Polen tar emot Jehovas vittnen

I Polen kunde man i augusti 1989 se ett högst beaktansvärt prov på internationell fred och endräkt. Det var vid Jehovas vittnens sammankomster ”Gudaktig hängivenhet” som hölls i de polska städerna Poznan och Katowice den 4—6 augusti och i Warszawa den 11—13 augusti.

Vad var det som gjorde dessa sammankomster så speciella? Jehovas vittnen har i vår tid haft sammankomster som varit större, varat längre och haft fler nationer representerade, men över 166.000 personer kan intyga att sammankomster sällan framkallat en större entusiasm, visat prov på sådan kristen endräkt eller kännetecknats av så många spontana uttryck för kristen kärlek.

”Endast den nya världen kommer att vara bättre”

Delegationer från åtminstone 37 länder var närvarande, plus enstaka individer från många andra länder. Fem medlemmar av den styrande kretsen medverkade i programmet. Över 12.000 gäster kom från Västeuropa, Förenta staterna och Japan, och tillsammans utgjorde de den största internationella turistgrupp som någonsin besökt Polen.

Förutom dem kom många tusen från Sovjetunionen och Tjeckoslovakien, såväl som från andra östeuropeiska länder. För de flesta av dessa delegater var detta deras allra första sammankomst, trots att många av dem varit vittnen i 30 år eller mer. De känslor som dessa som för första gången i sitt liv kunnat församlas med sina kristna bröder hyste kan bäst sammanfattas av vad en delegat från Kazachstan i Sovjetunionen sade:

”Vi har i många år väntat på den här stunden, och nu är vi här vid denna internationella sammankomst. Vi har svårt att fatta det och svårt att smälta alla intryck. Det är som en dröm. Det är omöjligt att i ord uttrycka allt vi har sett och hört. När vi såg den gigantiska, skålformade stadionanläggningen fylld av människor och hörde musiken, fylldes våra ögon av tårar. Och bönen — då vi alla stod orörligt förenade — den fick ilningar att gå efter ryggen. Den var så högtidlig och enstämmig. Denna sammankomst i Warszawa är en sådan fantastisk och storslagen händelse att endast den nya världen kommer att vara bättre. Vi kommer aldrig att glömma dessa underbara dagar.”

Många av dessa besökare blev synbart rörda, när de först träffade tiotusentals medvittnen vid sammankomsterna. I Warszawa började de en applådvåg som drog fram över stadion i gott och väl fem minuter. Som en delegat från Västeuropa sade: ”I det ögonblicket var det få som tänkte på värmen eller de hårda bänkarna eller på att gå hem och sätta sig i en skön stol. De ville ha fler upplysningar och känna mer av den kärleksfulla gemenskapen.”

Varje dag var det utländska delegater som berättade erfarenheter och avgav rapporter från sina respektive länder. Den sista rapporten av dessa 24 var i Warszawa reserverad åt en delegat från Sovjetunionen. ”Vi har inte ord nog att ge uttryck åt den glädje vi känner över att få vara här mitt ibland er”, började han. ”Vi uppskattar mycket att så många av oss fått möjlighet att komma hit och att vi blivit så gästfritt mottagna av er. Vi är också glada över att vi kan få personlig kontakt med så många av er bröder. En del av oss har kommit från så avlägsna platser som Vladivostok vid Stillahavskusten och har fått färdas med tåg i sex dygn. Några av oss hade problem med att få biljetter, eftersom det var så många som ville åka samtidigt och antalet platser var begränsat. Men med Jehovas hjälp lyckades vi.”

En medlem av den styrande kretsen framförde i sina avslutningsord på söndagen ett tack till regeringarna i Östeuropa för att de låtit så många Jehovas vittnen från deras länder komma för att vara med vid sammankomsterna.

Ett enigt brödraskap

Ett vittne sade som beskrivning av sina erfarenheter vid de polska sammankomsterna: ”Det var precis som Babel, fast tvärtom.” Vid Babels torn uppstod förvirring och oenighet när människorna började tala olika språk, men här fick man på ett underbart sätt se prov på endräkt i tanke, uppförande och handlingar, trots språkproblemet. — 1 Moseboken 11:1—9.

Denna enighet bland medtroende av olika nationaliteter gick inte obemärkt förbi för utomstående. I publikationen Sztandar Młodych kunde man läsa: ”De enda flygpassagerare vid Warszawas flygplats som varken var förvirrade eller tappade bort sig i folkvimlet var Jehovas vittnen. Trosfränder till dem hade förberett pålysningar på många språk, och de hade informationsdiskar och anslagstavlor och ordnade med transport in till staden.”

Sången vid sammankomsterna var beaktansvärd, eftersom tiotusentals människor sjöng unisont på mer än 20 språk, och alla uttryckte samma tankar i en anda av kärlek och endräkt. I Warszawa översattes dessutom delar av programmet till 16 språk (i Poznan till 13 och i Katowice till 15). Detta hade aldrig skett förut i Polen.

