Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 16 — Predikande under ett nytt namn, på teokratiskt sätt

STRAX efter sin återkomst från England till New York frambar domare Rutherford, den 2 oktober 1938, genom ett föredrag över ämnet ”Fascism eller frihet”, som hölls inför 7.000 åhörare, ett i rättan tid avgivet, svidande budskap. Detta föredrag trycktes och utgavs inom kort i en småskrift, som spreds i flera millioner exemplar för att väcka folk till insikt om det nära förestående blodbadet genom ett krig som fascismen skulle ge upphov åt. Följande sommar, den 23—25 juni 1939, hölls med god framgång ännu ett flerstadskonvent, denna gång med New York som huvudort, där man samlades i Madison Square Garden. Tillsammans tjugoåtta konvent — flera i Australien, tio i Storbritannien, London medräknat, ett i Honolulu och flera i Förenta staterna — samlade en internationell åhörarskara om 75.000 personer, som hörde det offentliga föredraget ”Herradömet och freden”, vilket var konventets höjdpunkt och hölls av Sällskapet Vakttornets president. Mitt under detta kraftfulla tal sökte medlemmar ur ”Fader” Coughlins ”Christian Front”, som just gått blockadvakt utanför radiostationen WMCA, ställa till upplopp vid huvudkonventet i New York. Det tog ordningsmännen i konventlokalen (som samtliga var Jehovas vittnen) omkring femton minuter att få håll på pöbeln genom att övermanna och mota bort de 500 fascistiskt anstuckna orosstiftarna.

Oroligheterna började med att man visslade och ropade fy åt talaren och gastade: ”Heil Hitler” och ”Viva Franco” m.m. I samma ögonblick hörde tusentals människor på många andra platser på jorden, genom telefon- och radioförbindelse, hur oväsendet började. Med den ena applådåskan efter den andra understödde de närvarande kraftigt talaren, Rutherford, då denne mästerligt fortsatte att tala genom högtalaranläggningen för att så att säga ”rida ut stormen”.a De anklagelser som Sällskapet i laga ordning framförde mot ledarna för denna katolska pöbel föranledde ingen åtgärd. Men på hösten 1939 frikände den av tre domare (två katoliker och en jude) bestående domstolen Special Sessions Court i staden New York tre av ordningsmännen (Jehovas vittnen) och lovordade dem dessutom för att de, så gott det låtit sig göra, uppträtt med erforderlig fasthet mot ligisterna då stadens polis fullständigt uraktlät att göra sin plikt för att bevara lugn och ordning, när den stora offentliga sammankomsten i Madison Square Garden plötsligt hotades av sprängning. Dessa tre ordningsmän hade blivit orättmätigt arresterade, falskeligen anklagade och åtalade på grund av klagomål från flera av de katolska ligister, som ordningsmännen hade måst mota bort från konventlokalen.b

Och här skall vi nämna en annan händelse av intresse. I London i England gav IRA (Irish republican army, en katolsk terroriströrelse som hade gjort en mängd bombattentat över hela Storbritannien under flera månader,) lördagen den 24 juni 1939 Sällskapets avdelningsexpedition i London en ”officiell” varning per telefon och hotade med att man skulle gripa till våldshandlingar, om inte sändningen från London till Belfast av Rutherfords föredrag den 25 juni, vilket kom från andra sidan havet (från Madison Square Garden i New York), bleve inställd. Scotland Yard-polisen underrättades omedelbart, och poliser omringade Sällskapets sammankomstlokaler för att hålla vakt. En bomb exploderade nära Kingsway Hall, Londonkonventets möteslokal på lördagskvällen, men ingen bland vittnena skadades, fastän flera fotgängare dödades.c På ömse sidor om Atlanten grep katolska element till våld för att skrämma vittnena, så att de skulle avstå från sin frihet att tillbedja Gud.

Pågick det under denna rastlösa tid av oerhörd verksamhet från 1929 till 1939 någon betydelsefull organisatorisk utveckling? Ja, det gjorde det. Vid konventet i Columbus (Ohio) år 1931 (den 24—30 juli) var omkring 15.000 personer samlade då man antog en resolution och därmed också det nya namnet, JEHOVAS VITTNENd — ett i sanning meningsfullt namn, som finner sin grund i Jehovas egna ord nedtecknade av Jesaja (43:10—12, AS). Med vilken glädje och fröjd mottogs inte detta nya namn världen utöver! Under flera veckor efteråt kom Jehovas folk tillsammans, vid femtio ”eko”-konvent i alla delar av jorden, för att med glädje och fröjd antaga detta märkliga och beaktansvärda nya namn. Hur åtskiljande och utmärkande är det inte! Med namnet följer stort ansvar. Detta namn har sannerligen blivit känt över hela jorden sedan 1931. Allt vittnar om att namnet är synnerligen passande för dem som är välsignade med att bära det. De förfäktar nitiskt namnet JEHOVA och återställer det till den högsta ställningen, den som det förtjänar att inta i universums angelägenheter, ty är inte Jehova den härlige Suveränen i hela sitt universum? — Ps. 83:19; Apg. 3:19—23; 4:24—30; 1 Kor. 15:28; Upp. 11:15; Dan. 7:13, 14; Jes. 9:6, 7.

