot rasism och 3) deras neutrala hållning gentemot staten. På grund av sina bibelenliga uppfattningar vägrade de tyska vittnena att göra Hitlerhälsningen, att understödja det nationalsocialistiska partiet och att längre fram delta i militära aktiviteter. — 2 Moseboken 20:4, 5; Jesaja 2:4; Johannes 17:16.

Detta ledde till att Jehovas vittnen utstod hotelser, förhör, husundersökningar och andra trakasserier av polis och SA-män (Hitlers Sturmabteilung, stormtrupper eller brunskjortor). Den 24 april 1933 stängde myndigheterna Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Magdeburg i Tyskland, varefter egendomen konfiskerades. Efter en grundlig genomsökning, som inte gav några bindande bevis, och under påtryckningar från det amerikanska utrikesdepartementet återlämnade polisen egendomen. I maj 1933 var emellertid Jehovas vittnen förbjudna i flera tyska delstater.

Jehovas vittnen går modigt till aktion

Under denna tidiga period vårdade Hitler omsorgsfullt sitt anseende som en förkämpe för kristendomen. Han proklamerade sitt engagemang för religionsfrihet och lovade att behandla kristna kyrkosamfund ”med opartisk rättvisa”. För att förbättra sitt anseende visade sig den nye rikskanslern i kyrkorna. Detta var en tid då många människor i länder som senare skulle vara i krig med Tyskland uttryckte beundran för Hitlers bedrifter.

Bekymrad över de ökande spänningarna i Tyskland beslöt Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, tillsammans med den som ansvarade för avdelningskontoret i Tyskland, Paul Balzereit, att sätta i gång en kampanj för att informera rikskansler Hitler, regeringstjänstemän och allmänheten om att Jehovas vittnen inte utgjorde något hot mot det tyska folket och staten. Rutherford trodde tydligen att Hitler var ovetande om angreppen mot Jehovas vittnen eller att han hade fått felaktig information av religiösa grupper beträffande vittnena.

Avdelningskontoret i Magdeburg anordnade därför en sammankomst för att utnyttja de tyska medborgarnas rätt att framföra sin mening. Med kort varsel inbjöds Jehovas vittnen från hela Tyskland till Wilmersdorfer Tennishallen i Berlin den 25 juni 1933. Man räknade med omkring 5.000 deltagare. Trots den fientliga atmosfären var mer än 7.000 modiga närvarande. Deltagarna antog en resolution kallad ”Tillkännagivande av fakta”. Detta dokument protesterade mot de restriktioner som hade lagts på Jehovas vittnens arbete. Det utgjorde ett klart och tydligt uttalande om deras ställning och avvisade anklagelser om uppviglande förbindelser för politiska syften av något slag. Det förklarade:

”Vi är orättmätigt anklagade inför de styrande makthavarna i denna regering. ... Vi ber respektfullt de styrande i landet och allmänheten att rättvist och opartiskt pröva den redovisning av fakta som härmed görs.

Vi strider inte mot några personer eller några religiösa lärare, men vi måste rikta uppmärksamheten på det faktum att det vanligtvis är de som påstår sig representera Gud och Kristus Jesus som i verkligheten är våra förföljare och som ställer oss i en oriktig dager inför staten.”

Sammankomst av mod eller kompromiss?

En del anser nu att sammankomsten i Berlin år 1933 och ”Tillkännagivande av fakta” var försök av framstående Jehovas vittnen att visa sitt stöd för den nazistiska regeringen och dess hat mot judarna. Men deras påståenden är inte sanna. De grundar sig på oriktiga upplysningar och felaktiga tolkningar av fakta.

Kritiker påstår till exempel att Jehovas vittnen dekorerade Wilmersdorfer Tennishallen med hakkorsflaggor. Fotografier från sammankomsten år 1933 visar tydligt att de inte hade några hakkors i lokalen. Ögonvittnen bekräftar att det inte fanns några flaggor inne i lokalen.

Det är emellertid möjligt att det fanns flaggor på utsidan av byggnaden. En nazistisk truppstyrka hade använt lokalen den 21 juni, onsdagen före sammankomsten. Dagen före sammankomsten hade skaror av unga människor tillsammans med grupper av SS (Schutzstaffel, ursprungligen Hitlers svartskjortade livvakter), SA och andra firat sommarsolståndet i närheten. När Jehovas vittnen kom till sammankomsten på söndagen, kan de ha mötts av synen av en byggnad som var dekorerad med hakkorsflaggor.

Om lokalens utsida, korridorer eller till och med dess insida hade varit dekorerade med hakkorsflaggor, skulle Jehovas vittnen ha låtit dem vara. Än i dag låter Jehovas vittnen nationella symboler vara kvar, när de hyr offentliga lokaler för möten och sammankomster. Men det finns inga belägg för att Jehovas vittnen hängde upp några flaggor eller att de gjorde honnör för dem.

Kritiker påstår dessutom att Jehovas vittnen inledde sammankomsten med den tyska nationalsången. Sammankomsten inleddes i verkligheten med ”Zions herrliche Hoffnung”, sång 64 i Jehovas vittnens sångbok. Texten till denna sång skrevs till musik som Joseph Haydn komponerade år 1797. Sång 64 hade varit i bibelforskarnas sångbok åtminstone sedan år 1905. År 1922 antog den tyska regeringen Haydns melodi med text av Hoffmann von Fallersleben som sin nationalsång. Bibelforskarna i Tyskland sjöng ändå sin sång 64 emellanåt, precis som bibelforskare i andra länder gjorde.

