Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 15 — Verksamhet i andra länder än Förenta staterna under fascist- och nazistförföljelse

NÄR vi nu i vår skildring nått fram till år 1934, ställer vi frågan: Vad fick Jehovas vittnen uppleva i olika länder i världen vid den tiden? I fyrtionio länder hade Sällskapet Vakttornet nu inrättat avdelningsexpeditioner.a Sällskapets verksamhet gick framåt på olika håll och utvecklades efter mönstret från Förenta staterna, som vi förut skildrat. Allteftersom katolsk fascism spred sig i Europa, mötte vittnena allt större svårigheter. I Italien måste vittnena, som uppgick till ett femtiotal, bedriva sin verksamhet under jorden, eftersom de ständigt jagades av polisen, som till och med arresterade personer som tog emot vittnenas skrifter.b Många av dessa medarbetare i Italien sattes i fängelse av Mussolinis fascistregering.

I Spanien före fascistrevolutionen växte det arbete som utfördes av en handfull vittnen från år 1936 till 1939 synnerligen väl. Ja, mitt under inbördeskriget år 1936 rapporterade vittnena i Spanien att de placerat 105.570 exemplar bibelförklarande litteratur.c

I Tyskland växte Sällskapets verksamhet med att frambära vittnesbördet ofantligt just innan Hitler kom till makten. Mellan 1919 och 1933 satte bröderna i Tyskland 48.000.000 böcker och småskrifter och 77.000.000 exemplar av den tyska upplagan av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern i det tyska folkets händer.d Under 1930-talet anordnade Sällskapet vad man kallade ”internationella vittnesbördsperioder”, vardera omfattande åtta dagar, då alla vittnena jorden utöver gav bevis för den enhet som rådde bland dem världen runt genom att varje dag under veckan använda någon tid till att avge ett och samma i förväg utarbetade vittnesbörd och sprida samma skrift. Till exempel: 58.804 medarbetare i 77 länder rapporterade att de varit i verksamhet under ”Kvarlevans tacksägelseperiod”, som inföll den 8—16 april 1933.e Under denna kampanj spreds småskriften Krisen. Det är av intresse att lägga märke till att under denna särskilda period rapporterade Tyskland 19.268 medarbetare, jämfört med 20.719 för Förenta staterna. Sålunda var det år 1933 ungefär lika många medarbetare i dessa båda länder. Men under denna särskilda vecka rapporterades det från Tyskland att man spridit ut 2.271.630 exemplar av litteraturen, vilket vida översteg ”placeringssiffran” för Förenta staterna, som uppgick till 877.194, och detta ådagalade vittnenas stora nit i förkunnarverket i Tyskland strax efter det att Hitler blivit diktator. Också före Hitlers dagar mötte man mycket motstånd från katolskt håll. För åren 1931 och 1932 rapporterades till exempel att 2.335 domstolsmål mot Jehovas vittnen i Tyskland ännu inte hade avgjorts.f

I och med att Hitler kom till makten som diktator i januari 1933, blev motståndets orosmoln med ens alldeles kolsvarta. I början av april 1933 trängde polisen in i Sällskapets stora, nya tryckeri och Betelhem i Magdeburg i Tyskland, förseglade dess tryckpressar och satte i gång en omfattande undersökning för att finna bevis för samhällsfientlig verksamhet. Eftersom man inte kunde finna några sådana bevis, tilläts Sällskapet den 28 april att åter taga sina lokaler i bruk. Härigenom kunde de avsluta sammanräkningen av den alla andra siffror överglänsande rapporten för den särskilda vittnesbördsperioden under tiden 8—16 april. Domare Rutherford beslöt sig för att besöka Tyskland mitt under dessa svårigheter, vilket han också gjorde i juni 1933. Den 25 juni samlades i Berlin 7.000 vittnen till en särskild sammankomst, och där antogs enhälligt en resolution kallad ”Tillkännagivande av fakta”. Den utgjorde en kraftig protest mot Hitler och hans regering för deras egenmäktiga ingripande mot Sällskapets verksamhet att avge vittnesbördet. Till snabb vedergällning blev Sällskapets egendom tre dagar senare, den 28 juni 1933, för andra gången beslagtagen, polisen satte sig åter i besittning av den, och i enlighet med regeringens order stängdes tryckeriet. De 180 medlemmarna av Betelhemmet i Magdeburg tvingades att ge sig av från expeditionen inom några få veckor. Hitler sade:

”Dessa så kallade Bibelforskare [Jehovas vittnen], ge upphov till svårigheter, de störa det harmoniska livet bland tyskarna. Jag betraktar dem som charlataner, och jag tänker inte finna mig i att de tyska katolikerna smutskastas på ett sådant sätt av denne amerikanske ’domare’ Rutherford. Jag upplöser ’bibelforskareföreningen’ i Tyskland, och dess egendom skänker jag åt folket att användas för dess välfärd. Jag skall låta konfiskera all deras litteratur.’g