Den här omtalade resolutionen, som tillkännagav det nya namnet, och innehållet i Rutherfords konventföredrag utgavs i en småskrift, kallad Riket som är världens hopp, och denna blev inom kort översatt och trycktes på många språk. En kampanj ordnades under följande oktober månad, då ett exemplar av denna småskrift personligen överlämnades till alla styrande inom olika läger. Enbart i Förenta staterna och Kanada lämnades skriften till 132.066 personer. Av dessa var 88.009 prästmän, 19.103 politiker, 22.869 finansmän och 2.085 högre militärer.e Under de närmast följande månaderna nådde denna skrift fem millioner andra människors hem i alla delar av jorden.f Det nya namnet hade antagits och skulle bestå.

I en tidigare del av denna historiska redogörelse framhölls det hur styrelsesättet för församlingarna slutligen, år 1938, efter en tjugoårig gradvis utveckling, bragtes fullständigt i överensstämmelse med det teokratiska mönster som blivit bevarat i Skriften och som innebar att Sällskapet utfärdade förordnanden av alla tjänare. Detta beredde vägen för nästa steg hänemot teokratisk sammansvetsning eller samling tillhopa till ett mera fast förenat, sammanslutet sällskap eller samhälle. Erfarenheterna i samband med de kampanjer som hela ”avdelningar” av vittnen hade utfört (mellan 1933 och 1935), då församlingar inom ett visst område för enade sig i öppen tjänst på fältet för att trotsa förföljelse och motstånd, hade visat att ovanlig enhet och styrka lades i dagen och tillväxte under detta arbete. I oktober 1938 togs därför nästa steg för att teokratiskt organisera invånarna i det land som kallas ”Beulah” eller ”äkta hustrun”, i och med att zontjänsten började. Cirka tjugo församlingar inom ett visst område kom att bilda en ”zon”. Sällskapet förordnade en ”zontjänare”, som skulle tillbringa en vecka i varje församling för att organisera denna bättre och hjälpa den i verksamheten på fältet med att avge vittnesbördet. ”Zonuppbåd” anordnades titt och tätt, då de cirka tjugo församlingarna inom zonen kom tillsammans för att uppmuntra och uppbygga varandra. Särskilda tjänare sändes ut från Sällskapets huvudexpedition för att tjäna vid dessa sammankomster. Nya anvisningar med instruktioner för organisationen gavs ut, vilka trädde i kraft bland allt Jehovas folk den 1 oktober 1938.g

Denna nya anordning visade sig betyda ett stort steg framåt, i det att organisationen inom och utanför Förenta staterna fördes samman till fullständig enhet. Nästan omedelbart kom en ytterligare ökning i antalet förkunnare såväl som av verksamheten på fältet i allmänhet. I samband med vissa omändringar år 1942 kom de representanter, som Sällskapet sände ut för att besöka församlingarna, att kallas ”tjänare för bröderna”.h Efter den 15 oktober 1946 kom det som tidigare hade kallats en zon att kallas en ”krets”, och församlingarna inom denna kom tillsammans två gånger om året någonstans inom kretsens verksamhetsområde.i Senare, år 1948, fördes flera kretsar samman för att bilda en större enhet, ett ”område”, som också samlades till större sammankomst ungefär en gång om året.j Den broder som fick i uppdrag att tjäna ett område kom att kallas ”områdestjänare”, och benämningen ”tjänare för bröderna” ändrades till ”kretstjänare”.

