Valrossen och narkotikahandeln

MAN kan knappast föreställa sig två mer olikartade däggdjur än valrossen och elefanten. Men de bastanta, slöa säldjuren som ligger utsträckta på isflak i Berings hav har ett problem gemensamt med de majestätiska kringströvande djuren på den afrikanska savannen — deras dyrbaraste ägodel för med sig att de möter en förtidig död. Båda arterna har betar.

Valrossen är beroende av sina betar i ännu högre grad än elefanten. När den dyker ner till havsbottnen för att söka föda, kanar den fram på betarna medan den med läpparna suger i sig musslor och ostron. När den vill ta sig upp på ett isflak för att ligga och sola sig, använder den betarna som ett slags änterhakar för att dra sin stora kropp på 900—1.400 kilo upp ur vattnet. En valrosshona kämpar mot ett rovdjur som hotar hennes avkomma och kan med sina betar döda det.

Men tragiskt nog för valrossen sätter människan också stort värde på betarna. Människan kan aldrig få nog av elfenben. Och en 3—4 meter lång valross som slöar i den arktiska solen är ett lätt byte för en människa med ett modernt gevär. Det händer ganska ofta i Alaska att jägare i småbåtar genomkorsar Berings hav och slaktar valrossar varhelst de stöter på dem och kommer hem med en båtlast avsågade huvuden med betar.

Så här långt är mönstret bara alltför välbekant. Men det har fått ett märkligt tillägg — narkotika. Eskimåungdomar i Alaska tycks tillgripa valrossbetar för att finansiera sitt drogmissbruk. Tidskriften Newsweek konstaterar: ”Utbytet är skrämmande lågt.” En representant för Förenta staternas fiskeri- och viltvårdstjänst berättar att svartabörshandlarna kan köpa ett par betar, som är värda upp till 800 dollar, för sex marijuanacigarretter.

Lagen ger jägarna större skydd än de jagade. Den tillåter att den bofasta befolkningen i Alaska jagar valrossar för att använda dem till föda. Man får naturligtvis behålla betarna som en biprodukt och använda dem för hemslöjdsarbeten. Lagen förefaller rimlig, men den ger stort spelrum för de samvetslösa. Icke infödda elfenbenshandlare flyttar ihop med eskimåkvinnor för att kunna hävda att deras lager av betar är till för hemslöjdsarbeten.

Slakten fortsätter, och oron för framtiden växer. De som jagar valross lagligt och de som verkligen använder elfenben för hantverksändamål känner att deras utkomstmöjligheter hotas. De äldre bland eskimåerna blir förskräckta över det epidemiskt tilltagande narkotikamissbruket bland ungdomarna. Hur är det då med valrossarna? Det finns nu omkring 250.000 exemplar i Stilla havet, och de anses därför inte vara hotade. Men valrosskroppar utan huvud driver i land i hundratal. Antalet som flyter in till Sibiriens kuster är så stort att Sovjetunionen har vädjat till Förenta staterna att stoppa slakten. Men hur länge skall valrossen klara sig från att utplånas, när dess betar betyder pengar för de giriga och narkotika för missbrukarna?

[Bildkälla på sidan 31]

H. Armstrong Roberts