Detta skändliga övergrepp mot internationell egendomsrätt gjordes av Hitlerregeringen, fastän Sällskapet Vakttornet, såsom en amerikansk organisation, hade varit erkänt i Tyskland sedan 1921, där det, enligt internationell lag, hade rätt att äga och utnyttja egendom. På uppmaning från Sällskapets högkvarter i Brooklyn tog Förenta staternas utrikesdepartement upp saken och inlade en protest hos Hitlerregeringen.h

När nu Sällskapets högkvarter i Tyskland hade stängts, satte Hitlerregeringen i gång med att lägga hinder i vägen för Jehovas vittnens församlingsmöten utöver hela landet genom att förbjuda bröderna att komma tillsammans. Härigenom tvingades verksamheten under jorden år 1934, då en del av vittnena började sättas i fängelse, därför att de vägrade att lyda regeringens totalitära förordningar. På grund av denna oberättigade förföljelse gjorde Sällskapet anordningar för en världsomfattande protest, som skulle avges den 7 oktober 1934. Trots regeringens förbud samlades alla församlingarna i Tyskland kvällen den 7 oktober, då man, efter en allvarlig bön till Jehova, översände en protestresolution till Hitlerregeringen i Berlin undertecknad av församlingen av Jehovas vittnen på var och en särskild ort. Förenade med dem i anden just denna kväll var församlingar av Jehovas vittnen i femtio länder också samlade i bön till Jehova, varefter varje grupp sände ett protesttelegram av följande lydelse till rikskabinettet Hitler: ”Eder hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.”i

Enligt ett ögonvittnes uppgift vållade denna världsomfattande demonstration inte så ringa uppståndelse den 7 oktober 1934 i Tredje rikets inrikesdepartement i Berlin, då Hitler själv av en händelse besökte dr Frick, inrikesministern, som fick taga emot dessa protestmeddelanden. Den beedigade redogörelsen (som återfinns här nedan) säger att då Hitler fick höra talas om telegrammen, rusade han upp och skrek hysteriskt, med knutna nävar: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland!”j Således satte man i gång ett dåraktigt bemödande i hela landet för att göra slut på Jehovas vittnen i Tyskland. Under de mörka år som följde blev tusental av Jehovas vittnen arresterade, falskeligen anklagade och satta i fängelse och koncentrationsläger, där många fick utstå outsägliga lidanden. Omkring två tusen vittnen förlorade livet i denna kamp att troget bevara ostraffligheten inför Jehova. Men i full överensstämmelse med varningarna i den väldiga, från hela världen inströmmande floden av telegram den 7 oktober 1934 var Hitler, denne stridsman emot Gud, inte längre i de levandes land elva år senare, då det uppgavs att han begått självmord i Berlin år 1945. Men omkring 8.000 vittnen kom ut ur hans koncentrationsläger, dessa demoniska tortyrkamrar, med livet i behåll, för att åter taga upp predikoverket och oförbehållsamt tillbedja sin kärleksrike Gud, Jehova.

Också Storbritannien fick bevittna en utvidgning av de teokratiska intressena. I början på 1930-talet nådde tjänsten på fältet god stadga vad gällde dess omfattning och den bibliska litteratur som spreds ut. År 1931 fanns det 365 församlingar som tog del i tjänsten med omkring fyra tusen regelbundna medarbetare, inbegripet 196 pionjärer, och man placerade årligen mellan 1¹/₂ och 2 millioner böcker och småskrifter.k År 1937 gavs emellertid en särskild uppmaning till större livaktighet, som eggade förkunnarna av Jehovas rike på Brittiska öarna till att driva på verket än mer och utvidga det. Rapporten för följande år, 1938, visade att fem tusen Ordets förkunnare deltog i tjänsten på fältet och placerade 4.308.710 exemplar av litteraturen. Under 1939 utvidgades verksamheten på ett förunderligt sätt, i det att 6.185.937 böcker och småskrifter placerades av 6.861 förkunnare, av vilka 511 var pionjärer. Denna utvidgning fortsatte under 1940 genom att 9.860 förkunnare, av vilka det beaktansvärda antalet 1.037 var pionjärer, placerade 6.200.282 bibliska tryckalster.l Trots förhållandena under det totala kriget fortsatte ökningen alltjämt, och år 1942 tog så många som 12.436 personer del i tjänsten varje månad, och av dessa var 1.488 heltidsförkunnare.a Vittnena på Brittiska öarna kom att utgöra en enhetlig, fast organisation och var andligen med sin tid, så att de kunde härda ut i den väldiga provsättningen under de långa, mörka krigsåren.

