En läsares reaktion på en artikel i Vakna!

Att leva med DOWNS SYNDROM

VAKNA! för 8 augusti 1989 innehöll en artikel om en flicka som hette Suzy och som föddes med Downs syndrom (mongolism). Artikeln beskrev den djupa kärlek, de ansträngningar och det tålamod som hennes föräldrar, syster och bror visade henne. Som reaktion på artikeln skrev en kvinna i Spokane i Washington i USA följande brev till Vakna!:

”Efter att ha läst Vakna! för 8 augusti var jag helt enkelt tvungen att skriva till er och tacka för att ni publicerade artikeln om lilla Suzy. Den underliga känsla jag får av att fungera som förälder till min egen mor, som återgått till barnstadiet, fick mig att känna det som om jag var i samma situation som Suzys mor. Jag vill att ni alla skall få kännedom om ytterligare en sak som en del av oss ställs inför just nu och hur uppmuntrade vi känner oss av att med er hjälp klara av det.

Lilla Suzy med Downs syndrom grep mig så djupt att jag grät. Jag har känt många sådana barn och deras föräldrar och har alltid känt för dem. När jag läste om Suzys svårigheter i livet grät jag över min mor. Själv är jag en äldre kvinna på mer än 70 år och får nu uppleva hur min mor är tillbaka i samma tillstånd som hon började livet i.

Mina första minnen av henne är som en snygg, omsorgsfull, förtjusande och livlig ung människa. Nu är hon i 90-årsåldern och har haft flera slaganfall. Jag har sett henne fysiskt försämras och hennes kropp vanställas på ett beklagansvärt sätt, trots att hennes livsviktiga funktioner ändå fungerar i det närmaste normalt.

Hennes första märkbara slaganfall gjorde att hon inte längre kunde sköta sitt checkhäfte, göra en minneslista för sina matinköp osv. Inom ett år hade hennes tillstånd försämrats så mycket att hon inte ens längre kunde värma en enklare måltid.

När hon ett och ett halvt år senare drabbades av ett större slaganfall, förlorade hon sin rörlighet, fingerfärdighet, talförmåga och blev inkontinent. Då hade hon nått barnstadiet en andra gång i livet, och det var också så jag betraktade henne, eftersom hon då måste matas och ha blöjor som ett litet barn och måste lyftas från sängen till rullstolen.

Mor kunde inte tala och kunde därför inte berätta vad hon tänkte och kände, vad hon behövde eller önskade. Men vi lärde oss att meddela oss med varandra med blickar, leenden och tårar! Om jag berättade något intressant för henne som jag hört på Jehovas vittnens Rikets sal, dit jag brukar gå, eller om någon där skickat en hälsning till henne eller jag kanske berättade något av särskilt intresse som jag läst i Vakna! eller Vakttornet, brukade hennes ansikte bokstavligt talat lysa upp.

När jag skulle lämna henne tårades hennes ögon medan hon lätt kysste min kind som farväl. Men om jag efter något besök sade: ’Mamma, nu är klockan sju och jag måste gå till mötet i Rikets sal’, log hon, nickade instämmande med huvudet och gav mig en rejäl kyss. Hon följde mig med blicken medan jag gick mot dörren, och så vinkade hon farväl med fingrarna på det sätt som hennes barnbarnsbarn lärt henne.

När hon togs in på konvalescenthemmet var det inte lång tid kvar till allhelgonaafton. En dag när jag var på besök fann jag henne i terapisalen. Man hade skjutit fram rullstolarna fyra och fyra vid vart och ett av långborden på vilka man lagt ut det material som behövdes för att göra saker till allhelgonafirandet. Där satt mamma vars barnlika ansiktsuttryck, utan ett ord, sade: ’Jag vill inte göra det här, och jag kommer inte att göra det!’

Jag gick fram till henne och sade: ’Hej mamma’, och medan jag böjde mig ner och kysste henne på kinden fnissade jag (för att dölja mina tårar) och viskade i hennes öra: ’Har de verkligen tagit med dig in här för att göra allhelgonapynt?’ Hon vände sig om och tittade på mig med ett leende och med en odygdig glimt i ögat. Sedan förvred hon hela sitt ansiktsuttryck i en föraktfull grimas! Och så var det vid varje högtid. Hon accepterade inte dessa högtider med hednisk bakgrund, och trots sina begränsade omständigheter höll hon fast vid sin övertygelse.

För åtta månader sedan drabbades hon av ännu ett svårt slaganfall så att hon föll i koma och hennes njurar nästan helt upphörde att fungera. Men de andra livsviktiga organen fortsatte att fungera som förut. Efter fem dagar hade det emellertid skett en sådan helomvändning att läkaren knappt kunde tro det. Till att börja med kände hon inte igen någon av oss. Men nu ger hon då och då gensvar när vi kysser henne. Man kan känna hur hon lätt trycker sina läppar mot ens kind.

Under de här åtta senaste månaderna har min mor mest påmint om ett nyfött spädbarn, en levande människa som visserligen andas men ändå är ur stånd att klara sig på egen hand. Ett spädbarn kan ju då och då vägra att äta, men efter en halvtimme kan det ändå genom att gråta tala om att det nu är hungrigt eller vill att någon skall bry sig om det. För mor finns inget sätt att tala om för oss vad hon vill eller behöver. Sköterskorna och vi anhöriga har varit tvungna att ta reda på varför hon då och då håller kvar maten i munnen en lång stund utan att svälja den. Doktorn har berättat att den förlamning som hon delvis drabbats av gör att hennes muskler inte alltid fungerar, och att hon därför kanske väntar på att kunna rapa. Om man skulle skynda på henne och hon sväljer innan det känns rätt för henne, skulle hon kunna kvävas.

För att kunna ge ett spädbarn (likt Suzy eller min mor) god omvårdnad måste man hela tiden lära sig nya saker. Vilken lycka för Suzy att hon fick ha en sådan omtänksam och kärleksfull familj! Vi känner oss också gynnade, eftersom vi har tyckt om och glatt oss åt de föräldrar som uppfostrat oss. Medan vi växte upp brukade mamma läsa artiklar för oss ur Vakttornets publikationer om hälsoråd och många andra ämnen som var av intresse för familjen. Hon sporrade mig till att använda dem när jag skrev uppsatser och höll tal i skolan.

Men nu är det alltså vi barn som är föräldrarna och mor är barnet. Varför grät jag när jag läste om Suzy? Varför påminner lilla Suzy mig om min åldriga mor? Jag antar att det beror på att jag känner mig vara i samma situation som hennes mor. Dessutom kände jag en plötsligt översvallande djup kärlek och tacksamhet gentemot vår himmelske Fader, Jehova Gud, som genom sin kärlek till oss alla har gjort anordningar för att rara lilla Suzy och vår mor en vacker dag, i Guds nya värld på en paradisisk jord, skall bli fullkomliga på det sätt som han avsåg för hela mänskligheten. — Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:4, 5.

Jag hoppas att våra två familjer en dag i det kommande paradiset skall kunna träffas och vara tillsammans med andra som nu är i liknande omständigheter. Kanhända skall vi då, med stor fröjd och munterhet, kunna fälla glädjetårar och tacka och prisa vår Skapare, Jehova, och hans Son, Jesus Kristus, vår återlösare.” — Från en av våra läsare.