Bland de händelser som ledde till ytterligare anmärkningsvärt framåtskridande var Sällskapets presidents besök på Hawaiiöarna år 1935. Vid detta tillfälle upprättades en avdelningsexpedition i Honolulu, och man gjorde anordningar för att bygga en samlingssal i förbindelse med den nya byggnad för expeditionen som uppfördes där.k Vid invigningen av denna sal fick den det synnerligen passande namnet ”Kingdom Hall” (Rikets sal), och detta blev början till Jehovas vittnens sedvänja världen utöver att kalla sina församlingars mötesplatser Kingdom Halls (Rikets salar). På hösten 1937 blev den byggnad som tidigare kallats ”London Tabernacle” ommålad och därefter kallad ”Kingdom Hall”.l

Den 6 oktober 1937 utkom det första numret av tidskriften Consolation, det nya namnet på The Golden Age, Sällskapets tidskrift (nu kallad Awake!), som regelbundet hade kommit ut varannan vecka sedan oktober 1919.a

Australien blev gynnat med ett första besök av en Sällskapets president på våren 1938. Jehovas vittnen där mottog domare Rutherford med stor entusiasm. På en idrottsplats i Sydney lyssnade 25.000 personer med spänd uppmärksamhet till Rutherfords mångomtalade föredrag ”Varning”. Detta var höjdpunkten på konventet i Sydney, som hade samlat vittnen från alla delar av Stilla havet — de kom från Malacka, Java, Franska Indo- Kina, Shanghai, Nya Zeeland och alla delstaterna inom Australiska statsförbundet.b

Arbete med tidskrifterna på gatorna, lösnummerspridning av The Watchtower och Consolation (eller dessas dotterupplagor), igångsattes av Sällskapet i februari 1940.c De för ändamålet särskilt avpassade tidskriftsväskorna, som hängde över axeln på Jehovas vittnen — unga och gamla —, blev snart en varje vecka återkommande syn för de förbipasserande i byar, samhällen och städer under det tidiga skedet av denna effektiva offentliga verksamhet. Sedan 1940 har hundratals millioner människor, i nästan varje land på jorden, sett dessa vittnen stå på gatan vecka efter vecka och ropa ut den fängslande kungörelsen om det teokratiska herradömet. Detta arbete har också utgjort en mäktig kraft i samband med Guds dömande av människornas sinnen och har kraftigt bidragit till att män såväl som kvinnor och många barn har fått god övning för en större andel i ett ännu effektivare arbete med tidskrifterna i våra dagar och i framtiden. — Matt. 25:31—46; Ords. 1:20—23.

För att ge en klar och tydlig bild av den ofantliga distribution av litteratur som ägde rum under denna tid hänvisar vi till tabellen här ovan, som kan hjälpa varje tänkande läsare att genom jämförelse inse hur under fyra på varandra följande perioder (se tabellen) det förberedande och det slutliga arbetet med att ”förkunna Jehovas rike” så småningom, steg för steg, blev världsomfattande under denna tid av 65 år som tabellen omfattar.

FÖRKUNNANDET AV JEHOVAS RIKE

1874—1892 1.535.000d 400e

1893—1918 9.737.224f 21.274g

1919—1930 93.500.000h 23.988i

1931—1939 215.984.991j 61.589k

Jehovas vittnen var i sanning såsom oemotståndliga ”gräshoppor” flitiga i att utföra sin Faders och Hans obesegrade konungs verk under 1930-talet. (Ords. 22:29; Luk. 2:49, AV, 1878) Det inträffade mycket ibland dem på det organisatoriska området, och samtidigt ledde det aldrig upphörande motstånd, som de lade i dagen mot dem som sökte hindra deras arbete, till att de fick världens ögon riktade på sig och blev kända såsom förkämpar för yttrandefriheten och friheten att tillbedja Gud. Några avslutande berömmande ord från en icke-teokratisk källa tillfogas här:

”Jehovas vittnen har bokstavligen täckt hela jorden med sitt vittnande. ... Inga kristna i våra dagar gör mera oavlåtligt bruk av bibeltexter eller lär sig ett större antal sådana utantill än vittnena. För att med framgång kunna disputera med dem i bibliska ämnen måste man känna sin bibel bättre än de flesta medlemmar av t. o. m. fundamentalistiska samfund gör i våra dagar. ... De strävar framåt och tar itu med allt slags motstånd. De kämpar med varje lagligt medel för sina medborgerliga rättigheter, för rätten att samlas offentligt — som stundom förnekas dem —, rätten att sprida sin litteratur och rätten att följa sitt samvete och sätta Gud framför vem eller vad det vara må som ställer krav på lydnad. De har gjort demokratien en storslagen tjänst genom sin kamp för att bevara sina medborgerliga rättigheter, ty genom sin kamp har de gjort mycket för att tillförsäkra varje minoritetsgrupp i Amerika sådana rättigheter. När det görs intrång i de medborgerliga rättigheterna för en vilken som helst grupp, är vilken som helst annan grupps rättigheter inte säkra. De har därför avgjort bidragit till att några av de mest betydelsefulla dragen i vår demokrati blivit bevarade.”l

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. Invid portama, vid ingången till staden, ... höjer hon sitt rop: Säll är den människa, som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar. Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. — Ords. 8:1—3, 34, 35.