Hemlösa barn — Vem bär skulden?
Från Vakna!:s korrespondent i Brasilien
EN KVÄLL tar Francisco med sig sin fru och sina barn till en närbelägen pizzeria. På parkeringsplatsen erbjuder sig en sjabbigt klädd pojke att vakta Franciscos bil medan familjen intar sin måltid. När Francisco och hans familj lämnar restaurangen, sträcker pojken ivrigt fram handen för att få några mynt för besväret. Många barn kämpar i likhet med honom till långt in på nätterna för att förtjäna sitt levebröd på gatorna i världens storstäder. De har ingen brådska att ge sig av därifrån, eftersom gatan är deras hem.
HEMLÖSA barn betraktas som samhällets avskum och har stämplats som ”herrelösa barn” eller ”barnen som ingen vill ha”. Antalet sådana barn är svindlande och skrämmande — kanske 40 miljoner. Den exakta siffran är emellertid svår att fastställa. Olyckligtvis är dock alla experter överens om att problemet ökar överallt i världen, i synnerhet i Latinamerika. Åsynen av dessa hemlösa barn som står och trycker i portgångar eller går omkring och tigger pengar är så beklämmande att samhället förvandlar dem till torr statistik på en förlustlista, rycker på axlarna och går vidare. Men samhället har inte längre råd att handla så. Enligt UNICEF (Förenta nationernas barnfond) använder 60 procent av de hemlösa barnen i åldern 8 till 17 år hallucinogener, 40 procent använder alkoholhaltiga drycker, 16 procent är narkotikamissbrukare, och 92 procent använder tobak. Och eftersom de inte har några yrkeskunskaper, drar de sig ofta fram genom att tigga, stjäla eller prostituera sig. De växer upp som ”herrelösa barn” och löper därför risk att bli kriminella, och kriminella personer utgör ett hot mot tryggheten i vilket samhälle som helst.
Den brasilianska tidningen O Estado de São Paulo rapporterade beträffande ett gäng hemlösa barn: ”De har ingen familj, inga släktingar och inget framtidshopp. De lever som om var dag var den sista. ... Dessa ungdomar ... är inte sena att ta tillfället i akt: De kan på några sekunder ta en tonårings armbandsur, rycka av en kvinnas halskedja, plundra en gammal mans ficka. De är inte heller sena att försvinna i folkvimlet. ... Sexuellt umgänge börjar långt ner i åldrarna bland de ... minderåriga. Elvaåriga flickor och tolvåriga pojkar slår sig ihop, och efter en eller två månader bryter de romansen lika lättvindigt som den började.”
Varför de bor på gatorna
Det är inte lätt att hjälpa hemlösa barn. En rapport visade att 30 procent av gatans barn var så skrämda att de inte ville ge myndigheterna några som helst upplysningar om sin bakgrund, inte ens uppge sina namn. Men varför bor de då på gatan? Skulle det kunna bero på att de vill vara oberoende? Så förhöll det sig med en brasiliansk pojke, som sade att han inte ville återvända hem, därför att hans far inte ville låta honom göra vad han ville. Men den främsta orsaken till att det finns så många sådana barn är, enligt den mexikanska tidskriften El Universal, att fadern har övergett familjen. Trasiga äktenskap bär således en stor del av skulden för det ökade antalet hemlösa barn.
Somliga föräldrar är också ansvarslösa i sin fostran av barnen och slår dem, utsätter dem för sexuella övergrepp, kastar ut dem eller helt enkelt struntar i dem. Misshandlade eller försummade barn tycker därför ofta att de klarar sig bättre på egen hand, även om de måste bo på gatan.
Men barn behöver kärleksfull omvårdnad och vägledning. Detta behov beskrevs på ett träffande sätt av James Grant, UNICEF:s verkställande direktör, i ett uttalande som citerades i en redaktionell artikel med rubriken ”Barnen och framtiden” i tidningen Latin America Daily Post. Han säger där: ”Vid tre eller fyra års ålder är 90 procent av en persons hjärnceller redan sammanlänkade med varandra, och den fysiska utvecklingen har framskridit till en nivå där beteendemönstret grundläggs för resten av livet. Dessa tidiga år ropar därför högljutt på beskydd, både för att försvara barnets rätt till fullödig utveckling och för att på längre sikt hjälpa människor att utvecklas på ett sätt som gör att de mer helt och fullt kan bidra till sina familjers och sin nations välfärd.”
Många observatörer är således oroade och ger ekonomin, regeringen eller samhället skulden för problemet med hemlösa barn. Den nyss citerade ledarartikeln fortsätter: ”Varken de humanitära eller de ekonomiska argumenten för att ’investera i barnen’ har väckt någon större genklang... . ’Ekonomisk åtstramningspolitik’ har ofta inneburit att subventionerna på livsmedel och nödvändighetsartiklar skurits ner. ... Dessa nedskärningar har, tillsammans med stigande arbetslöshet och sjunkande reallöner, i praktiken inneburit att de som har fått bära den tyngsta bördan i samband med konjunkturnedgången är de som har svårast att bära den — de fattigaste familjerna och deras barn.”
Den bräckliga ekonomin i många länder är utan tvivel ytterligare en orsak till det växande antalet hemlösa barn. Föräldrar kör ut sina barn på gatorna till att förtjäna vad de kan, på vilket sätt de kan. Men varför är det då så svårt att lösa problemet med hemlösa barn?