Från våra läsare

Kulturklyftan

Mycket tack för artikeln ”Kan kulturklyftan överbryggas?” (22 augusti 1988) För tre och ett halvt år sedan emigrerade jag från ett västerländskt land till Fjärran Östern, eftersom min man önskade återvända till sitt fosterland. Av erfarenhet kan jag säga att varje ord i den artikeln är sant. Jag blev överraskad över det utmärkta dryftandet av de problem som uppstår mellan olika kulturer. Råden som gavs är praktiska och effektiva. Artikeln har lärt mig att undvika jämförelser med min tidigare livsstil.

A. D., Indonesien

Privatliv

Jag är 17 år och regelbunden läsare av serien ”Ungdomar frågar”, som jag hittills alltid funnit ge mig verkligt goda tips. Men artikeln med rubriken ”Hur skall jag få andra att respektera mitt privatliv?” (8 oktober 1988) var en stor besvikelse. Ni påstår att om mina föräldrar gör ovälkomna besök i mitt rum eller tittar i min dagbok, gör de detta bara därför att de älskar mig. Jag kan bara inte se det så. Mina föräldrar bör lita på mig tillräckligt för att inte behöva ”göra ronderna” och kontrollera mig. Om de någonsin skulle kika i min dagbok, skulle jag aldrig förlåta dem. Jag skulle inte kunna lita på dem igen eller berätta något för dem. I min dagbok skriver jag sådant som gäller mina personliga problem och känslor. Allting som mina föräldrar behöver få veta talar jag om för dem, och de blir nöjda.

S. F., Västtyskland

Artikeln slätade inte över eller rekommenderade en sådan vana (över vilken en ung människa ändå har föga kontroll), utan försökte bara hjälpa ungdomar att förstå varför en del föräldrar gör så — att det inte bara är nyfikenhet. — RED.

Jag är 12 år. Strax innan artikeln om privatliv kom ut, hade min mor fått tag i några brev som jag hade skrivit, och hon läste dem. Just då förstod jag inte varför hon gjorde det, men artikeln hjälpte mig!

A. B., Förenta staterna

Jag fann artikeln upplysande med många goda råd. Men det blev rött ljus när jag läste exemplet om en ung flicka vars mor skrek att hon skulle lämna dörren till sitt rum öppen, när hon hade en pojke hos sig. Vad har för det första en ung pojke att göra i en ung flickas rum, som vanligtvis är ett sovrum? Ingenting! Min mor tillät det sannerligen aldrig. Det skulle vara förståndigare av dessa tonåringar att underhålla varandra eller sitta och studera i vardagsrummet, familjerummet eller köket, där andra är närvarande. En del tonåringar som läser den delen av artikeln kan bli vilseledda!

J. J., Förenta staterna

J. J.:s bekymmer och förslag är beaktansvärda. Serien ”Ungdomar frågar” är skriven för en allmän läsekrets. Artikeln visade bara hur även människor som inte nödvändigtvis lever efter bibelns normer betraktar saker och ting. För dem är det alltså en säkerhetsåtgärd att lämna dörren öppen. — RED.

Jag önskar bara tacka er för artikeln ”Varför kan jag inte få mer avskildhet?” (8 juli 1988) Jag är 13 år. För inte så länge sedan ställde jag just den frågan angående avskildhet. Mina föräldrar och jag hade samma diskussion om jag skulle få ha en TV på mitt rum som Keith och hans föräldrar hade. Fastän jag inte fick en TV, förstår jag varför mina föräldrar var oroade över vad jag tittade på.

S. H., Förenta staterna