De 16 tolkarna stod på planen precis framför den språkgrupp de skulle tala till. Talaren stod på podiet, och varje tolk översatte till det språk som åhörarna på den sektionen av stadion talade. Högtalare var riktade rakt mot den särskilda språksektionen, och det gjorde att man kunde höra sitt eget språk utan att nämnvärt störas av översättningarna som framfördes på andra språk på andra sektioner.

Trots de allvarliga ekonomiska problemen i Polen fick tusentals besökande vittnen bo privat hemma hos sina polska bröder. Sexton tusen fick bo hos bröder i Poznan, 21.000 i Warszawa och 30.000 i Katowice. En familj inlogerade 18 personer och fick då hålla 21 personer med mat. Och en församling på 146 vittnen hade 1.276 personer boende hos sig!

Fina nyhetsreportage

Television, radio och tidningar gjorde för det mesta sakliga och opartiska reportage. Den polska publikationen Sztandar Młodych konstaterade i sina rubriker att ”Jehovas vittnen tillämpar sin religion i 212 länder” och prisade dem genom att i artikeln använda sådana underrubriker som ”Konsekventa”, ”Ordningsamma”, ”Blygsamma” och ”Flitiga”. Om stadion i Warszawa hette det: ”Inte en enda cigarrettfimp eller något litet papper som ett oregerligt barn kastat. Jehovas vittnen röker inte, och deras barn är inte oregerliga.”

I tidningen Życie Warszawy nämndes det att sammankomstförberedelserna hade pågått i ett helt år, och så sades det: ”Bland annat reparerades och upprustades de stadionanläggningar där sammankomsterna hölls.”

I tidningen Express Wieczorny hette det: ”Det som gjorde intryck på alla iakttagare var den ordning som rådde på stadion. Skräp kastades på anvisade platser, det fanns tillfälliga men rena toaletter och också många informationsstånd — allt var häpnadsväckande.” För att kunna åstadkomma detta hade över 3.500 vittnen ägnat en hel del tid åt att förbereda och smycka stadion i Warszawa.

Den här tidningen intervjuade också några delegater och frågade dem: ”Vad har Warszawasammankomsten betytt för dig?” Ett polskt vittne sade: ”Det som rört mig är att jag har kunnat få träffa våra bröder från Tjeckoslovakien och Sovjetunionen, länder där Jehovas vittnen inte är officiellt erkända som en religiös sammanslutning.”

Och ett vittne från Sovjetunionen citerades: ”Jag tror att det är den största upplevelse jag varit med om. ... Det är första gången som jag fått möjlighet att träffa så många av mina bröder från hela världen. Dessutom var detta möte utomordentligt fint organiserat; tal översattes till 16 språk, och våra polska bröder var våra värdar, ja, allt var verkligen underbart.”

I Życie Warszawy hette det: ”Jehovas vittnens världssammankomst i Warszawa är nu slut. ... Sådana här sammankomster blev möjliga att genomföra, som vi erinrat oss, sedan Jehovas vittnens religiösa sammanslutning i Polen — nu med mer än 80 tusen troendea — blev lagligen inregistrerad för några månader sedan. Denna tidigare illegala religiösa grupp har sedan den 12 maj haft laglig status.”

Denna tidning kallade Jehovas vittnens sammankomster ”en manifestation av enighet” och skrev vidare att ”sammankomstdeltagarna är föredömen att efterlikna i fråga om ordning, frid och renlighet”.

Dopet

Alla, oavsett om man kunde tala polska eller inte, var överväldigade av det gripande skådespelet med dopet. I Warszawa hade ett stort antal stolar för dopkandidaterna satts in på spelplanen omedelbart framför podiet. Men det var fantastiskt att se ordningsmännen i all hast sätta ut fler och fler stolar allteftersom skaran av dopkandidater ökade. När doptalet så skulle börja, blev det alldeles tyst bland denna enorma åhörarskara. De skulle få uppleva något de aldrig skulle glömma. När talaren välkomnade dopkandidaterna, bröt det ut en spontan applåd över hela stadion. Och sedan svarade dopkandidaterna, som på en i förväg bestämd signal, men i verkligheten manade av översvallande hjärtan drivna av Guds ande, med att vifta entusiastiskt med händerna i en hälsning tillbaka till den stora skaran av åhörare omkring dem.

Dopkandidaternas offentliga bekännelse av sin tro till svar på de två frågor som vanligen ställs till dem som vill bli döpta hördes klart och bestämt — och många av dem hade verkligen fått gå igenom stora svårigheter och prövningar för att komma fram till detta steg av överlämnande. Efter en bön delades dopkandidaterna upp i två grupper, och de gick sedan ut från stadion medan åhörarna sjöng sången ”Åt Gud har vi överlämnat oss!” Bröderna gick ut från planen genom en tunnel som ledde till deras omklädningsrum, medan systrarna gick ut genom en annan tunnel som ledde till deras omklädningsrum. Ordningsmän och döpare, som alla var klädda i vitt, intog sina platser, och omedelbart därefter började dopkandidaterna, iförda anständiga baddräkter, strömma tillbaka ut på planen, där 12 dopbassänger hade satts upp — 6 i ena änden av planen för systrarna och 6 i den andra för bröderna.