Verksamheten på Brittiska öarna utfördes dock inte utan motstånd. Vittnena här mötte — liksom deras bröder i andra delar av världen, fastän inte i samma utsträckning, — motstånd från personer och grupper som rönt inflytande från katolskt håll. Många angrepp från katolskt-fascistiskt håll trotsades under åren 1938 och 1939 i bl. a. London, Glasgow, Clydebank, Oldham, Newbridge, Hebburn on Tyne, Folkestone, Camberley, Leicester, Dundee, Ebbw Vale och Northwich. I några fall angreps vittnena av pöbelhopar som anfördes av präster och i andra fall hindrades mötesverksamheten.b Under 1940 rapporterades 71 fall av sådant övervåld.c Londontidningen Catholic Herald publicerade den 14 oktober 1938 en artikel med ett ärekränkande angrepp mot vittnena och domare Rutherford, vilka falskeligen anklagades för samhällsfientlig verksamhet. Catholic Herald tvingades omedelbart att taga in ett förödmjukande beriktigande på tidningens förstasida i numret för den 25 november.d

År 1938 var dessutom London, den 10 och 11 september, huvudorten för Sällskapet Vakttornets första flerstadskonvent. Femtio sammankomster för Jehovas vittnen hölls samtidigt i England och Skottland, på Irland, i Kanada, Förenta staterna och Australien. Alla de femtio städerna var förenade genom ett radiotelefonnät i förbindelse med högtalaranläggningar, så att de två viktigaste föredragen, som hölls i Londons Royal Albert Hall av domare Rutherford, kunde höras utomordentligt väl av alla åhörarskarorna på andra sidan havet, såväl som av åhörarskarorna i andra städer på Brittiska öarna. På lördagen behandlade entimmesföredraget det fängslande ämnet ”Uppfyllen jorden”. På söndagen (den 11 september) var tillsammans 150.000 personer närvarande på de femtio konventorterna för att höra det offentliga föredraget, som var Rutherfords första, direkta framförande av sitt väckande och manande tal ”Se fakta i ögonen”, vari folken i demokratierna varnades för den stundande katolsk-fascistiska ansträngningen att vinna världsherravälde. Detta var en märklig sammankomst.e Innan tolv månader hade gått efter detta konvent, hade andra världskriget brutit ut, och nazisterna och fascisterna höll feberaktigt på att av all kraft söka tillvälla sig världsherravälde, just så som det hade tillkännagivits till en varning.

När det offentliga föredraget ”Se fakta i ögonen” annonserades, skedde detta i stor utsträckning genom att s. k. sandwichmän ”paraderade” i konventstäderna på både östra och västra halvklotet. Senare, när detta och andra föredrag återgavs från intalade grammofonskivor vid mindre, offentliga sammankomster, brukades samma metod, och förkunnare gick då i gåsmarsch med affischer, som hängde ned från axlarna, längs starkt trafikerade gator och delade ut löpsedlar, för att på så sätt bekantgöra dessa föredrag. Denna iögonenfallande form av gatuarbete kallades ”upplysningsmarsch”.f Senare spreds detta föredrag, ”Se fakta i ögonen”, i en småskrift, som gick ut i 12.000.000 exemplar över hela jorden.g Detta blev till ett mäktigt vittnesbörd strax före krigsutbrottet.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

”FÖRKLARING — Den 7 oktober 1934 besökte jag, på grund av erhållen kallelse, dr Wilhelm Frick, som vid den tiden var inrikesminister för hela riket och i Preussen, på hans ämbetsrum i riksinrikesdepartementet, som var beläget Königsplatz 6 i Berlin, eftersom jag var befullmäktigad representant för general Ludendorff. Jag skulle få taga emot diverse meddelanden, genom vilka man sökte övertala general Ludendorff att sluta upp med sin kyliga inställning till nazistregimen. Under mitt samtal med dr Frick kom Hitler plötsligt in och började ta del i samtalet. När samtalet med nödvändighet kom att röra sig om de mått och steg som vidtagits mot Internationella bibelforskarna [Jehovas vittnen] i Tyskland fram till den tiden, visade dr Frick Hitler ett antal telegram med protester mot Tredje rikets förföljelse av bibelforskarna och yttrade: ’Om inte bibelforskarna omedelbart rättar sig efter oss, så kommer vi att ingripa mot dem med de starkaste vapen.’ Därpå rusade Hitler upp och skrek hysteriskt, med knutna nävar: ’Den avfödan skall utrotas i Tyskland!’ Fyra år efter detta samtal kunde jag, genom egna iakttagelser under mina sju år i ’skyddshäkte’ i det helvete, som nazisternas koncentrationsläger i Sachsenhausen, Flossenburg och Mauthausen utgjorde — jag var i fängelse till dess jag blev befriad av de allierade —, Övertyga, mig om att Hitlers vredesutbrott inte var bara tomt hot. Ingen annan grupp fångar i de nämnda koncentrationslägren utsattes för SS-männens sadism i samma utsträckning som bibelforskarna. Den sadistiska behandlingen bestod av oavbruten fysisk och själslig tortyr, som intet språk i världen kan beskriva.

Frankfurt am Main den 12 november 1947: Wehrheimerstrasse 9 Karl R. A. Wittig

Protokoll nr 778 år 1947:

Att författaren av förestående förklaring, Karl Wittig, boende Wehrheimerstrasse 9 i Frankfurt am Main, på omstående sida egenhändigt undertecknat detta dokument, intygas härmed.

Frankfurt am Main den 13 november 1947

Ludwig, Notarius publicus

[SIGILL] Otto Ludwig, Notarius publicus i Frankfurt am Main.”