Att man sjöng en sång om Sion kan knappast tolkas som en strävan att tillmötesgå nazisterna. Under påtryckningar från antisemitiska nazister tog andra kyrkor bort hebreiska uttryck, till exempel ”Juda”, ”Jehova” och ”Sion”, från sina hymner och liturgier. Jehovas vittnen gjorde inte det. De som anordnade sammankomsten förväntade verkligen inte att vinna ynnest hos regeringen genom att sjunga en sång som upphöjer Sion. En del av deltagarna kan eventuellt ha varit obenägna att sjunga ”Zions herrliche Hoffnung”, eftersom denna komposition av Haydn också användes som nationalsång.

En avsiktsförklaring

Med en regering i förändring och landet i kaos ville Jehovas vittnen göra ett tydligt uttalande om sin ståndpunkt. Genom att använda sig av ”Tillkännagivandet” tillbakavisade Jehovas vittnen kraftigt anklagelserna om ekonomiskt engagemang för eller politiska band med judarna. Dokumentet fastslog:

”Det har framförts falska anklagelser från våra fiender att vi har mottagit ekonomiskt understöd från judarna till vårt arbete. Ingenting kan vara mer fjärran från sanningen. Fram till denna stund har judar inte gett det allra ringaste bidrag till vårt arbete.”

Efter att ha nämnt pengar fortsatte ”Tillkännagivandet” att fördöma orättvisa affärsmetoder inom storfinansen: ”Det har varit de kommersiella judarna i det brittisk-amerikanska imperiet som har byggt upp och bedrivit storfinans som ett medel för att utnyttja och förtrycka folken i många nationer.”

Det är uppenbart att detta uttalande inte hänsyftade på det judiska folket i allmänhet, och det är beklagligt om det har missförståtts och har gett orsak till anstöt. Somliga har påstått att Jehovas vittnen delade den fientliga inställning mot judarna som allmänt förkunnades i de tyska kyrkorna på den tiden. Detta är absolut inte sant. Genom sin litteratur och genom sitt uppförande under nazisttiden förkastade Jehovas vittnen antisemitiska uppfattningar och fördömde de nazistiska övergreppen på judarna. Jehovas vittnens vänlighet mot judar som delade deras lott i koncentrationslägren vederlägger verkligen eftertryckligt dessa falska anklagelser.

”Tillkännagivandet” definierade Jehovas vittnens arbete som religiöst till sin natur och förklarade: ”Vår organisation är inte politisk i något som helst avseende. Vi insisterar bara på att få lära människorna Guds ord.”

”Tillkännagivandet” påminde också myndigheterna om deras egna löften. Jehovas vittnen försvarade vissa höga ideal, och dessa var just sådana som den tyska regeringen offentligt hyllade. Bland dem var omtanke om familjen och religionsfrihet.

Beträffande detta sades det ytterligare i ”Tillkännagivandet”: ”En noggrann undersökning av våra böcker och vår litteratur kommer att uppenbara det faktum att just de höga ideal som den nuvarande regeringen upprätthåller och offentliggör är det som framhålls, understöds och betonas kraftigt i våra publikationer och visar att Jehova Gud kommer att se till att dessa höga ideal i sinom tid kommer att ha uppnåtts av alla som älskar rättfärdighet.”

Jehovas vittnen gav således aldrig sitt stöd åt nazistpartiet. Då de verkade i överensstämmelse med religionsfriheten hade de dessutom ingen tanke på att upphöra med sitt offentliga predikande. — Matteus 24:14; 28:19, 20.

Enligt skildringen i Jehovas vittnens årsbok för 1974 var en del tyska Jehovas vittnen besvikna över att språket i ”Tillkännagivandet” inte var mer uttryckligt i tonen. Hade den ansvarige för avdelningskontoret, Paul Balzereit, vattnat ur texten i dokumentet? Nej. En jämförelse av den tyska och den engelska texten visar nämligen att det inte förhåller sig så. Det är tydligt att ett avvikande intryck var grundat på subjektiva iakttagelser av några som inte var direkt engagerade i sammanställandet av ”Tillkännagivandet”. Deras slutsatser kan också ha påverkats av att Balzereit avsvor sig sin tro bara två år senare.

Det är nu känt att ett förbud mot Jehovas vittnen i Tyskland hade utfärdats söndagen den 24 juni 1933, dagen före sammankomsten i Berlin. Några dagar senare fick de som anordnade sammankomsten och polisen kännedom om detta förbud. Med tanke på det spända klimatet och att nazistiska myndighetspersoner var så fientligt inställda mot dem, är det anmärkningsvärt att sammankomsten över huvud taget hölls. Det är ingen överdrift att säga att 7.000 Jehovas vittnen modigt satte sin frihet på spel genom att närvara vid sammankomsten.

Efter sammankomsten spred Jehovas vittnen 2,1 miljoner exemplar av ”Tillkännagivandet”. En del vittnen blev omedelbart arresterade och sända till arbetsläger. Den nazistiska regeringen uppenbarade därmed fullständigt sin förtryckande, våldspräglade natur och satte snart i gång ett omfattande angrepp på denna lilla grupp av kristna.

Professor Christine King skrev: ”Nazisterna skulle få lära sig att våldsmetoder inte kunde kuva Jehovas vittnen.” Det var som det stod i ”Tillkännagivandet”: ”Jehova Guds makt står över alla andra, och det finns ingen makt som framgångsrikt kan motstå honom.”a

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 13]

Autentiska foton från sammankomsten som Jehovas vittnen var med vid år 1933 i Wilmersdorfer Tennishallen