En entusiastisk applåd bröt ut och varade i 45 minuter medan 1.905 blev döpta i Warszawa. (Veckan innan hade 1.525 blivit döpta i Poznan och 2.663 i Katowice, så sammanlagt blev 6.093 döpta, dvs. 3,7 procent av det högsta antalet närvarande.) Åtminstone två invalidiserade bröder lyftes kärleksfullt ur sina rullstolar för att bli döpta, och förutom dem döptes en broder som burits ut på bår på planen för att få lyssna till doptalet.

”Den absoluta höjdpunkten”

”Allt det här låter mycket känsloladdat”, kanske du säger. Ja, det var det också! Men det var inte det slaget av känsloyttringar som man finner vid kristenhetens väckelsemöten. De polska sammankomstdelegaternas starka känslor var grundade på exakt kunskap i Guds ord, vilket skulle komma att göra dem bättre rustade att tjäna Gud efteråt. Det var känslor som hade väckts av vetskapen om att vittnena i Polen efter många års motstånd till sist kunnat samlas fritt med medtroende från olika grannländer. Det var känslor frammanade av glädjen att veta att delegaten som satt bredvid en kanske aldrig tidigare varit med vid en sammankomst och med största sannolikhet aldrig någon i den här storleksklassen. Det var känslor som uppstod av det överväldigande, synliga beviset för att Jehovas vittnen är det enda eniga, internationella brödraskap som tjänar sanningens levande Gud.

En delegat från Västeuropa summerade intrycken genom att säga: ”Trots att jag har varit med vid varenda sammankomst sedan år 1952 var det här den absoluta höjdpunkten i fråga om atmosfär, entusiasm, glädje, kärlek, uppskattning och tacksamhet.”

I Warszawa nådde den känsloladdade stämningen sin höjdpunkt på söndagen under den avslutande bönen. Fastän det var många tusen som inte förstod orden, kände alla den ande, den kärlek, den hängivenhet, det jubel, det innerliga erkännandet av den suveräne Herren, Jehova, och det fasta beslutet att fortsätta i Jehovas verk som kom till uttryck i den. Den vördnadsbjudande tystnaden då omkring 60.000 huvuden var böjda i bön till sin Gud bröts bara av det omisskännliga ljudet av glädjefyllda snyftningar av uppskattning. När bönen var slut, var det ingen som hade svårt att säga ”amen” från djupet av sitt hjärta. Sedan bröt det ut en spontan applåd som ekade genom denna stora folkmassa och varade i mer än 11 minuter.

Över 166.000 personer hade varit ögonvittnen till den teokratiska historia som skrivits i Polen. Innan Satans onda ordning rasar samman i slutlig tillintetgörelse kommer mycket mer historia att skrivas — spännande, hisnande, rysande historia som kommer att nå sin höjdpunkt då Jehovas suveränitet hävdas. Och om du så väljer, kan du överleva som en del av den historien. Kommer du att göra det?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Historiska milstolpar

1928 Polens 300 vittnen håller sina första små sammankomster.

1939 Då andra världskriget börjar predikar 1.100 vittnen; många sätts i fängelse, och några dör i tyska koncentrationsläger.

1945 Vid slutet av andra världskriget har antalet vittnen mer än fördubblats och blivit 2.500.

1946 I juni är 1.500 med vid en sammankomst i närheten av Lublin; 298 blir döpta. I september är 5.600 med vid en sammankomst i Katowice.

1947 Vid en sammankomst i Kraków är 7.000 närvarande, och 476 blir döpta. Två gileaditer kommer för att hjälpa till att organisera predikoverket.

1950 Toppsiffran 18.000 vittnen nås i mars. Vid Åminnelsen är 24.000 närvarande. I juli förbjuds verket, vilket gör att man måste hålla små möten i privata hem.

1968 Endags områdessammankomster hålls först i skogarna med 100 eller 200 närvarande och senare med så många som 1.000 närvarande.

1980 Nästan 2.000 vittnen från Polen åker till Wien i Österrike för att vara med vid områdessammankomsten.

1981 En sammankomst som är ännu större än 1980 års hålls i Wien för de polska bröderna.

1982 Den polska regeringen tillåter vittnena att hyra stora lokaler och stadionanläggningar för endagssammankomster.

1985 Tredagars områdessammankomster hålls i Polen med över 94.000 närvarande. Förutom fyra medlemmar av den styrande kretsen finns det hundratals gäster från 16 länder.

1989 Områdessammankomsterna ”Gudaktig hängivenhet” hålls på tre helt fyllda stadionanläggningar, och fem medlemmar av den styrande kretsen är närvarande; sammanlagt var 166.518 närvarande, och 6.093 blev döpta. Två traktater kom ut på polska, nämligen Vad tror Jehovas vittnen på? och Varför man kan tro på bibeln, och dessutom den 32-sidiga broschyren Bör man tro på treenighetsläran?

[Bilder på sidan 23]

Dopkandidater i Warszawa sittande framför podiet samt folkskaran som bevittnar deras dop

[Bilder på sidan 25]

En del av den sektion i Katowice som var reserverad för delegater från Sovjetunionen samt några av de bussar som förde ryska vittnen till Poznan